Vad är verkligt? Varför är något verkligt? Och hur verkligt är det sanna? Som diLeva sa: vem ska jag tro på, tro på när allt är så här?
”What happens to reality? What happens to representation? But when, in a Virtual world, the referent disappears, fades away in the technical programming of the image, when there is no real world facing a sensitive film […], then there can be no real representation possible.”
Baudrillard, i Jeff Wall and the Poetic Picture: With Bergson and Deleuze towards a Photo-theory beyond representation. (DeBolle, L. Rhizomes, Issue 23, 2012)
Jag trillade över detta citat från den franska filosofen och pessimisten Jean Baudrillard när jag letade efter information om svampar (kopplingen är inte lika långsökt som man kanske kan tro). Vad Baudrillard pratar om är vad som utgör Verkligt en digital värld, en värld där objektet – till skillnad från exempelvis vid traditionellt fotografi – exponeras mot en ljuskänslig film. Baudrillard spenderade ganska mycket av sin tid med att fundera på olika Medier, och speciellt hur information verkar skapas inom och mellan olika medier – det är ett ständigt brus av både bilder och ljud som saknar ursprung utanför Systemet, det vill säga medierna själva. För honom (och här måste jag vara tydlig med att säga att det var Väldigt Länge Sedan som jag läste Baudrillard, så rätta mig gärna) var Media den ridå som separerar människan från Verkligheten, och som på så sätt understöder och garanterar det kapitalistiska systemet genom att mata oss med innehåll som håller oss… nöjda. Inom detta system, menar han, är även de personer och grupper som till synes gör uppror mot systemet i själva verket en del av systemet genom att upprätthålla lögnen om den fria Viljan och Valet. Det var inte en slump att Baudrillards kanske mest kända bok Simulacra and Simlation står i Neos bokhylla i filmen the Matrix. eller för den delen att Gillian Anderson i tv-serien baserad på Neil Gaimans American Gods spelar guden Media som har oinskränkt makt över informationen.
I den ovan citerade artikeln skriver DeBolle, att det är viktigt att etablera skillnaden mellan två typer av bilder: deskriptiva bilder – dokumentärt foto, journalistiskt foto eller inspelningar exempelvis, och poetiska bilder som är av en mer artistisk eller kreativ natur och som är tilltalande för föreställningsförmågan (ett jobbigt sätt att skriva ”fantasin”). För den första kategorin, argumenterar hon, är bildens ”verklighetsvärde” baserat på dess representationsstatus än för den andra kategorin bilder – alltså, det är nödvändigt att bildens integritet inte kan ifrågasättas när det kommer till dokumentärt foto – den ska inte var manipulerad, exempelvis – fotografen får inte flytta om objekt i en scen utan det måste vara ”som det var”, efterredigeringen ska också hållas till ett minimum, allt för att upprätthålla Autenticiteten. När det gäller kategorin poetiska bilder så finns inte längre detta krav på autenticitet, eftersom de inte betraktas som avbildande av vad som Är. Jag fann att jag hakade upp mig ganska rejält på detta, i sig en intressant reaktion. Jag inser den samhälleliga normen att nyhetsfoto ska vara så Råa (i betydelsen ohanterade) som möjligt för att förmedla en så Sann bild som möjligt av Något. Jag förstår tanken bakom detta, att leverera en neutral bild av en Något; men hos mig väcks omedelbart frågan: är en bild någonsin neutral? Alla foton är per definition en manipulation av verkligheten. Bara genom att trycka på knappen som aktiverar slutaren så har fotografen beskurit verkligheten i en rektangel av olika proportion baserat på kamerainställningen. Oavsett hur neutral en bild må vara så är det avbildade objektet sällan eller aldrig snyggt förpackat i 2:3 eller 3:4 innan slutaren stängs. Och – utöver detta – så har fotografen positionerat sig för att få Den Rätta Bilden, och bara det att det delas ut priser för bästa nyhetsbild säger att en dokumentär bild aldrig är neutral. Att du väljer att inte beskära eller redigera en bild i efterproduktion betyder inte att varje steg av processen inte varit manipulerad för att sälja en berättelse och skapa en effekt: position, vinkel, ljus, plats, händelse, tidpunkt, tillfälle.
