Vad är verkligt? Varför är något verkligt? Och hur verkligt är det sanna? Som diLeva sa: vem ska jag tro på, tro på när allt är så här?
”What happens to reality? What happens to representation? But when, in a Virtual world, the referent disappears, fades away in the technical programming of the image, when there is no real world facing a sensitive film […], then there can be no real representation possible.”
Baudrillard, i Jeff Wall and the Poetic Picture: With Bergson and Deleuze towards a Photo-theory beyond representation. (DeBolle, L. Rhizomes, Issue 23, 2012)
Jag trillade över detta citat från den franska filosofen och pessimisten Jean Baudrillard när jag letade efter information om svampar (kopplingen är inte lika långsökt som man kanske kan tro). Vad Baudrillard pratar om är vad som utgör Verkligt en digital värld, en värld där objektet – till skillnad från exempelvis vid traditionellt fotografi – exponeras mot en ljuskänslig film. Baudrillard spenderade ganska mycket av sin tid med att fundera på olika Medier, och speciellt hur information verkar skapas inom och mellan olika medier – det är ett ständigt brus av både bilder och ljud som saknar ursprung utanför Systemet, det vill säga medierna själva. För honom (och här måste jag vara tydlig med att säga att det var Väldigt Länge Sedan som jag läste Baudrillard, så rätta mig gärna) var Media den ridå som separerar människan från Verkligheten, och som på så sätt understöder och garanterar det kapitalistiska systemet genom att mata oss med innehåll som håller oss… nöjda. Inom detta system, menar han, är även de personer och grupper som till synes gör uppror mot systemet i själva verket en del av systemet genom att upprätthålla lögnen om den fria Viljan och Valet. Det var inte en slump att Baudrillards kanske mest kända bok Simulacra and Simlation står i Neos bokhylla i filmen the Matrix. eller för den delen att Gillian Anderson i tv-serien baserad på Neil Gaimans American Gods spelar guden Media som har oinskränkt makt över informationen.
I den ovan citerade artikeln skriver DeBolle, att det är viktigt att etablera skillnaden mellan två typer av bilder: deskriptiva bilder – dokumentärt foto, journalistiskt foto eller inspelningar exempelvis, och poetiska bilder som är av en mer artistisk eller kreativ natur och som är tilltalande för föreställningsförmågan (ett jobbigt sätt att skriva ”fantasin”). För den första kategorin, argumenterar hon, är bildens ”verklighetsvärde” baserat på dess representationsstatus än för den andra kategorin bilder – alltså, det är nödvändigt att bildens integritet inte kan ifrågasättas när det kommer till dokumentärt foto – den ska inte var manipulerad, exempelvis – fotografen får inte flytta om objekt i en scen utan det måste vara ”som det var”, efterredigeringen ska också hållas till ett minimum, allt för att upprätthålla Autenticiteten. När det gäller kategorin poetiska bilder så finns inte längre detta krav på autenticitet, eftersom de inte betraktas som avbildande av vad som Är. Jag fann att jag hakade upp mig ganska rejält på detta, i sig en intressant reaktion. Jag inser den samhälleliga normen att nyhetsfoto ska vara så Råa (i betydelsen ohanterade) som möjligt för att förmedla en så Sann bild som möjligt av Något. Jag förstår tanken bakom detta, att leverera en neutral bild av en Något; men hos mig väcks omedelbart frågan: är en bild någonsin neutral? Alla foton är per definition en manipulation av verkligheten. Bara genom att trycka på knappen som aktiverar slutaren så har fotografen beskurit verkligheten i en rektangel av olika proportion baserat på kamerainställningen. Oavsett hur neutral en bild må vara så är det avbildade objektet sällan eller aldrig snyggt förpackat i 2:3 eller 3:4 innan slutaren stängs. Och – utöver detta – så har fotografen positionerat sig för att få Den Rätta Bilden, och bara det att det delas ut priser för bästa nyhetsbild säger att en dokumentär bild aldrig är neutral. Att du väljer att inte beskära eller redigera en bild i efterproduktion betyder inte att varje steg av processen inte varit manipulerad för att sälja en berättelse och skapa en effekt: position, vinkel, ljus, plats, händelse, tidpunkt, tillfälle.
All avbildning, oavsett om den är ”beskrivande” eller ”poetisk” har alltså som syfte att skapa ett känslomässigt svar. Jag känner att det är vad som missas i mycket av den akademiska debatten, som i artikeln ovan, är det grundläggande sentimentet att vad som är viktigt inte är huruvida något är Verkligt (om det inte är så att syftet är att bestämma vad det är som är verkligt), utan att all avbildning oavsett grad av manipulation alltid är en konkretisering av fotografen – bilden blir alltid en dörr in till författaren.
Mitt yttre är en vitmenad grav I mitt inre är det fullt med de dödas ben
Och då återvänder vi till Baudrillard och frågan om vad som är Verkligt i en värld där allt är manipulerat? Detta är en öppen fråga. Jag har inget svar. Men jag tänker mig att det kan hittas i den känslomässiga respons som bilden skapar. Den egna känslan är alltid verklig; men det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur intensiv denna känsla är så ska man inte begå misstaget att likställa denna personliga Verklighet med vad som är Sanning.
Sedan den första gången jag läste Charles Bukowskis dikt ”Dinosaruria, We” har den suttit som etsad i min hjärna. Över 76 verser tecknar poeten en gravskrift över en amerikansk dröm som inte längre finns och målar vidare människans undergång i händerna på ett omänskligt politiskt och ekonomiskt system som lett till allt större sociala klyftor, miljöförstöring och upplösningen av det Mänskliga innan den når fram till sitt klimax i den Vackraste Tystnaden som bara kan uppstå i en värld där ingen längre finns kvar att Höra.
I dikten, som pulicerades i The Last Night of the Earth Poems (1992) – vad som skulle komma att bli den sista samlingen av Bukowskis poesi att ges ut under hans livstid, beskriver Bukowski en värld fångad i en dödsspiral. Genomgående i dikten kan skönjas poetens blick på den samtid i vilken han verkade; en samtid definierad av en begynnande recession och massarbetslöshet som uppstått i svallvågorna av 1980-talets Reaganomics. Den ekonomiska formel som skulle komma att få både Berlinmuren och Sovjetunionen att falla kom även att splittra det amerikanska samhället med väldiga inkomstklyftor och massarbetslöshet som resultat, och kom även att markera början på slutet för den amerikanska medelklassens guldålder. Bukowski följer i sin dikt denna utveckling till dess yttersta spets – till den punkt där mänskligheten drar sin sista suck i en värld förgiftad av miljökatastrofer och radioaktivt nedfall.
Jag kommer vidare i texten inte närmare gå in på dikten och dess innehåll, med ett litet undantag, men för att vara säker på att du inte låter din helhetsupplevelse av att läsa ”Dinosauria, We” för första gången så rekommenderar jag att du läser den innan du fortsätter med den här texten. Om du tycker poesi är poop så kan du såklart strunta i det, men det finns en länk till en textversion HÄR, eller om du hellre vill höra dikten uppläst av Bukowski själv så finns det en länk HÄR (jag rekommenderar denna, inte minst för att han verkar genuint påverkad av sitt eget geni och sannolikt ganska stora mängder billigt vin: ”Serious shit. Serious fucking shit.”)
Jag kommer inte heller att grotta ned mig i den utveckling som ledde fram till den samtid utifrån vilken Bukowski talar, och inte heller kommer jag att snoka runt i de förvecklingar som ledde från 30-talets the New Deal till 80-talets Reaganomics; jag kommer inte ens att orera om Bukowskis storhet – för både marknadsliberalismens framväxt och Bukowski har tillägnats akademiska hyllmil som finns tillgängliga för de som önskar läsa mer om just detta. Nej, istället kommer jag att använda en av diktens verser för att fundera fritt kring Tystnaden.
And there will be the most beautiful silence never heard.
Charles Bukowski, Dinosauria, We.
Denna textrad, som kommer i slutet av ”Dinosauria, We”, är den som hemsökt mig sedan den första gången jag läste dikten – den kändes stor då och den känns ännu större i dag. När the Last Night of the Earth Poems publiceras sker det bara månader efter att Sovjetunionen fallit och månaderna innan startskottet ska gå för den första internetboomen i Silicon Valley. Med vetskap om vad som komma skall är det befriande att läsa ”Dinosauria, We” – det radioaktiva nedfall som faller på diktens planet kommer inte från ett förödande kärnvapenkrig utan från mänsklig utveckling och vår egen separation från oss själva. Och det brus och larm vilkets upphörande skapar Bukowskis den Vackraste Tystnaden är i våra moderna öron bara ett sorl i jämförelse med den fullständiga kakafoni av ljud, meddelanden, notiser, tidningar, hemsidor och sociala medier som omger oss i varje vaken sekund. Men i allt detta larm så uppstår den omedelbara frågan: vad är egentligen Tystnad?
En definition är ”den relativa eller totala frånvaron av ljud”, en annan kopplas till gränsvärden för den mänskliga hörseln: ”ett område där ljudnivån är lägre än 20–30 decibel betraktas som tyst”. Men tystnad kan även vara en uppmaning: Var tyst! eller en handling: [En] protesterade i tystnad. Använt som ett substantiv kan det vara både abstrakt: tystnad, och konkret: tystnaden låg tung i rummet. Tystnaden kan vara både efemär och meningsbärande, som naturliga pauser i ett samtal. Och den kan vara bestående: det kommer en tid då du talat med någon för den allra sista gången; bara för att nämna några få exempel.
If you stand in it for long enough, you start to hear your heartbeat. A ringing in your ears becomes deafening. When you move, your bones make a grinding noise. Eventually you lose your balance, because the absolute lack of reverberation sabotages your spatial awareness.
För att få en känsla för den totala tystnaden kan en söka sig till företaget Microsofts huvudkontor på den blygsamma adressen One Microsoft Way i staden Redmond, belägen cirka två och en halv mil utanför Seattle i delstaten Washington i det nordvästra USA. Här, i vad som inofficiellt kallas för ”Microsoft Redmont Campus”, hyser företaget mellan 30 000 och 40 000 anställda utspridda över cirka 750 000 kvadratmeter kontorsyta. Här finns också sedan 2015 världens tystaste plats, the Anaechoic Chamber, där det genomsnittliga bakgrundsljudet uppmättes till -23,35 dBA. Rummets namn syftar på att det är byggt enkom för att absorbera så många vibrationer som möjligt. Beläget sex våningar under marken och fristående från resten av byggnaden genom att vara upphängt i stora fjädrar som reducerar alla vibrationer från omgivningen, samt med väggar, tak och golv som är täckta i både material och former specialdesignade att absorbera ljud är dess huvudsakliga användningsområde att testa bland annat mikrofoner och annan känslig utrustning.
