Ett tankeobjekt skapas i relation till vad det inte är
Den moderna tidens förbannelse, sa Hannah Arendt (dock med ganska många flera ord) är förgrumlingen av orden ”veta” och ”tänka”.
Naturvetenskaperna har nått fantastiska resultat som gjort det möjligt för mänskligheten som ett kollektiv att tillgodose sig en kraftigt ökad kunskap om både vår värld och om det universum i vilket vi lever. Samtidigt har denna ständiga sökan efter allt mer kunskap – begäret att ta reda på vad som Är eller Inte Är flyttat oss allt längre bort från förståelsen vad Vi är. Att veta vad någonting Är, säger Arendt, är bara det första steget mot att förstå de konsekvenser denna kunskap kan komma att få. Denna förståelse kan bara komma genom kontemplationen – det medvetna begrundandet av tingens betydelse.
Det som bekymrade henne mest var hur naturvetenskapernas exakthet migrerade över till andra vetenskapliga discipliner, som human- och socialvetenskaperna. Efter det Andra världskriget kom hon till insikt om att det traditionella sättet att skriva historia – som en händelsekedja av kausala sammanband – måste vara fel. För om denna syn på historieskrivning var rätt, sa Arendt, så måste Förintelsen ha varit förutbestämd och då bara ett steg på vägen mot mänsklighetens totala undergång. Istället för den traditionell, linjär historieskrivning talade hon om en historia som ständigt föränderlig och under oavbruten utveckling; där historiska händelser inte är definitiva vändpunkter för människor och nationer utan istället blir till talpunkter i det mellanmänskliga samtal som formar vår gemensamma värld.
[it’s] midnight in the dark ages just the thickness of a book away, the thickness of a skull away; just the turn of a page away.
Iain Banks – State of the Art.
Detta samtal, menar Arendt, är trans-temporärt; det är ständigt fortgående över tid och talpunkterna ligger och väntar på att lyftas och diskuteras, och stötas och blötas av kommande generationer. generationer. Genom att plocka upp en bok kan vi ta del av idéer och tankar från människor som varit döda i tusentals år och sätta dem i vår egen kontext och använda dem som bas för vårt vidare tänkande som argument för, eller en varning mot – eller bara som ett exempel. Litteratur, musik, konst, poesi – de är alla manifestationer av det mänskliga tänkandet och de har lika stor betydelse för det ständigt pågående mänskliga samtalet som historiska händelser som slagen om Midway eller Trafalgar, Förintelsen eller det som skedde i Washington D.C den 6 januari 2021. Skillnaden mellan de olika kategorierna är att där de senare exemplen kommit att definiera nationers officiella historia så har de förstnämnda en direkt verkan på den individuella människan, om den är villig att se, och genom individen öppnas vägen till resten av det samtida samhället. Arendt talar om en antik staty eller ett klassiskt mästerverks tidlösa skönhet, den inneboende kraften i en väl framförd berättelse i en bok- eller på en teaterscen, eller de direkta, råa känslor som kan väckas av en dikt. Alla dessa är samtidigt objekt i sig själva, men också början på helt nya samtalsämnen i mänsklighetens ständiga samtal.
Men det är inte ett samtal för alla. Det krävs att en gör ett aktivt val att delta, säger Arendt, för det kan vara en farlig – rent våldsam – aktivitet. Genom att öppna sig själv för nya intryck, åsikter och diskussioner så kommer du ovillkorligen att förgöras. Människans utveckling är en våldsam process. Så fort vi låter oss påverkas av källor utanför oss själva så börjar förstörelsen och vi finner oss inblandad i en strid med oss själva, våra åsikter och våra ståndpunkter. Och det är genom detta förändringen kommer. Upplevelsen kan mycket väl förankra vissa av våra tidigare övertygelser än djupare i oss, men ytterligare andra kommer att stryka på foten då vi skapar nya perspektiv på och till världen.
There is only darkness, starless and complete. The waves glitter like a million dull knives.
Iain Banks – The Bridge
I naturvetenskapens värld så kommer undergången med Den Stora Tystnaden då universum är utsträckt nog för att det enda som återstår är ett tomt utrymme med temperaturer en fraktion över den absoluta nollpunkten, där ingen rörelse längre kan ske. Mänsklighetens död, säger Arendt, kommer i den totala konformiteten – en värld där alla tycker, tänker och gör likadant. Det enda sättet att säkerställa att detta inte sker är att fortsätta det mänskliga samtalet. Så: läs en bok, knäpp ett kort, måla en tavla, skriv en text, sjung som om ditt liv hänger på att du kan framföra en berusad version av Culture Beats Mr. Vain!
Det viktiga är att finna sitt eget sätt att mota känslan av meningslöshet i grind och att hitta sin egen plattform för att delta i det mellanmänskliga samtalet – på sina egna villkor.