All avbildning, oavsett om den är ”beskrivande” eller ”poetisk” har alltså som syfte att skapa ett känslomässigt svar. Jag känner att det är vad som missas i mycket av den akademiska debatten, som i artikeln ovan, är det grundläggande sentimentet att vad som är viktigt inte är huruvida något är Verkligt (om det inte är så att syftet är att bestämma vad det är som är verkligt), utan att all avbildning oavsett grad av manipulation alltid är en konkretisering av fotografen – bilden blir alltid en dörr in till författaren.
Mitt yttre är en vitmenad grav I mitt inre är det fullt med de dödas ben
Och då återvänder vi till Baudrillard och frågan om vad som är Verkligt i en värld där allt är manipulerat? Detta är en öppen fråga. Jag har inget svar. Men jag tänker mig att det kan hittas i den känslomässiga respons som bilden skapar. Den egna känslan är alltid verklig; men det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur intensiv denna känsla är så ska man inte begå misstaget att likställa denna personliga Verklighet med vad som är Sanning.
Sedan den första gången jag läste Charles Bukowskis dikt ”Dinosaruria, We” har den suttit som etsad i min hjärna. Över 76 verser tecknar poeten en gravskrift över en amerikansk dröm som inte längre finns och målar vidare människans undergång i händerna på ett omänskligt politiskt och ekonomiskt system som lett till allt större sociala klyftor, miljöförstöring och upplösningen av det Mänskliga innan den når fram till sitt klimax i den Vackraste Tystnaden som bara kan uppstå i en värld där ingen längre finns kvar att Höra.
I dikten, som pulicerades i The Last Night of the Earth Poems (1992) – vad som skulle komma att bli den sista samlingen av Bukowskis poesi att ges ut under hans livstid, beskriver Bukowski en värld fångad i en dödsspiral. Genomgående i dikten kan skönjas poetens blick på den samtid i vilken han verkade; en samtid definierad av en begynnande recession och massarbetslöshet som uppstått i svallvågorna av 1980-talets Reaganomics. Den ekonomiska formel som skulle komma att få både Berlinmuren och Sovjetunionen att falla kom även att splittra det amerikanska samhället med väldiga inkomstklyftor och massarbetslöshet som resultat, och kom även att markera början på slutet för den amerikanska medelklassens guldålder. Bukowski följer i sin dikt denna utveckling till dess yttersta spets – till den punkt där mänskligheten drar sin sista suck i en värld förgiftad av miljökatastrofer och radioaktivt nedfall.
Jag kommer vidare i texten inte närmare gå in på dikten och dess innehåll, med ett litet undantag, men för att vara säker på att du inte låter din helhetsupplevelse av att läsa ”Dinosauria, We” för första gången så rekommenderar jag att du läser den innan du fortsätter med den här texten. Om du tycker poesi är poop så kan du såklart strunta i det, men det finns en länk till en textversion HÄR, eller om du hellre vill höra dikten uppläst av Bukowski själv så finns det en länk HÄR (jag rekommenderar denna, inte minst för att han verkar genuint påverkad av sitt eget geni och sannolikt ganska stora mängder billigt vin: ”Serious shit. Serious fucking shit.”)
Jag kommer inte heller att grotta ned mig i den utveckling som ledde fram till den samtid utifrån vilken Bukowski talar, och inte heller kommer jag att snoka runt i de förvecklingar som ledde från 30-talets the New Deal till 80-talets Reaganomics; jag kommer inte ens att orera om Bukowskis storhet – för både marknadsliberalismens framväxt och Bukowski har tillägnats akademiska hyllmil som finns tillgängliga för de som önskar läsa mer om just detta. Nej, istället kommer jag att använda en av diktens verser för att fundera fritt kring Tystnaden.
And there will be the most beautiful silence never heard.