Om du går in i kammaren så kommer du att uppleva att din röst låter platt och endimensionell då du inte hör den reflekterad från omgivningen. Om du är tyst kommer du snart att inse att det som låter mest i rummet är du själv: du kan höra ditt blod susa runt i kroppen, varenda knäppning i en led då du rör dig – och efter en stund kommer du att finna att ditt balanssinne påverkas av bristen på feedback från omgivningen. För att försöka ge en bild av hur tyst -23,35 dBA är så börjar den genomsnittliga människan att uppfatta ljud vid 0 dBA. Lugn och långsam andning ligger på cirka 10 dBA och ett vanligt samtal förs på runt 60 dBA. Om vi istället går åt det andra hållet så når ljudet som uppstår när luftmolekyler kolliderar med varandra ungefär -23 dBA. Microsofts anaechoic chamber är så nära det går att komma en ljudets absoluta nollpunkt utan att skapa ett vacuum.
Men det är inte denna totala frånvaro av ljud vi avser då vi talar om tystnaden i ett vardagligt sammanhang. Istället rör vi oss kring den relativa frånvaron av ljud. För världen är egentligen aldrig riktigt tyst. Det är alltid någonting som låger. Istället kommer ordet Tystnad att bli synonymt med att tysta ned någonting för att lyfta fram något annat – och det är knappast en slump att nivån för vad som definitionsmässigt anses vara tyst, 30 dBA, motsvarar ljudnivån av ett viskat samtal. När det kommer till den relativa tystnaden blir det relevanta istället alltså istället vad som utgör ett ljud: vad är det som ska undertryckas och vad är det som ska lyftas fram? Det enklaste är kanske att dela upp det i ljud och oljud – men gör det egentligen saken enklare? Är det kanske bättre att dela upp det i det naturliga och mänskliga? Under industrialiseringen var ljudet av fabriker, ångvisslor, konstruktion ljudet av framsteg och människans seger över naturen, men i dag då vi överallt är omgivna av framsteg så är det naturen som lockar och de mänskliga framstegen som vi vill tysta. Kanske än mer så efter Covid som såg storstäder som Stockholm ha en negativ befolkningstillväxt för första gången på årtionden. Strikt vetenskapligt så borde dock ljudets – den hörbara vibrationens – motsats vara total stillhet, men eftersom vi nu rör oss i det relativas värld så är det istället den Meningen som åhöraren tillskriver vibrationen som avgör om något är ett ljud eller ett oljud. Detta är i allra högsta grad subjektivt. Jag har under en längre tid försökt få min mor att inse att storheten i renässanspolyfoni, men allt hon hör är ”stäng av det där jävla helvetet”.
Meningen är alltså i högsta grad subjektiv, flyktig och föränderlig: när ungarna leker lite för högljutt då man talar i telefon förändras barns skratt till barnaskri väldigt fort, när låten vi lyssnar på plötsligt blir tråkig och måste bytas omedelbums; för att inte tala om skillnaden mellan det egna gräsklippandet och grannens (som alltid verkar vara inplanerat för att skapa maximal irritation). Och Andra Människors musiksmak är nästan undantagslöst en katastrof. Det är när vi fyller ett oljud med mening som det blir till ett ljud; på samma sätt som att ett utrymme som fylls med ett syfte blir en plats. När vi idag talar om att söka Tystnaden så talar vi allt som oftast att undertrycka och distansera oss från motmänskligheten – ett försök att dämpa det mänskligas larmande ljudbild för att kunna njuta av exempelvis naturens fria sorl. Och det är här vi måste söka Bukowskis ”most beautiful silence”.
Your salt coast, your foul wind Your old ghosts, your scrap tin The browning of your leaves And the greening of your rain Salt coast, foul wind Old ghosts, scrap tin Leaves, rain
I dikten skriver han alltså mänsklighetens undergång men han avslutar på en positiv not. Även om människan är på god väg att utrota sig själv så är det inte nödvändigtvis någonting negativt. Planeten kommer att finnas kvar. Livet kommer att överleva. Bara inte det mänskliga livet. Planeten kommer fortsatt att myllra med levande organismer – nu fria att breda ut sig på sina egna villkor och återta förlorad mark. Nya arter kommer att ta de gamlas plats – så som skett om och om igen under planetens existens. Det som kommer att försvinna in i den vackra tystnaden är människans hybris, människans tro på sin egen unicitet och tanken att vi är utvalda och speciella – en idé som lett fram till att ”planeten” och ”mänskligheten” i vårt samhälle kommit att bli synonymer. Med meningen om den vackraste tystnaden som aldrig hörts talar Bukowski om det totala upphörandet av all mänsklig produktion av både ljud och oljud. Det totala upphörandet av all tillskrivande av mening till någon vibration. En omstart av både planeten och livet med den skadliga programvaran borttagen.
Bara när det inte längre finns någon kvar att tillskriva mening till naturens kakafoni kan den relativa tystnaden vara perfekt – och därmed fullkomligt vacker.
Ett tankeobjekt skapas i relation till vad det inte är
Den moderna tidens förbannelse, sa Hannah Arendt (dock med ganska många flera ord) är förgrumlingen av orden ”veta” och ”tänka”.
Naturvetenskaperna har nått fantastiska resultat som gjort det möjligt för mänskligheten som ett kollektiv att tillgodose sig en kraftigt ökad kunskap om både vår värld och om det universum i vilket vi lever. Samtidigt har denna ständiga sökan efter allt mer kunskap – begäret att ta reda på vad som Är eller Inte Är flyttat oss allt längre bort från förståelsen vad Vi är. Att veta vad någonting Är, säger Arendt, är bara det första steget mot att förstå de konsekvenser denna kunskap kan komma att få. Denna förståelse kan bara komma genom kontemplationen – det medvetna begrundandet av tingens betydelse.
Det som bekymrade henne mest var hur naturvetenskapernas exakthet migrerade över till andra vetenskapliga discipliner, som human- och socialvetenskaperna. Efter det Andra världskriget kom hon till insikt om att det traditionella sättet att skriva historia – som en händelsekedja av kausala sammanband – måste vara fel. För om denna syn på historieskrivning var rätt, sa Arendt, så måste Förintelsen ha varit förutbestämd och då bara ett steg på vägen mot mänsklighetens totala undergång. Istället för den traditionell, linjär historieskrivning talade hon om en historia som ständigt föränderlig och under oavbruten utveckling; där historiska händelser inte är definitiva vändpunkter för människor och nationer utan istället blir till talpunkter i det mellanmänskliga samtal som formar vår gemensamma värld.
[it’s] midnight in the dark ages just the thickness of a book away, the thickness of a skull away; just the turn of a page away.
Iain Banks – State of the Art.
Detta samtal, menar Arendt, är trans-temporärt; det är ständigt fortgående över tid och talpunkterna ligger och väntar på att lyftas och diskuteras, och stötas och blötas av kommande generationer. generationer. Genom att plocka upp en bok kan vi ta del av idéer och tankar från människor som varit döda i tusentals år och sätta dem i vår egen kontext och använda dem som bas för vårt vidare tänkande som argument för, eller en varning mot – eller bara som ett exempel. Litteratur, musik, konst, poesi – de är alla manifestationer av det mänskliga tänkandet och de har lika stor betydelse för det ständigt pågående mänskliga samtalet som historiska händelser som slagen om Midway eller Trafalgar, Förintelsen eller det som skedde i Washington D.C den 6 januari 2021. Skillnaden mellan de olika kategorierna är att där de senare exemplen kommit att definiera nationers officiella historia så har de förstnämnda en direkt verkan på den individuella människan, om den är villig att se, och genom individen öppnas vägen till resten av det samtida samhället. Arendt talar om en antik staty eller ett klassiskt mästerverks tidlösa skönhet, den inneboende kraften i en väl framförd berättelse i en bok- eller på en teaterscen, eller de direkta, råa känslor som kan väckas av en dikt. Alla dessa är samtidigt objekt i sig själva, men också början på helt nya samtalsämnen i mänsklighetens ständiga samtal.
Men det är inte ett samtal för alla. Det krävs att en gör ett aktivt val att delta, säger Arendt, för det kan vara en farlig – rent våldsam – aktivitet. Genom att öppna sig själv för nya intryck, åsikter och diskussioner så kommer du ovillkorligen att förgöras. Människans utveckling är en våldsam process. Så fort vi låter oss påverkas av källor utanför oss själva så börjar förstörelsen och vi finner oss inblandad i en strid med oss själva, våra åsikter och våra ståndpunkter. Och det är genom detta förändringen kommer. Upplevelsen kan mycket väl förankra vissa av våra tidigare övertygelser än djupare i oss, men ytterligare andra kommer att stryka på foten då vi skapar nya perspektiv på och till världen.
There is only darkness, starless and complete. The waves glitter like a million dull knives.
Iain Banks – The Bridge
I naturvetenskapens värld så kommer undergången med Den Stora Tystnaden då universum är utsträckt nog för att det enda som återstår är ett tomt utrymme med temperaturer en fraktion över den absoluta nollpunkten, där ingen rörelse längre kan ske. Mänsklighetens död, säger Arendt, kommer i den totala konformiteten – en värld där alla tycker, tänker och gör likadant. Det enda sättet att säkerställa att detta inte sker är att fortsätta det mänskliga samtalet. Så: läs en bok, knäpp ett kort, måla en tavla, skriv en text, sjung som om ditt liv hänger på att du kan framföra en berusad version av Culture Beats Mr. Vain!
Det viktiga är att finna sitt eget sätt att mota känslan av meningslöshet i grind och att hitta sin egen plattform för att delta i det mellanmänskliga samtalet – på sina egna villkor.
En natt i slutet av april år 2000 låg jag, svettig och ensam, i en bungalow på Bali och lyssnade på Sting. Plattan jag lyssnade på var Brand New Day, som släppts året innan. Den kanske mest kända singeln från skivan är ”Desert Rose” som Sting framför i duett med den algerisk-franske Raï-artisten Cheb Mami. ”Desert Rose” är en musikalisk milstolpe i det att den var det ett av de första samarbetena mellan en västerländsk världsartist och en arabisk artist. Sången, som mot en fond av en suggestiv mystisk melodi blandar västerländsk sång med de distinkta tonerna från Raï: smärta, sökande, längtan och saknad, är på sätt och vis både en dityramb och en elegi; en samtidig lovsång till, och klagan över, både en svunnen tid och förlorad kärlek.
I sviterna efter Sovjetunionens fall var det inte bara politiken som stod inför en tid av stora omvälvningar. Även religionen kom att påverkas av den i grunden förändrade världen. Institutioner som tidigare betraktats som stabila, till exempel den Katolska kyrkan, kom att betraktas inte som en pelare för stabil värld, utan som en konservativ och återhållande kraft i en allt mer föränderlig värld. Sinead O’Connor rev i direktsändning sönder en bild påven Johannes Paulus II då hon framträdde i Saturday Night Live, och Madonna skulle några år senare komma att både kritisera, och ta avstånd från, den Katolska kyrkan. Protesterna mot kyrkan var naturligtvis fler än dessa två exempel, och riktade sig även mot andra institutioner än den Katolska kyrkan. Men just Sinead O’Connor och Madonna får här representera inte bara individens brott med ”sin” religion, de får också i egenskap av musiker stå som exempel på den nyandlighet som rörde sig genom 90-talets populärmusik. En nyandlighet vilken rörde sig österut med en doft av både rökelse och spiskummin. Sinead O’Connor skulle senare komma att konvertera till Islam och Madonna sökte sig till den moderna form av kabbala som svepte genom den amerikanska kändisfloran i mitten på 90-talet.
I ran from my house that cannot contain me From the man that I cannot keep From my mother who haunts me, even though she’s gone From my daughter that never sleeps I ran from the noise and the silence From the traffic on the streets
Om ”Desert Rose” var nyandlighetens höjdpunkt inom populärmusiken så var står dess ursprung att finna ett antal årtionden tidigare. I början av 1970-talet skedde startade en modern folkmusikrörelse med ursprung på Irland och de brittiska öarna. På Irland har folkmusiken länge haft en stark folklig och politisk betydelse – folkmusiken var synonym med motståndet mot engelsmännen och under 70-talet kom vi även att se hur det började blomstra en folkmusiktradition även i Bretagne och i Baskien både som en del av ett motstånd mot ”överheten”, men också som uttryck för både kultur och språklig identitet. Det irländska bandet Clannad kom från sitt bildande 1970 primärt sjöng traditionella irländska sånger utvecklades till att under 1980-talet vara ledande i formandet av vad som skulle komma att bli New Age-musik. Med drömska melodier framförda på Iriska kom de att sätta ljud till flera tv-serier under 1980-talet inte minst Harry’s Game – som utspelade sig i Belfast under the troubles – och Robin of Sherwood, som tog en berättelsen om Robin Hood och förankrade den i både myten om Kung Arthur och keltisk mytologi. Clannad räknade under det tidiga 80-talet som en av sina medlemmar Eithne Ní Bhraonáin, kanske är mer känd under sitt artistnamn: Enya.
Enya etablerade sig definitivt som soloartist med singeln ”Orinoco Flow” från albumet Watermark (1988) och bekräftade med albumet Shepherd Moons (1991) och låtarna ”Caribbean Blue” och ”Book of Days” sin dominans över den allt större New Age-musiken. Enyas populärkulturella genomslag manifesterades som absolut tydligast i musik som Karl Jenkins skrev till en reklamfilm för Delta Airlines 1994. Låten, och sedermera skrivan Adiemus (1995) tog den drömska musiken från Enya och kombinerade det med ett artificiellt språk, skapat med tydliga afrikanska inslag. Resultatet är en lika underlig som underbar mishmash av influenser. 1990 släppte Enigma sitt första album MCMXC a.D. ett album som tog det andliga New Wave-sökandet i en annan riktning. Temat för albumet utforskar den inneboende spänningen mellan sexualitet och religion. I ”Principles of Lust: Sadeness/Find Love/Sadeness” avhandlas mot en bakgrund av sång från gregorianska munkar ämnen som Marquis de Sade, kärlek och dess uttryck. Och i ”Mea Culpa” religionens skuldbeläggandet av fantasin och orena tankar, men också det faktum att trots denna skuldbeläggning är dessa tankar någonting som vi ägnar oss åt i stort sett konstant. Fantasin är en mänsklig konstant, mer kraftfull än någon religion.
Där Enya höll sig tämligen konsekvent i sin musikaliska värld bestående av lika delar keltiska toner, Vangelis och sagor; rörde sig Enigma istället mer fritt mellan olika musikaliska teman och influenser. På bandet andra skiva, The Cross of changes (1993), rör de sig tillbaka mot naturen som en konstant med samplingar från ursprungsbefolkningen i USA i ”Return to Innocence”, och på Le Roi Es Mort, Vive Le Roi! (1996) där vi möts av en ljudbild som kombinerar sång från, återigen, gregorianska munkar med arabiska influenser i ”The Child In Us”. När Madonna släpper Ray of Light (1998) så har det andliga sökandet slutligen letat sig in även in i den breda populärmusiken. ”Shanti/Asthangi” är ett direkt resultat av Madonnas personliga resa i jakten efter ett annat trossystem efter brottet med katolicismen och låtens text är inspirerad av hennes personliga mantra. I skivans två stora hitsinglar ”Ray of Light” och ”Frozen” är de österländska referenserna mer subtila men de ligger inbäddade i både text och produktion. Men det kanske viktigaste låten på Ray of Light ligger bortglömd i slutet av skivan – ”Mer Girl” är djupt personlig där Madonna beskriver en både existentiell och personlig kris till vilken Ray of Light kan anses utgöra en katarsis.
I ran to the treetops, I ran to the sky Out to the lake, into the rain that matted my hair And soaked my shoes and skin Hid my tears, hid my fears
Madonna, Mer Girl
I Sverige de sista åren av 90-talet så ökade debatten kring den svenska statskyrkans ställning, och konstprojekt som Elisabeth Olsson Wallins ”Ecce Homo” kritiserade och provocerade. Och även om det var med en viss fördröjning så kom förändringen även till Sverige då kyrka och stat slutgiltigt separerades år 2000. I den svenska popmusiken maskerades de andligt sökande tonerna med en tillbakagång till saga, folktro och natur. En av de första exemplen på detta var Sofia Källgrens ”Längtans Vind” (1989) [som är en av denna skribents ”gilty pleasures”.] och band som One More Time och Nordman, och artister som Roger Pontare skulle komma att följa. För de med lite mer kulturellt kapital så såg 90-talet även en uppsving för folkmusik i en mer modern tappning med bandet Hedningarna som ett tongivande exempel. I en mer internationell stil musikkollektivet Lucky People Centers spirituella och musikaliska dokumentärfilm Lucky People Center International. Filmen är en resa runt världen och utforskar olika trossystem från Europa till Afrika, till Indien, till Japan, till USA. Genomgående i filmen ligger ett hjärtslag som visar på det gemensamma och grundläggande, både i att vara människa och i sökandet efter någonting Större.
Hand i hand med detta andliga sökande gick även ett sökande efter ett nytt hot. Om vi genom religionen söker trygghet och ett förhållningssätt inför döden, så måste vi även ha någonting yttre mot vilket att projicera ett hot. Atombomben var inte längre den konstant den en gång var. Den som är gammal nog att minnas upptakten till millennieskiftet minns säkert den oro som fanns inför millenniebuggen. Millenniebuggen – eller the Y2K-problem som det kom att kallas internationellt – var oron att datorer inte skulle kunna hantera omställningen från 1900-tal till 2000-tal och att vitala datasystem och samhällsfunktioner som ett resultat skulle komma att kollapsa runt om i världen vid tolvslaget på Nyårsafton 1999. Problemet fick en enorm uppmärksamhet i media och företag över hela världen spenderade ofantliga summor pengar på att ”millenniesäkra” sina system och produktionslinjer runt om i världen. Naturligtvis kom världen inte att gå under och den globala bakfyllan var den enda systemkollaps som inträffade den 1 januari 2000.
1990-talet kan definieras som sökandets decennium. Jag har berört det vaccum som uppstod i politiken i samband med Sovjetunionens fall i ett tidigare blogginlägg och det är lätt att se att denna rotlöshet återfinns även i 90-talets populärmusik. Detta är naturligt. Ingenstans är samhället så synligt som i populärkulturella yttringar. Film, musik, tv, datorspel – alla speglar samhälle, kultur och världsordning. I och med internet skulle denna spegling komma att bli än mer omedelbar och än mer formbar. 90-talet kan komma att vara det sista årtiondet då det går att skönja en tydlig, om än fragmenterad, riktning i det kollektiva sökandet. Det fanns en öppenhet, och en oro, som kom att skönjas över hela världen. Samtidigt som alternativet till kontrollerande och konservativ religion kom att sökas i mystisk och hedonistisk new age och naturreligioner så kom alternativ till världens totala undergång genom kärnvapenkriget att sökas i det totala hotet mot samhällets undergång i millenniebuggen.
I ran to the forest, I ran to the trees I ran and ran, I was looking for me
Madonna, Mer Girl
Som tingen skulle komma att falla så kom Stings ”Desert Rose” att bli både en kulmen för populärmusikens andliga flörtande med mellanösterns mystik och en form av svanesång för det naiva, sökande 1990-talet då de båda skulle få ett abrupt slut den 11 september 2001. Men det är talande för en ny världsordning med allt större fragmentering mellan individer, samhälle och länder att inte ens ett angrepp på USA var nog att ge mänskligheten en ny och enande punkt på vilken att fokusera. Det mänskliga och det ideologiska våldet är helt enkelt inte längre fruktansvärt och skämmande nog att ena folk och nation. En omedelbar samtida referens är Putain och Ryssland som hotar med att använda kärnvapen i konflikten med Ukraina till omvärldens milt sagt ljumna mottagande. Istället söker vi ständigt efter nya potentiella hot mot vår existens. Om det inför år 2000 var millenniebuggen som var hotet så var det 2008 CERN och experimenten vid LHC (Large Hadron Collider) för att bevisa Higgs-bosonen som skulle skapa mikroskopiska svarta hål som hotade att förgöra planeten. Under 2010-talet var det istället A.I. (Artificiell Intelligens). Kärnvapnens destruktiva kraft är ett hot från en svunnen tid. För den sökande människan, ett barn av den nya världen, ligger hotet alltid i den ständigt föränderliga framtiden. Allt blir ett potentiellt hot – inte nödvändigtvis mot mänsklighetens existens utan för individen någonting oändligt mycket värre: vad det innebär att vara människa.