Charles Bukowski, Dinosauria, We.
Denna textrad, som kommer i slutet av ”Dinosauria, We”, är den som hemsökt mig sedan den första gången jag läste dikten – den kändes stor då och den känns ännu större i dag. När the Last Night of the Earth Poems publiceras sker det bara månader efter att Sovjetunionen fallit och månaderna innan startskottet ska gå för den första internetboomen i Silicon Valley. Med vetskap om vad som komma skall är det befriande att läsa ”Dinosauria, We” – det radioaktiva nedfall som faller på diktens planet kommer inte från ett förödande kärnvapenkrig utan från mänsklig utveckling och vår egen separation från oss själva. Och det brus och larm vilkets upphörande skapar Bukowskis den Vackraste Tystnaden är i våra moderna öron bara ett sorl i jämförelse med den fullständiga kakafoni av ljud, meddelanden, notiser, tidningar, hemsidor och sociala medier som omger oss i varje vaken sekund. Men i allt detta larm så uppstår den omedelbara frågan: vad är egentligen Tystnad?
En definition är ”den relativa eller totala frånvaron av ljud”, en annan kopplas till gränsvärden för den mänskliga hörseln: ”ett område där ljudnivån är lägre än 20–30 decibel betraktas som tyst”. Men tystnad kan även vara en uppmaning: Var tyst! eller en handling: [En] protesterade i tystnad. Använt som ett substantiv kan det vara både abstrakt: tystnad, och konkret: tystnaden låg tung i rummet. Tystnaden kan vara både efemär och meningsbärande, som naturliga pauser i ett samtal. Och den kan vara bestående: det kommer en tid då du talat med någon för den allra sista gången; bara för att nämna några få exempel.
If you stand in it for long enough, you start to hear your heartbeat. A ringing in your ears becomes deafening. When you move, your bones make a grinding noise. Eventually you lose your balance, because the absolute lack of reverberation sabotages your spatial awareness.
För att få en känsla för den totala tystnaden kan en söka sig till företaget Microsofts huvudkontor på den blygsamma adressen One Microsoft Way i staden Redmond, belägen cirka två och en halv mil utanför Seattle i delstaten Washington i det nordvästra USA. Här, i vad som inofficiellt kallas för ”Microsoft Redmont Campus”, hyser företaget mellan 30 000 och 40 000 anställda utspridda över cirka 750 000 kvadratmeter kontorsyta. Här finns också sedan 2015 världens tystaste plats, the Anaechoic Chamber, där det genomsnittliga bakgrundsljudet uppmättes till -23,35 dBA. Rummets namn syftar på att det är byggt enkom för att absorbera så många vibrationer som möjligt. Beläget sex våningar under marken och fristående från resten av byggnaden genom att vara upphängt i stora fjädrar som reducerar alla vibrationer från omgivningen, samt med väggar, tak och golv som är täckta i både material och former specialdesignade att absorbera ljud är dess huvudsakliga användningsområde att testa bland annat mikrofoner och annan känslig utrustning.
Om du går in i kammaren så kommer du att uppleva att din röst låter platt och endimensionell då du inte hör den reflekterad från omgivningen. Om du är tyst kommer du snart att inse att det som låter mest i rummet är du själv: du kan höra ditt blod susa runt i kroppen, varenda knäppning i en led då du rör dig – och efter en stund kommer du att finna att ditt balanssinne påverkas av bristen på feedback från omgivningen. För att försöka ge en bild av hur tyst -23,35 dBA är så börjar den genomsnittliga människan att uppfatta ljud vid 0 dBA. Lugn och långsam andning ligger på cirka 10 dBA och ett vanligt samtal förs på runt 60 dBA. Om vi istället går åt det andra hållet så når ljudet som uppstår när luftmolekyler kolliderar med varandra ungefär -23 dBA. Microsofts anaechoic chamber är så nära det går att komma en ljudets absoluta nollpunkt utan att skapa ett vacuum.
Men det är inte denna totala frånvaro av ljud vi avser då vi talar om tystnaden i ett vardagligt sammanhang. Istället rör vi oss kring den relativa frånvaron av ljud. För världen är egentligen aldrig riktigt tyst. Det är alltid någonting som låger. Istället kommer ordet Tystnad att bli synonymt med att tysta ned någonting för att lyfta fram något annat – och det är knappast en slump att nivån för vad som definitionsmässigt anses vara tyst, 30 dBA, motsvarar ljudnivån av ett viskat samtal. När det kommer till den relativa tystnaden blir det relevanta istället alltså istället vad som utgör ett ljud: vad är det som ska undertryckas och vad är det som ska lyftas fram? Det enklaste är kanske att dela upp det i ljud och oljud – men gör det egentligen saken enklare? Är det kanske bättre att dela upp det i det naturliga och mänskliga? Under industrialiseringen var ljudet av fabriker, ångvisslor, konstruktion ljudet av framsteg och människans seger över naturen, men i dag då vi överallt är omgivna av framsteg så är det naturen som lockar och de mänskliga framstegen som vi vill tysta. Kanske än mer så efter Covid som såg storstäder som Stockholm ha en negativ befolkningstillväxt för första gången på årtionden. Strikt vetenskapligt så borde dock ljudets – den hörbara vibrationens – motsats vara total stillhet, men eftersom vi nu rör oss i det relativas värld så är det istället den Meningen som åhöraren tillskriver vibrationen som avgör om något är ett ljud eller ett oljud. Detta är i allra högsta grad subjektivt. Jag har under en längre tid försökt få min mor att inse att storheten i renässanspolyfoni, men allt hon hör är ”stäng av det där jävla helvetet”.
Meningen är alltså i högsta grad subjektiv, flyktig och föränderlig: när ungarna leker lite för högljutt då man talar i telefon förändras barns skratt till barnaskri väldigt fort, när låten vi lyssnar på plötsligt blir tråkig och måste bytas omedelbums; för att inte tala om skillnaden mellan det egna gräsklippandet och grannens (som alltid verkar vara inplanerat för att skapa maximal irritation). Och Andra Människors musiksmak är nästan undantagslöst en katastrof. Det är när vi fyller ett oljud med mening som det blir till ett ljud; på samma sätt som att ett utrymme som fylls med ett syfte blir en plats. När vi idag talar om att söka Tystnaden så talar vi allt som oftast att undertrycka och distansera oss från motmänskligheten – ett försök att dämpa det mänskligas larmande ljudbild för att kunna njuta av exempelvis naturens fria sorl. Och det är här vi måste söka Bukowskis ”most beautiful silence”.
Your salt coast, your foul wind Your old ghosts, your scrap tin The browning of your leaves And the greening of your rain Salt coast, foul wind Old ghosts, scrap tin Leaves, rain
I dikten skriver han alltså mänsklighetens undergång men han avslutar på en positiv not. Även om människan är på god väg att utrota sig själv så är det inte nödvändigtvis någonting negativt. Planeten kommer att finnas kvar. Livet kommer att överleva. Bara inte det mänskliga livet. Planeten kommer fortsatt att myllra med levande organismer – nu fria att breda ut sig på sina egna villkor och återta förlorad mark. Nya arter kommer att ta de gamlas plats – så som skett om och om igen under planetens existens. Det som kommer att försvinna in i den vackra tystnaden är människans hybris, människans tro på sin egen unicitet och tanken att vi är utvalda och speciella – en idé som lett fram till att ”planeten” och ”mänskligheten” i vårt samhälle kommit att bli synonymer. Med meningen om den vackraste tystnaden som aldrig hörts talar Bukowski om det totala upphörandet av all mänsklig produktion av både ljud och oljud. Det totala upphörandet av all tillskrivande av mening till någon vibration. En omstart av både planeten och livet med den skadliga programvaran borttagen.
Bara när det inte längre finns någon kvar att tillskriva mening till naturens kakafoni kan den relativa tystnaden vara perfekt – och därmed fullkomligt vacker.