Vad tänker du när du ser ordet kloning? För många är det ett koncept hämtat från dystopisk science fiction – från en framtid där människor odlas fram i laboratorier istället för att födas, en värld i vilken de naturliga förloppen är satta ur spel. Ofta går tankarna hand i hand med tankar om genetisk modifiering, där replikanterna i filmen Blade Runner, som skapats för att vara genom sitt korta livsspann förslavade supersoldater eller arbetare, eller filmen GATTACA där världen delats upp mellan de genetiskt perfekta och de ”vanliga”. En annan tanke är den om en kroppen som utbytbar; inget annat än ett tomt skal som väntar på att laddas med ett gammalt eller nytt sinne – som när man flyttar innehållet från en gammal telefon till en ny.
Men samtidigt som blotta tanken på kloner skapar en intensiv känsla av olust hos många lever vi i en värld där kloning, och kloner, är en absolut nödvändig del av vår vardag. Den mat vi äter är resultatet av medveten kloning och har så varit sedan urminnes tider. Äpplen, den säd som ger oss mjöl till pasta och bröd, olika potatissorter – alla är de kloner. En oändlig mängd kopior från original som tagits fram genom varsam och medveten genetisk manipulation. Olika individer – till exempel av äpple – korsas för att få fram önskade egenskaper: motståndskraft mot sjukdomar, köldtålighet och hög avkastning exempelvis. När dessa egenskaper sedan bevisats i en individ så låses egenskaperna genom att äppelsorten klonas; ett vanligt sätt när det kommer till träd eller andra växter är att man tar en stickling som sedan planteras. I det moderna jordbruket så är sättpotatis och utsäde registrerade varumärken – det är olagligt för bönder att spara en del av skörden för att plantera nästa år. Inte bara för att det på ett sätt är en form av piratkopiering, utan även för att garantera det unika – mutationer sker ständigt i naturen och om en bonde skulle fortsätta att spara utsäde och plantera år efter år så skulle det snart vara en helt anna sort av vete som odlas på åkern. Det är naturligtvis inte något fel i det, förutom i en standardiserad värld. Men denna typ av kloning är inte någonting som vi ägnar en tanke åt i vår vardag.
När fåret Dolly, det första däggdjuret klonat från en somatisk cell, presenterades för världen den 22 februari 1997 så skapade hon raskt panik och kontroverser. En av de största frågorna kom att bli: om det är möjligt att klona får, kommer vetenskapsmännen nu att börja klona människor och, om så är fallet, är det rätt eller fel eller rent ogenomtänkt? För många framstod Dolly som en ulv i fårakläder. Hon kom att bli en representation för det första ovälkomna och farliga steget mot att använda reproduktiv kloning även på människor, vilket många ansåg vara något som aldrig får ske. I den vetenskapliga världen var det en minoritet som ansåg att mänsklig reproduktiv kloning var inte bara acceptabelt, utan även moraliskt nödvändigt att fortsätta forskningen kring mänsklig reproduktiv kloning. Ytterligare andra hade inte några starkare åsikter i frågan, men såg inte heller någon anledning till att ytterligare uppmuntra till vidare forskning i ämnet.
Vad är det då som gör tanken på kloning av människor till något skrämmande och dystopiskt, för är vi inte alla redan produkterna av ett avancerat genetiskt urval? Människan är, precis som allt annat levande på planeten, ett resultat av det naturliga urvalet. Men samtidigt har vi i mångt och mycket tagit ett steg utanför det naturliga, som främst fokuserar på de fysiska aspekterna, och istället skapat ett urval baserat på samhälleliga normer. En hane av arten Homo Sapiens Sapiens som ser ut som än säck halvruttna äpplen* kan överkomma sina fysiska attribut genom att leva upp till samhälleliga normer som tillfredsställer honans kriterier för vad som stipulerar en passande partner. Vi har alltså redan själva börjat att genetiskt modifiera oss själva, och detta är inte en modern företeelse. Även innan nazisternas förädlingsprogram så förekom det inom den Europeiska adeln ett avancerat ingifte både för att säkra blodslinjens renhet, men också för att säkerställa ekonomisk och politisk makt. Den som i dag önskar se bevisen på detta kan googla på de fortfarande nära släktbanden mellan de Europeiska kungahusen och den som önskar se de inneboende riskerna med denna praxis kan med fördel googla på ”Habsburgskäke”. Mänsklighetens manipulation av den egna arvsmassan är således inte det grundläggande problemet. Problemet ligger istället i vetenskapens medvetna manipulation av den mänskliga arvsmassan.
När diskussionen kring kloning tog fart på allvar i Europa under årtiondet efter fåret Dolly så var det främst två saker som drev argumentationen mot de medicinska applikationerna av kloning som, till exempel vid stamcellsforskning, kräver att embryon förstörs. Nejsidans två spår kan sägas representeras av Tyskland – som motsatte sig på principiella skäl baserade i den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda experiment på fångar i koncentrationslägren och de inneboende riskerna med genetisk profilering och registrering, samt Italien som kan sägas representera den Katolska kyrkan och dess dogmatiska inställning att allt liv är okränkbart från befruktningsögonblicket. När det sedan kommer till tanken på en reproduktiv kloning av människor tillkommer ytterligare en aspekt: människan ska inte leka Gud.
I den västerländska tanketraditionen är människan både av naturen och separerad från den. I den grekiska mytologin delegerar Zeus skapandet av människan och djuren till Prometheus och hans bror Epimetheus, och efter att den impulsive Epimetheus använder allt material som Zeus avsatt till projektet blir Prometheus tvungen att skarva lite när det kommer till människan. För att skydda sin skapelse mot det hårda livet på jorden stjäl han en del av olympens eld och ger till människorna. Zeuss blev naturligtvis vansinnig. I den abrahamitiska skapelseberättelsen skapade Gud Adam och Eva av jord och ingöts dem med liv och satte dem till att råda över allt liv i Eden på villkor att de inte skulle äta av frukten från kunskapens träd. Människan gjorde det ändå. Gud blev naturligtvis vansinnig. I det västerländska tankesystemet är människan alltså unik i det att hon är utvald – skapad – av en högre makt och satt till att kontrollera jorden och allt i den. Men även i att hennes hybris har kontrollerats i relation till den skapande högre makten – den organiserade religionen var det första maktmedlet, vilken gradvis och under lång tid skiftade till det världsliga genom den organiserade politiska teologin vi idag kallar partipolitik. Den västerländska människan har alltid vägt sig själv inte mot naturen per se, utan mot det eviga som skapat oss – det eviga som ensamt haft makten att skapa liv. Genom reproduktiv kloning av människor så tas denna makt från Gud och placeras i handen på människorna. Och detta måste med alla medel bekämpas. För om människan har själv besitter den skapande förmågan, vilket behov har vi då av en kontrollerande Gud? Det är samma bakomliggande drivkrafter i den amerikanska debatten om abortlagstiftning. Varje mänskligt liv är av Gud, och det ska inte människan ta på sig att vare sig förgöra eller skapa. Konsekvenserna vore oöverskådliga. Och många länder och territoriella jurisdiktioner har i lag förbjudit mänsklig kloning, eller är på god väg till att göra det. I vissa länder – till exempel Frankrike och Singapore – är mänsklig reproduktiv kloning ett straffbart brott, och 2005 antog UNESCO ”Declaration on Human Cloning”, som kräver ett universellt förbud mot all mänsklig kloning.
Där världen verkar förvånansvärt överens om att klonandet av människor är förkastligt så finner vi en intressant skiljelinje när det kommer till kloning av djur. I USA såg man tidigt kloningens inneboende ekonomiska potential, framför allt i relation till jordbruket.
Although the farmer may have this cow’s daughters to carry on the line, he also has another alternative: copying her. Biological copying is referred to as cloning. By cloning his prize cow, breeding the clones, and keeping their offspring, the farmer can introduce the natural positive characteristics into the herd quickly. It would take several more years to achieve these same improvements by conventional breeding.
Sedan år 2001 är det i USA godkänt att klona kreatur för att bevara och sprida önskvärda egenskaper som till exempel mjölkproduktion, köttkvalitet, motståndskraft mot sjukdomar och fertilitet. I en rapport från 2008 slår FDA fast att det inte föreligger någon fara att konsumera mjölk och kött från klonade djur eller deras avkomma. Även inom idrotten, framför allt hästpolo i Argentina och kamelracing i Dubai, har kloning av speciellt framgångsrika hästar, kameler och dromedarer en liten men växande del av industrin. I EU valde man dock att gå i en annan riktning och förbjöd 2015 inte bara kloning av av kreatur, utan även import och försäljning av både embryon och kött från klonade djur. Men varför, undrar du, har EU och USA kommit att ta så vitt skilda positioner i frågan om kloning inom jordbruket? Ett av svaren på frågan står sannolikt att finna i den intensiva, och stundtals aggressiva, debatten om GMO (Genetically Modified Organisms) som skedde i Europa och Sverige. Ett annat svar på samma fråga står sannolikt att finna i skillnaden i mentalitet mellan USA och Europa i synen på teknologiska framsteg och dess applicering. Det moderna USA är format av en teknologisk framstegsoptimism, en ständig rörelse framåt, medan Europa fortfarande står på en bas av en återhållande historicism – vi vill helst skynda långsamt, och helst inte alls. Även här återfinns skillnader även på ett teologiskt plan med de återhållande aspekterna i Lutheranismen och Katolicismen kontra Kalvinismens ständiga framåtrörelse.
Men om vi lyfter blicken något från de politiska och legislativa aspekterna av kloningsdebatten så har det å det senaste skett en intressant förändring inom kloning – och här är det återigen USA som leder utvecklingen tillsammans med Sydkorea. Lite drygt 25 år efter fåret Dolly finns det nu en liten men växande kommersiell kloning av husdjur, framför allt av hundar och katter.
Företaget ViaGen grundades 2002 i Texas, USA med syfte att klona jordbrukskreatur – nötboskap, grisar och får. Redan samma år började de erbjuda kunder tjänsten att frysa DNA från husdjur med syfte att i framtiden kunna skapa kloner utifrån dessa. Det skulle komma att dröja till 2015 innan ViaGen klonade sitt första husdjur efter det att ett Sydkoreanskt företag börjat erbjuda kommersiell kloning av hundar och katter. I en artikel i Washington Post (11/4-22) säger ViaGen att cirka tio procent av de kunder som som bevarat sitt husdjurs DNA hos företaget tar steget till att även klona djuret; men också att det inte finns någon tidsgräns för hur länge det genetiska materialet kan lagras i väntan på att klonas. Som ett exempel nämns att de har kunder som lagrade DNA hos företaget för 25 år sedan som nu först nu har bestämt sig för att ta fram kloner på sina älskade husdjur.
[So] you’ve got a puppy now that was from a dog that was alive 25 years ago, which is a really incredible thing to think about.
Företaget nämner inga exakta siffror på hur många djur de klonat men säger att det är ”hundratals” och att det blir fler för varje år. Kostnaden som nämns i artikeln är $50 000 för hundar och $30 000 för katter. Dyrt, men inte oöverstigligt dyrt. Och som marknadsdynamiken fungerar så kommer priserna att sjunka ju mer utbrett det blir och allt efter att efterfrågan ökar. Om inte apple lanserar iClone. Då blir det sannolikt dyrt.
I dag, 2022, så verkar debatten kring mänsklig reproduktiv kloning helt ha avtagit. Men med tanke på att den reproduktiva kloningen av djur sedan länge är rutin i flera länder så är det rimligt att anta en framtid där även människor kommer att klonas. Och även om det inte kommer att vara aktuellt i den en nära framtid så är det rimligt att anta att inställningen kloning för forsknings- och medicinska syften kommer att ändras i en allt högre grad ju mer accepterat konceptet blir i bredare folklager. För för femton år sedan var en värld utan fossila drivmedel en icke-tanke, i dag har USA lämnat mellanöstern då oljan spelat ut sin strategiska betydelse. För tio år sedan rasade fortfarande kriget mot drogerna, i dag talas det om avkriminalisering av marijuana och forskning sker allt mer på psykedeliska drogers terapeutiska egenskaper. Tanken på att kloning, och även reproduktiv kloning av människor, på sikt kommer att vandra samma väg är alltså inte orimlig.
För första gången sedan jag uppnådde åldern kommer jag inte att rösta i valet till riksdag, landsting och kommun. Jag kommer alltså att vägra den samhällsimplicita skyldigheten gentemot den grundlagsfästa rösträtten – det demokratiska samhällets absoluta stöttesten.
I romanen American Gods beskriver Neil Gaiman övergången från de stora slätternas USA till Chicagos storstadsområde med en av litteraturhistoriens vackraste meningar: ”Chicago happened slowly, like a migraine”. Samma analogi kan användas för att beskriva det gradvisa skifte inom samtidspolitiken som lett fram till mitt beslut. För det är inte ett plötsligt beslut, det är trots allt ganska svårt att ta ett plötsligt beslut gällande någonting som bara inträffar vart fjärde år, utan snarare en smygande, nästan omärklig process av förfrämligande i min egen relation till samtidspolitiken. Ska jag vara ärlig så fanns tankarna redan innan det förra valet, men så känslig var jag inför efterspelet av 2015 års flyktingkatastrof – eller ”migrationskrisen” som det kommit att kallas i debatten då de som flyr kommer från en plats utanför Europa – som fortfarande dominerade samtalet upp till valet 2018. Tonen var hätsk. Jag röstade. Och kände mig omedelbart smutsig.
Orsaken till min metaforiska migrän är inte som man skulle kunna tro den kakafoni av budskap som strömmar över oss från alla håll och kanter via de tidningar, sociala medier, radio, tv… till och med anslagstavlor, som är tillgängliga för de som vill framföra sina budskap. Oavsett hur irriterande det ofiltrerade dravlet än må vara så är det en nödvändig beståndsdel av det politiska samtalet. Utan konversationen är ingen samhällsförändring, på gott eller ont, möjlig. Och att samhällsförändring sker är uppenbart, likaså att den oftare än inte är positiv – oavsett vad förändringens belackare vill låta påskina. Nej, roten till min huvudvärk ligger i stället hos de politiska partiernas oförmåga att förhålla sig till den värld i vilken de verkar.
”Hoppet måste i vår tid produceras. Det finns inte mer att få färdigt.”
Harry Martinson, Utsikt från en grästuva.
Även om respekten inför myndigheter, institutioner och ämbeten fortfarande är relativt stark i Sverige, och speciellt så i kristider – vilket visat sig både under Covid och med det pågående ryska anfallskriget i Ukraina, så är den tid förbi då de politiska partierna och deras representanter kunde undgå att nagelfaras under den allmänna blicken. Där kritiken tidigare kom från tidningarnas ledar,- opinions,- och kultursidor eller av professionella tyckare i radio och tv har vi nu en situation där olika och ofta direkt motsägelsefulla budskap sprids i små och stora ekokammare; budskap som ofta har som största gemensamma nämnare det faktum att det förmedlar en godtycklig grad av visst fan är detförjävligt!?
I svallvågorna efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning kom friheten även till Sverige. Och precis som vid varje nytt tillstånd fylldes medborgarna av både eufori och existentiell ångest. Eufori över att hotet från den ständigt hotande atomvintern plötsligt töat bort, och existentiell ångest över att inte längre veta den egna platsen i den värld i vilken en lever. Det kalla kriget var mycket, men framför allt var det en konstant. Det var. Och var sedan inte.
För de svenska politiska partierna var detta ett slag från vilket de ännu inte har hämtat sig. Partistrukturer, företrädare och myndigheter stod hjälplösa inför de krafter som sköljde över landet. Tecknen för vad som komma skulle hade kunnat skönjas redan tidigare. Samma år som Berlinmuren föll, i april och maj 1989 fick Sveriges Television på nåder – och för att de tog på sig att täckta produktionskostnaderna – sända Ishockey-VM med femton minuters fördröjning av det Stenbäcksägda TV3. Statstelevisionen samarbetade alltså med en tv-kanal som bara några år tidigare fått den Socialdemokratiska riksdagsledamoten Maj Britt Theorin att ställa upp sig i riksdagen och hota med att straffbelägga parabolantenner med både böter och fängelse i straffskalan för de som var villiga att riskera att lagföras för att få se något annat än det av statstelevisionen – efter Sovjetisk förlaga – producerade barnprogrammet Drutten och Jena.
När Muren sedan föll så förvandlades de beprövade och väl ventilerade ideologiska talpunkter som under årtionden tjänat som ledord för både befolkning och politiker över en natt till tomma ord. Världen som den var fanns inte längre, och istället för att som brukligt regera enligt gamla mönster i det tillstånd av status quo som varit normen, stod de öga mot öga med en verklighet gentemot vilken de bara kunde reagera. Och det är i denna situation vi fortfarande befinner oss lite drygt trettio år senare. Fångade i ett ständigt nu, I händelsen. Tagna som gisslan av en enad kår av politiker som fastnat i reaktionens dödsspiral. För så internaliserad är nu reaktionen i det samtidspolitiska tänkandet att diskussioner inte längre förs i relation till det ämne på vilken reaktionen äskas, utan istället kring hur reaktionen i sig själv ska kunna undvikas. Beslut har kommit att bli politiska landminor, offentliga ställningstaganden en självmordsväst – orden ”twitterstorm” och ”mediadrev” mumlas från darrande läppar likt ett medelmåttighetens mantra. Bättre då att uteslutande reagera på den breda opinionens tyckande genom att lusläsa undersökningar och rapporter; följa ”taggarna” som för tillfället ”trendar”, och genom att ”lyssna av stämningen”… i en desperat kamp för att hinna vända kappan efter vinden innan vinden återigen vänt. Och allt detta för att försöka fördröja det oundvikliga: medborgarnas besvikelse och gradvisa fjärmande från de etablerade ”ismerna”.
För hundrafemtio år sedan levde vi i de absoluta monarkiernas värld. För sjuttiofem år sedan i det begynnande Kalla krigets diorama, för trettio år sedan klev vi in i globalismens öppna värld. Olika styreskick har kommit och gått under historien, men sällan har de skiftat med sådan hastighet som under de senaste två århundradena. Styrelseskick anpassar sig eller går under. Vi kommer sannolikt att få uppleva det igen. Precis som partier har tillkommit så kommer partier att falla ifrån. Kanske redan i det val som kommer i september. Vilken värld vi kommer att leva i om trettio år är det ingen som vet, men om de senaste årtiondena kan ge en indikation så är den sannolikt radikalt annorlunda. Samhällsförändringen går allt snabbare och inte bara i Sverige. Och reaktionerna mot denna förändring tar sig allt mer desperata uttryck, på vilket Rysslands krig i Ukraina är ett omedelbart och fruktansvärt exempel. Risken är att reaktionerna kan komma att bli ännu värre. Tills dess de inte längre är.
Det går helt enkelt inte att vrida tillbaka klockan. Och det är därför jag inte kommer att rösta. ”Det är genom att rösta som man gör sin röst hörd”, brukar det sägas. Det är inte sant. Det finns en anledning till att det är rösträtten som framhålls som helig i demokratin, inte själva handlingen, alltså att Rösta. I konceptet rösträtten ligger själva grunden till vårt nuvarande samhälle, och politiska system, då de båda är synonyma. Men hur markerar man mot ett system vars representanter – både folkvalda och tillsatta – inte kan utföra den uppgift de tagit på sig?
I en sådan situation så blir det aktiva deltagandet i en process vars syfte är att rättfärdiga och upprätthålla ett dysfunktionellt system inget annat än ett intellektuellt självsvåld.
”You’re both wrong,” I said. ”Freedom won’t come through love, and it won’t come through force. It will come through the Imagination.”
Shea and Wilson, The Illuminatus! Trilogy.
Min förhoppning måste vara att det på sikt kommer att träda fram nya politiska alternativ – tankesätt som inte hämmas av de gamla ”ismernas” bagage och begränsningar. Framvuxna ur det som är, med tydliga visioner och nog med intellektuell flexibilitet att kunna agera i en ständigt föränderlig värld.
I samband med Rysslands invasion av Ukraina verkar det stigma och den skuld som legat över Tyskland sedan det Andra världskriget slutligen sonats. Finns det någonting vi kan lära oss av av exemplet Tyskland då vi i efterdyningarna av kriget i Ukraina återigen står inför uppgiften att hantera ännu en besegrad totalitär regim.
I de fortfarande rykande ruinerna av ett sönderbombat Tyskland höll under hösten 1945 den av ockupationsmakten nyligen tillsatte rektorn vid universitetet i Heidelberg, filosofiprofessorn Karl Jaspers, en föreläsningsserie på temat: ”är det tyska folket skyldigt?” Med utgångspunkt från sina egna kluvna känslor i frågan – Jaspers talade från positionen av att ha varit en uttalad antinazist, och tillika gift med en judinna, som ändå valt att stanna kvar i Tyskland under hela kriget – försökte han sätta upp ett system för att särskilja mellan olika typer av ansvar för händelserna och var, och hos vem, den motsvarande skuldbördan ska läggas. Grunden för Jaspers argument handlade om att skapa förutsättningar både för det tyska folket och nationen att kunna förlika sig med de sanktioner och straff som kom att åläggas dem efter krigets slut, men även att lägga grunden för ett förlåtande samtal mellan medborgare och individer i relation till de handlingar som begått av nationen i deras namn, samt även av medborgare själva. Förhoppningen var att på så sätt kunna skapa möjligheter till förlåtelse och minskat trauma – och att undgå hotet om en evig skuld över Tyskland och det tyska folket.
I sina föreläsningar talar Jaspers om fyra olika typer av skuld. Den kriminella skulden tillfaller de som har brutit mot lagen – som hos Jaspers brett kan sägas omfatta både den naturliga lagen och internationell lag, dock inte nödvändigtvis den inhemska lagen vid tiden då brottet begåtts.
Den politiska skulden, i sin tur, åläggs samtliga medborgare i en modern stat – eftersom ett modernt samhälle inte tillåter att en medborgare betraktas som apolitisk. Även om du inte har röstat i ett val, eller om du inte har röstat på regimen så är du medskyldig till dess handlingar i egenskap av medborgare i nationen.
Den moraliska skulden, avser individens och hens relation till sitt eget samvete och till sina egna handlingar – även när det kommer till att ”bara ha utfört order”. Det är framför allt här som Jaspers uppmanar till fullkomlig och total ärlighet gentemot sig själv och inför sina handlingar. Ingen annan än du själv kan väga moraliska handlingar, så det är absolut nödvändigt att vara samvetsgrann och noga väga sina handlingar och i samvetet konfrontera dessa.
Den kanske mest kontroversiella kategorin av skuld kallar Jaspers för den metafysiska skulden, den skuld som den överlevande känner mot de som lidit och dött. Jaspers, som innan han blev filosof var utbildad och framstående inom både psykologi och psykiatri – och även troende kristen – skissar upp en bild av en skuld som uppstår även hos en i övrigt oskyldig människa, eller någon som är medveten om att ett brott har begåtts. Även om personen inte har deltagit i den brottsliga handlingen, menar Jaspers (vilket skulle innebära en moralisk skuld enligt ovan) så innebär blotta grunden i en mellanmänsklig solidaritet att en känslig person känner en form av delaktighet bara genom att inte ha gjort någonting för att förhindra brott – även om ett försök att göra just detta skulle ha inneburit fara för det egna livet. I den bok som är baserad på Jaspers föreläsningar så hänvisar han till grunden för den metafysiska skulden som ”the unconditioned” – alltså något icke-konditionerat, en reaktion som inte är inlärd utan grundläggande i oss. I Jaspers resonemang ligger detta implicit i människans själva livsbetingelse. Vi lever antingen tillsammans eller inte alls. Och om något händer en människa som vi känner eller lever tillsammans med så kommer det att påverka oss. Detta är en abstrakt känsla, den starka överlevnadsskulden som en känner mot sina närmaste relationerna avtar gradvis med avståndet – vänner, kollegor, bybor, landsmän… och andra. Denna känsla av skuld, menar han, kan bara avgöras i relation till en högre makt, om det så är Gud eller en filosofisk livsåskådning.
En domare kan döma i de fall som avser den kriminella skulden, och segermakterna avgör frågan om den politiska skulden – men den moraliska skulden kan bara i sanning diskuteras mellan människor som känner en solidaritet med varandra. Därför är det otroligt viktigt för det tyska folket att öppet och ärligt diskutera de händelser som skedde under det Andra världskriget. Om folket och nationen inte kan göra detta, inte kan erkänna sin skuld, så kommer historien att upprepa sig, menar Jaspers. När det sedan kommer till den metafysiska skulden kommer denna kanske främst i det allmänna rummet att lysa fram i verk av filosofer och poeter, men knappast i vanliga samtal mellan människor. Att det är just poeter och filosofer som kommer att behandla frågan om den metafysiska skulden i ett bredare samhällsperspektiv är att det är de som sannolikt kommer att vara mest medvetna om den; är de som troligast har upplevt känslan och kontemplerat över den. Och framför allt över misslyckandet att projicera denna skuld till att att omfatta hela mänskligheten och inte bara de som står en närmast. Poeterna och filosoferna antar för Jaspers således rollen av ett kollektivt samvete som kan uttrycka i generella termer det vilket är ständigt närvarande, men aldrig kan uttryckas i konkret.
Genom att dela upp skuldbegreppet enligt ovan ville Jaspers visa på att den individuella skulden står i proportion till graden av deltagande i det Fruktansvärda som var det Andra världskriget. De som är oskyldiga kan på det sättet, tänker han, undvika att täckas med samma skuldbörda som de som varit aktiva i de övergrepp som utförts. Men en grundförutsättning för detta är att varje individ möter sin egen skuld öppet och ärligt oavsett i vilken insans den straffbördan ska vägas: juridiskt, politiskt, moraliskt eller metafysiskt. Det är bara genom denna sanningsenlighet som de verkligt oskyldiga kan rentvås och rättmätiga straff utmätas; och genom det som skulden kan betalas och folket, och på sikt även nationen, kan återupprättas. Men om Tyskland och tyskarna inte är villiga till denna självrannsakan, menade Jaspers, så kommer nationen att reduceras till att vara en pariastat och då återigen driva på den cirkel av våld och hämnd som kommer att återuppstå efter hårda sanktioner och en ny känsla av en orättvis fred.
We must restore the readiness to think, against the tendency to have everything prepared in advance and, as it were, placarded in slogans. One requirement is that we do not intoxicate us with feelings of pride, of despair, of indignation, of defiance, of revenge, of scorn, but that we put these feelings on ice and perceive reality.
Karl Jaspers – the Question of German Guilt
Av förklarliga skäl så behandlas inte frågan om förlåtelse närmare i föreläsningarna. Det närmaste vi kommer är återupprättelsen av folket och nationen, en process som av lika förklarliga skäl saknar tidsplan. För när det kommer til förlåtelse räcker det inte med att en är villig att förlåta. Tysklands ansvar som nation må ha reglerats i fredsavtalet, och de som begått brott mot mänskligheten och medmänniskor i olika länder må ha åtalats i domstolar och tribunaler – de juridiska kvarnarna malde och avtal och domar presenterades och straff avtjänades; punkter följdes och relationer återupprättades.
Den juridiska och politiska skulden kom att sonas och Tyskland att blomstra som industriland. Men när det kom till den moraliska och metafysiska skulden var det inte lika enkelt. Hur hårt en arbetar med att processa den egna moraliska skulden i relation till sig själv, till sina medmänniskor och mot resten av världen så går det aldrig att försonas med den moraliska skuld som tillskrivs till en av Andra. Utöver den tyska försoningsprocessen och det nationella traumat så fanns det en hel värld av trauma skapad av, och skuldbeläggning riktad mot, Tyskland och tyskarna. Judar, polacker, norrmän, fransmän, jugoslaver, greker och ryssar – bara för att nämna några – riktade med rätta sin ilska mot Tyskland och tyskarna. Och i deras ögon har skulden aldrig sonats; inte minst för att det Andra världskriget fortsatt är både ett enormt nationellt och personligt trauma, men även ett väldigt effektivt politiskt vapen.
Tyskland kom efter kriget att utvecklas och att bli en ekonomisk supermakt. Det arbete som i landet för att säkerställa att det som e hände aldrig skulle kunna komma att ske igen har varit enormt. Men på ett sätt är det först nu – 2022 – sjuttiosju år efter att det Andra världskriget tagit slut som den tyska skulden verkar vara betald. Det som krävdes var att en ny totalitär stat – för det måste man kalla Putins Ryssland – med imperialistiska ambitioner skulle kliva över gränsen till ett annat Europeiskt land och med blod och bly plocka upp Tysklands avlagda mantel.
Genom att invadera Ukraina förde Ryssland kriget tillbaka till Europa för första gången sedan kriget i det forna Jugoslavien. De ohyggliga händelserna som utspelade sig under kriget på balkan skedde dock i en kontext som placerade dem ”utanför” Europa. Den geopolitiska kartan var fortfarande uppdelad i öst- och väst och även om Jugoslavien inte var medlem av Warszawapakten så kom landet att de facto fungera som en buffertzon mellan öst och väst. Inbördeskriget och dess ohyggliga övergrepp kom på så sätt att framstå som en förlängning av det sönderfall, och av den självständighetsvåg som svepte genom Östeuropa efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall.
Kartor ritades om, länder både slets sönder och förenades – många länder kom att bli medlemmar i EU eller NATO eller bådadera, helt enligt den doktrin av liberalisering och globalisering som genomsyrat den ”fria” världen sedan det Andra världskrigets slut. Europa blev både större och mindre – större till ytan men mindre både intellektuellt och i fysiskt avstånd; med internet, mobiltelefoni och fri rörlighet i Europa.
Med Rysslands invasion av Ukraina slets allt detta sönder.
Detta är det arv som kommer att ligga kvar över Ryssland och ryssarna långt efter det att de döda har sörjts och städer åter byggts byggts upp: den kollektiva skulden och skammen hos befolkningen i ännu en krossad supermakt. Frågan måste således bli: finns det något sätt på vilket vi kan verka för att det inte ska ske igen?
En försiktigt positiv aspekt så här långt är att kriget i västerländsk media framställs som att vara Putins, och inte det ryska folkets, krig. Det är självklart att det är den ryska ledningen som ska hållas ansvariga. Och det är lätt att ta denna position när det inte är några andra länder, officiellt, inblandade än just Ryssland och Ukraina. Det gör det enkelt för oss som står på utsidan att rikta ilska och indignation mot de som är ansvariga för kriget. I Ukraina är saken en helt annan. Där är den ryska befolkningen lika skyldiga till kriget som de ryska ledarna, och ryssarna är den faktiska, fysiska fienden.
Vi som inte befinner oss i skyttevärn, i källare och utbombade skolor kan kosta på oss att ursäkta den ryska befolkningen, men den lyxen har inte den civilbefolkning som bombas, beskjuts och avrättas. Den folkliga känslan i Ukraina kommer att vara hat under en mycket lång tid framöver.
Och här kommer vi återigen till frågan om förlåtelse. För begreppen skuld och förlåtelse, religiösa som de må vara i sitt ursprung, är intimt sammankopplade. Vad är förlåtelse? Vad betyder det att förlåta? Är det ens möjligt att, i en allt mer sekulariserad värld, att förlåta någon eller något? När vi i dag talar om förlåtelse så menar vi en ursäkt – ett erkännande av att begånget fel eller en händelse och ett löfte – implicit eller uttalat – om att det inte ska hända igen. Men där den kristna förlåtelsen överlämnar domen till en högre makt och individen förutsätts att ”glömma det som varit”, så kan anledningen till en ursäkt endast accepteras såtillvida handlingen är av en nog hanterbar storlek; alltså liten nog att den går astt lägga bakom sig. Men även så, varje incident, även om ursäkten accepteras, kommer ständigt att solkas av givarens och mottagarens fortsatta minne av den handling som föranledde ursäkten. Ständigt närvarande som en irritation.
Eller är det istället så att vi då vi beslutar om vi ska godta eller avfärda en ursäkt baserat på hur allvarligt menat ursäkten framförs, alltså om det sker med genuin ånger (vad nu det är), eller baserar vi det på vem personen är och vilken betydelse den har för oss? Och om det sistnämnda, betyder inte det i så fall inte att förlåtelsen är en process riktad inåt – in i oss själva – där vi förlikar oss med det som skett för att oss möjligheten att ha kvar en personen i vårt liv? Om vi väljer att se förlåtelsen på detta sätt så handlar förlåtelse, precis som hanterande av den personliga skulden, i grund och botten om att hantera trauma. Vilket, naturligtvis, var Jaspers hela poäng.
När kriget är över – vilket kan komma att ta väldigt lång tid, och när Ryssland har förlorat – vilket redan har skett, kommer omvärlden att behöva ta ett beslut om Rysslands och det ryska folkets skuld. Vi i det liberala väst begick ett enormt misstag när Sovjetunionen föll. Vi trodde att allt omedelbart skulle bli bra. Att en liberal demokrati och en fungerande marknadskapitalism magiskt skulle resa sig – likt dimman från Moskvafloden – och täcka Ryssland med en framstegstankens fuktiga filt. I retrospekt står det klart att det inte riktigt var så enkelt.
När kriget är över och det alltså blir dags att ställa Ryssland till svars för sina handlingar så kan jag inte undvika att hoppas att vi kommer ihåg att det inte bara är befolkningen i Ryssland som kommer att behöva göra upp med sin egen själv- och omvärldsbild och hantera den skuld som kommer att uppstå i efterspelet av kriget. Även befolkningen i Ukraina kommer att behöva hjälp för att hantera sina trauman. Hur det ska gå till kan jag inte svara på. Men visst vore det trevligt om det inte skulle krävas ännu ett monstruöst anfallskrig av en totalitär stat för att åter göra även Ryssar till människor.
Två texter har de senaste dagarna belyst Rysslands invasion av Ukraina från ett religiöst perspektiv. Den första Russia’s war on Ukraine has some Christians wondering: Is this the end of the word? (Washington Post, 10/3-22) undersöker Sarah Pulliam Bailey de bakomliggande orsakerna till att USA:s konservativa evangelisk-kristna, och framför allt de karismatiskt-kristna* församlingarna där ett apokalyptiskt narrativ är en del av tron. Greg Laurie, en av Donald Trumps andliga rådgivare, skriver Pulliam Bailey talade till sina följare om den ”profetiska betydelsen” Rysslands invasion av Ukraina. Och Pat Robinson, grundaren av Christian Broadcasting Network, sade att Vladimir Putin var ”compelled by God”.
Stora världshändelser har, för Amerikanska evangeliskt-kristna varit bevis för att uppenbarelsebokens profetia om världens undergång är på antågande. När Sovjetunionen kollapsade 1991 framträdde Gorbatjov tack vare sitt födelsemärke, vilket fick representera ”odjurets märke”, som Antikrist. Men ett intressant skifte har skett under de trettio år som gått sedan Sovietunionens kollaps menar Pulliam Bailey och citerar Michael Brown från det kristna radioprogrammet ”The Line of Fire” vilken efter att en Ukrainsk biskop gått ut och liknat Putin vid Antikrist istället hävdade att Putin inte kan vara Antikrist ”because most of the world appears hostile to Putin while the Antichrist as described in the Bible will bring the whole world under his sway”. Genom de samlade sanktionerna mot Putin och mot Ryssland står alltså Vladimir Putin, för en del av USA:s evangeliskt-kristna, som en utsänd av Gud att kämpa mot ondskans makter.
I en understreckare, För Putin har kriget bibliska proportioner, (Svd 20/3-22) skriver Maria Engström om den ryska invasionens religiösa kopplingar. ”Vi har inlett en kamp av metafysisk snarare än fysisk betydelse”, säger den rysk-ortodoxe patriarken Kirill om invasionen av Ukraina. Efter Sovjetunionens fall, menar Engström skedde i Ryssland två parallella utvecklingar, en progressiv marknadskapitalistisk utveckling som ledde till ökad levnadsstandard men också en stor koncentration av kapital till en ett antal oligarker med koppling till det nya ledarskapet i landet; men också en kulturell rörelse präglad av drömmar om det förlorade imperiet och driven av en revanschlust med målet att ta tillbaka de delar som ”förlorats”. Genom konservativa tankesmedjor har denna bild spridits i kulturen genom böcker, film, musik och mode, säger Engström. Drömmen om den nya stormakten har en stark koppling till den ortodoxa kyrkan i Ryssland, målet är ett ”ortodoxt imperium”, där Ukraina och Belarus, två traditionellt ortodoxt kristna länder, återigen ska förenas med moder Ryssland. Denna nya ryska imperialism, menar Engström, är att den har starka apokalyptiska drag. Hon använder termen eskatologisk imperialism, alltså en imperialism som är kopplad till tanken om ”tidens slut”, då striden kommer att stå mellan det goda och det onda. Ännu ett särdrag som lyfts fram är dess arkeo-futuristiska drag, alltså att den kombinerar de förmoderna tankarna och mysticismen i den religiösa ortodoxin och kombinerar den med en fascination för högteknologi – speciellt teknologi kopplat till landets försvar. Vi har alla sett bilder på ryska ortodoxa präster som välsignar allt från maskingevär till robotsystem.
Det är dock viktigt, skriver Engström, att framhålla att det inte är den ryska kyrkan som formulerar och sprider doktrinen – även om den efter invasionen av Ukraina kommit att bli en del av propagandaapparaten. Doktrinen har istället arbetats fram i ett antal konservativa tankesmedjor med koppling till Kreml. Grunden, menar Engström, ligger inte i den kyrkliga närvaron i privat-och samhällslivet – även om den är viktig. Istället är det den ortodoxa trosbekännelsens betydelse för att legitimera staten inrikes och utrikespolitik genom att knyta den till den bibliska kampen mot Antikrist. Målet är, säger Engström, att skapa en ortodox elit som kan förstå Rysslands uppdrag att stå som motvikt, eller sköld, mot ondskans krafter i världen.
Både Putin och patriarken Kirill har dragit paralleller, skriver Engström, mellan två sköldar som ska hjälpa Ryssland förbli en stormakt och att stå mot en en en eventuell attack. Det var en Guds försyn att atombomben utvecklades i Sarovklostret – och beskriver kärnvapnen just som både en gudomlig och världslig sköld som ska bevara både Ryssland och mänskligheten.
Eskatologin är inom religionen läran om det yttersta, alltså om individens eller världens upphörande. Inom kristendomen knyts detta den yttersta dagen, då jesus kommer återkommer som domare och striden står mellan det goda och det onda, det tusenåriga riket då Jesus härskar över jorden och satan hålls fången. Inom teologin talar man om tre olika tolkningar om när detta tusenåriga rike ”äger rum”. Premillennialismen säger att det tusenåriga riket är perioden då Kristrus sitter på tronen, alltså mellan Jesu återkomst och den yttersta domen, detta förutsätter att alltså att Jesus kommer tillbaka innan [pre] det tusenåriga riket börjar. Postmillennialismen som säger att kristi återkomst och den yttersta domen är två simultana händelser som föregås av det tusenåriga riket, som utgör en period av fred och upplysning då världen är frälst. Alltså sker Jesu återkomst efter [post] det tusenåriga riket, och hans ankomst utgör slutet. Amillennialism tolkar det tusenåriga riket andligt, att det alltså är kristus andliga fridsrike, eller den kristna eran från Jesus tid fram till hans återkomst och den yttersta domen, alltså den tid vi lever i nu. Den sistnämnda, amillennialismen, är den största ”tolkningen” och omfamnas av de flesta stora denominationer av kristendom, däribland Katolicism, Lutheranism och Östlig kristendom. När de faktiska tusen åren sedan kristi födelse hade gått och inget hände så skiftade man till att betrakta de tusen åren som någonting symboliskt snarare än faktiskt, och tolkar alltså istället riket som den kristna gemenskapen i kyrkan.
Som tidigare sagts så är tanken på Jesus återkomst intimt förknippad med stridigheter, och ofta kopplade till tanken på ett stort imperiums fall. I samband med reformationen väcktes tankar om att katolska kyrkans förfall skulle markera den process som skulle leda fram till återförenandet av Israels, bland annat teologen Jonathan Edwards som kalkylerade att en ”typ av millenium” skulle infinna sig 1260 år efter år 606, det år då Rom erkändes ha universell auktoritet. 1866 kom och gick. Istället utvecklades inom den evangeliska rörelsen en serie principer för det tusenåriga rikets ankomst: 1. De tusen apokalyptiska åren har inte varit utan är i framtiden, 2. Kristus ankomst, vilken kommer att väcka de döda och döma jorden, kommer att komma ”inom mycket kortare tid än tusen år”, 3. Judarna kommer inte att konverteras förrän denna jord är mycket nära sin undergång, 4. Efter att alla judar konverterats till kristendomen så kommer det att vara ”a glorious day for the elect upon earth, and that this day shall be a very long continuance”.
Tider av oro och krig är tider då stora människor kommer att röra på sig. När Sovjetunionen föll verkade flera evangeliskt-kristna kyrkor och organisationer i Östeuropa och Ryssland med att hjälpa mängder av människor att emigrera till Israel. Bland annat hade Svenska Livets Ord hade en stor organisation som aktivt verkade för att flytta människor från Ryssland till Israel i förhoppningen att det skulle skynda på processen att ena Israel och på så sätt bidra till kristus återkomst.
Rysslands invasion av Ukraina är alltså intimt förknippad med världens undergång och det tusenåriga riket, men på två helt olika sätt. För Ryssland som ett rättfärdigande av nationens handlande som det rättas sköld i kampen mellan det goda och det onda, och för de evangeliskt-kristna i USA som en förutsättning, genom återförandet av judarna till Israel och således för kristus återkomst och för den rening som kommer att skapa Evighetens rike för de utvalda.
*Karismatisk kristendom är en avgrening från den amerikanska pingströrelsen som precis som sin föregångarenlyfter den helige andes inflytande över den troende, och tron på vardagsmirakel i den troendes liv. Den skiljer sig från från den klassiska pingströrelsen främst i att tungmålstalande inte är längre är en nödvändig del av att vara döpt in i den Helige anden, samt av ett stort fokus på ”andliga gåvor”. Rörelsen är i USA kopplad till de så kallade ”Mega Churches”.
Vad jag finner mest intressant med debatten om drivmedelspriserna är dess fantasilöshet. Från de etablerade spelarna, primärt politiker som söker glesbygdsröster inför valet, och branschorganisationer som söker ekonomiska fördelar för sina medlemmar, primärt transportföretagen och bönderna så är det samma gamma argument som återanvänds. Branschorganisationers och politikens retorik går ofta hand i hand: Sänk skatten, sänk skatten, sänk skatten. Medan de ideologiska gärna inkluderar ett: Allt är stoppa in styrande partis fel. Hur den bransch- och politiskt drivna retoriken skiljer sig från privata intresseorganisationer kan skönjas i debattartikel från M Sverige, tidigare Motormännen, där organisationens VD Caroline Drabe säger att vi ”måste acceptera att sanktioner ger högre bensinpris,” och att det ”finns en övertro på att sänkt skatt kan kompensera för prischocken” (SvD, 09/3-22). Men samtidigt som det finns en vinkel som talar om att det, faktiskt, finns en kostnad även för oss i Sverige i samband med de sanktioner som införts mot Ryssland och att det är någonting som vi i solidaritet måste acceptera så finns det en riktning som vill använda kriget för driva sina argument med skräck och oro som vapen; exempelvis där man försöker ”underlätta” för bönderna genom att hänvisa till den populära trenden med ”självförsörjning av livsmedel”, där Rysslands fruktansvärda krig i Ukraina av oklar anledning ska komma att inverka menligt på Sveriges tillgång på spannmål. Även om man till viss del måste beundra den totala samvetslösheten hos den som för argumentet så är det naturligtvis lika smaklöst som felaktigt. Kommer Rysslands invasion av Ukraina att påverka spannmålspriserna? Absolut. Kommer det att påverka tillgången på Svenskodlat spannmål? Inte det minsta. Men att de organiserade rösterna höjs rörande drivmedelspriserna är alltså vare sig förvånande eller ovanligt, utan är del en debatt som pågått sedan, säger jag utan belägg, 60-talet, medan det ”röda lakanet” mot trippelbeskattningen av drivmedel är ett mer modernt argument.
Det finns dock en intressant ny röst i debatten, en debatt som förs i sociala medier och sociala samtal. ”Vanliga människor” börjar nu uttrycka frustration över drivmedelspriserna. Och denna privatekonomiska aspekt är djupt intressant; inte bara, som man kan tro utifrån kostnadsaspekten, utan den bakomliggande anledningen till reaktionen. För vad är det som står på spel, egentligen? Inflationen ökar, priserna på livsmedel höjs, importerade varor ökar i pris, semestern blir dyrare – varenda aspekt av livet blir dyrare. Och ändå är det drivmedelspriserna som sticker ut som oacceptabla nog för att den ”vanliga människan” ska orka engagera sig. Varför just drivmedelspriset? Detta intresserar mig.
Jag misstänker att en stor del står att finna i att dyrare drivmedel direkt slår mot individens frihet. Sedan bilen blev allmängods i Sverige under 1950-talet har körkortet kommit att representera frihet. Friheten att åka var man vill, bara ta bilen och åka iväg. Se något annat. Att inte vara beroende av antingen den väldigt linjära kommunala trafiken som går från punkt a till punkt b. Med körkortet kom den mållösa promenadens – flanerandets – räckvidd att utökas väsentligt. Och även om vi inte använder möjligheten speciellt ofta så räcker det med att möjligheten finns. Vi kan, om vi vill, bara sätta oss och åka. Genom denna frihet att ”åka var man vill” kom även att definera övergången till det vuxna livet. Tidigare var det konfirmationen som avgjorde när du var vuxen. I en tid då denna vuxenhet kom att flyttas framåt genom att samhället placerade en större vikt på utbildning och på så sätt förlängde ”ungdomstiden” så kom körkortet att ta över konfirmationens roll. När priset på bensin och disel tvingar människan att välja mellan de ”nödvändiga” och ”icke nödvändiga” bilresorna så innebär det alltså inte bara ett direkt angrepp privatekonomin utan även ett direkt angrepp på den personliga friheten.
Tidigare har en stor procentuell andel av drivmedelspriset varit skatter, men den andelen har minskat i takt med att världsmarknadspriset på olja stigit. Sänkta skatter skulle i praktiken ge en sänkning på ungefär tre kronor, säger hon.
Caroline Drabe, M Sverige
Som M Sverige skrev i sin debattartikel så är skatteargumentet under rådande situation ganska banalt. Skattekostnaden för att tanka är när det kommer till priset relativt ovidkommande. Huvuddelen av kostnaden bärs av av de internationella oljepriserna, och om en höjning av dessa är en av konsekvenserna av sanktionerna så är det helt enkelt ett pris vi måste vara villiga att betala för att bemöta den Ryska aggressionen i Ukraina. Man måste skilja på sak och princip när det kommer till skattefrågan, är allt jag vill säga. Sverige har en lång och inte speciellt ärorik tradition av höga skattesatser som ett vapen för att påverka mänskligt beteende bort från något som staten betraktar som menligt. Införandet av miljöskatt och koldioxidskatt på drivmedel är ett av exemplen på detta, alkoholskatterna ett annat.
Att inte de höga alkoholskatterna är någonting som lett till en revolution i Sverige står sannolikt att finna i att det alltid funnits sätt att kringgå monopolet och dess höga priser. Hembränningen var stark under 60,- 70,- och 80-tal, resor med färjor till Finland och Åland stillade den mest dramatiska törsten och med varutransporter från kontinenten kom flakvis med öl och sprit till svenska byggarbetsplatser under sent 80- och tidigt 90-tal. I samband med EU-inträdet så släpptes sedan alkoholen i stort sett fri i allt utom praktiken. Den som vill ha tag på billig alkohol får tag i billig alkohol. För den som gillar att köra bil finns inte denna möjlighet till att stilla frihetens klåda. Visst är det möjligt att skaffa ett företagskort för att spara en krona eller två och inte deklarera på rätt sätt, och visst finns det de som kan tanka med bruksdiesel – men det sistnämnda är inte något som är allmänt tillgängligt och är även belagt med ganska aggressiva böter om farbror polisen skulle upptäcka den fruktansvärda handlingen.
Här tror jag det finns en aspekt med miljöpolitiken och den svenska modellen med höjda skatter för att minska konsumtion att ta i seriöst beaktande: ett slutet restriktivt system som direkt påverkar människans frihet – i det här fallet friheten att röra sig fritt kan komma att leda till en kritisk massa. Och även om skatterna i sig är (tämligen) försumbara, och även om det finns en stor opinion för klimatomställning, så blir drivmedelsskatterna ett lättanvänt slagträ i en debatt eftersom de flyttar frågan från det abstrakta till det konkreta. Vi är villiga att acceptera mycket, men när våra djupaste, mest personliga friheter hotas så leder det uppenbarligen till konsekvenser. Bara för att någon inte rör sig betyder det inte att hen inte håller möjligheten att röra sig för helig.
Innan vi fick katolicismens sju dödssynder hade den västerländska tanketraditionen grekernas sju dödliga tankar: gastrimagia (frosseri), porneia (horeri), philargyria (girighet), hyperephania (högmod/arrogans), lype (avund), orge (vrede) och akedia (nedstämdhet). Att omvandla dessa dödliga tankar till dödssynder gick ganska smidigt, men någonting hände med akedia. Vad som som ursprungligen åsyftade en form av nedstämdhet som tog både fysisk och psykisk form, kom i Katolicismen att få en förändrad betydelse i den dödssynden lättja. Den andliga lättjan kom att definieras som en likgiltighet inför ens plikter och skyldigheter gentemot Gud; medan den fysiska manifestationen av lättja kom att koppas samman med att allmänt stillasittande och en likgiltighet inför arbete.
I samband med reformationen och skiftet mot predikan på folkspråket så uppkom ytterligare ett skifte i betydelse. När religionen i och med protestantismen försvann förvisso de sju dödssynderna ur kyrkliga liturgin, men just aversionen mot lättjan blev kvar – och manifesteras både i Lutheranismens arbets- och pliktmoral och Kalvinisternas entreprenörsanda. Genom att arbeta hårt både fysiskt och i Anden kom en närmare Gud. Gör ditt jobb och klaga inte. Människan, välsignad med fri vilja, och genom denna utrustad med vad som krävs för att övervinna både fysisk och psykisk lättja. Om det finns vilja finns det en väg.
Denna syn som fortfarande genomsyrar vårt samhälle bidrar även till att förklara samhällets inställning till depression. För det är vad kyrkan kom att betrakta som en dödssynd: depression som själslig svaghet. Som en synd.
