I förändringens tid
1936 publicerades Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit, på svenska Konstverket i Reproduktionsåldern, Walter Benjamins kanske mest kända text för första gången. I denna essä undersöker han det mekanistiska samhället och dess förmåga till massproduktion av konst påverkar både vår uppfattning av konsten och dess politiska möjligheter. En frågeställning som fortfarande är aktuell, inte minst i relation till debatten om AI.
Benjamin hämtar sitt anslag från Paul Valérys essä Piéces sur lárt, Paris (La conquete de l’ubiquité) där Valéry lägger fram själva grundvalarna för ”de sköna konsterna och dess uppkomst” går tillbaka till en tid som på ett dramatiskt sätt skiljer sig från vår moderna tid, en tid då de enda medel för reproduktion som fanns tillgängligt var lerformar eller gjutning – vilket gjorde att det som kunde massproduceras i princip var lergods och mynt. Konstverk; skulpturer, målningar och så vidare skapades i upplagor om ett original som sedan användes som mall för antingen andra konstnärer eller lärlingar att för att utveckla sin egen konstnärliga förmåga eller för att säja större upplagor. Men dessa kopior var inte identiska originalet – de kom alla med skillnader som gjorde dem unika i sin egen rätt. Och de var alla producerade av mänskliga händer. Men i den moderna tiden, med ”Den förbluffande tillväxt i anpassbarhet och precision, som våra verktyg har undergått, ställer i utsikt att de mest genomgripande förändringar inom en nära framtid kommer att äga rum i skönhetens gamla ärevördiga hantverk”, är varken materien, rummet eller tiden längre desamma, menar Valéry. Istället är vi tvungna att förutsätta att allt fler och ständigt mer moderna teknologier kommer att få effekter för hur konst kommer att produceras, vilket i sin tur kommer att leda till nya uppfinningar, metoder och tekniker vilket, i slutändan, betyder att vi kommer att behöva finna en ny betydelse för själva begreppet Konst.
Genom att konsten omvandlas till ett massmedium, något som är lättillgängligt för den breda befolkningen, så har konsten förlorat sin Aura
När Benjamin plockar upp Valérys tankar är det i ett försök att skapa en revolutionär konstteori. Texten är skriven under en tid då fascismen och konsten, enligt Benjamin, nått sitt öde fångad mellan fascismens estetisering av politiken och kommunismens politisering av estetiken. Båda dessa rörelser har adopterat estetiken, det konstnärliga uttrycket, och använder det för att främja sina politiska syften. Det som möjliggjort detta är alltså den möjlighet till massproduktion av konstverk som uppstått i svallvågorna av den moderna teknologin. Genom att konsten omvandlas till ett massmedium, något som är lättillgängligt för den breda befolkningen, så har konsten förlorat sin Aura – den speciella ställning som ett konstverk tillskrivs genom sin unika plats i tid och rum och som förmedlas genom samhället. Mona Lisas, som exempel, har bevarats i sin fysiska form genom århundraden, men dess Mening har förändrats i takt med att samhället som tillskriver den dess kulturella och estetiska värde har förändrats. Vad som från början var ett porträtt är idag ett mästerverk fyllt med generationer av kulturellt värde. Mona Lisas mening är alltså flytande, men denna mening är fortsatt intimt beroende på verkets originalitet – att det är Mona Lisa.
Politiskt sett kan hur ett konstverk tas emot av betraktaren definieras utifrån två diametrala motsatser – relationen mellan kultvärdet och utställningsvärdet. Historiskt sett inleddes produktionen av konst med kultens behov – älgar på hällristningar, bisonoxar i grottmålningar, altarskåpet i en kyrka. Det är naturligtvis viktigt att dessa ses, men än viktigare är att de finns för andarna eller gudomen. Ofta ligger kultvärdet just i vetskapen om att att konstverken finns, snarare än att de lätt kan betraktas. Men allt eftersom att ett konstverk frigör sig från sitt kultvärde så ökar möjligheterna att ställa ut det till allmän betraktelse, och detsamma gäller för de olika uttrycksformerna en tavla är lättare att ställa ut än en fresk eller mosaik, exempelvis, eller en kyrkomässa kontra en symfoni. Eller en konsert på Friends Arena.
Inom fotografiet börjar utställningsvärdet att tränga tillbaka kultvärdet över hela linjen. Det senare drar sig emellertid inte tillbaka utan motstånd. Det biter sig fast bakom en sista förskansning, och det är det mänskliga anletet. Det är ingalunda av en tillfällighet som porträttet står i centrum i det tidiga fotografiet. I kulten av minnet av de fjärran eller avlidna kära har kultvärdet hos bilden en sista tillflykt.
Walter Benjamin – Konstverket i Reproduktionsåldern
Historien har sett en förskjutning från kultvärde till utställningsvärde där vi i den moderna tiden, genom massproduktion och massdistribution, har nått en punkt den sista kvarvarande aspekten av magi i konsten har försvunnit. Istället finns det bara kvar det konstnärliga, vilket placeras i en parentes i relation till verkets utställningsvärde. Benjamin placerar den film och foto som de konstformer som till yttersta grad frigjort sig från kultvärdet och tagit steget ut i rent utställningsvärde. Uttryckt på ett annat sätt så betyder detta alltså att konstens rituella aspekt har ersatts av den mening den tillskrivs av betraktaren. Häri ligger både faran och möjligheterna med konsten i Reproduktionsåldern.
Totalitära ideologier kräver en total kontroll över produktionen av kulturen, en av de mer kända exemplen är nazisternas Entartete Kunst – urartad konst – det begrepp, och den konstutställning som propagandaministeriet i Tyskland anordnade 1937–1941 för att verka som varnande exempel för ”judisk och kulturbolsjevistiskt” inflytande genom konst och kultur samtidigt som Große Deutsche Kunstausstellung, den stora tyska konstutställningen, visade upp exempel på god konst. Fångad mellan fascismens och kommunismens annekterande av estetiken för sina politiska syften så finns också i konsten stora subversiva möjligheter, menar Benjamin. I den mekanistiska reproduktionen av konst flyttas kultvärdet från konstverket till själva tillverkningsprocessen. Det gör alltså att konstverket frigörs och kan beskådas inte bara utifrån sin samtids kontext, utan även sättas i relation till betraktarens samtid. Betraktaren är alltså fri att tillskriva sin egen mening till konstverket – en mening som radikalt skiljer sig från den mening med vilket det en gång skapades, och är således fri att använda det för sina egna syften.
Jag finner det intressant hur användbar Benjamins essä är även idag för att betrakta samtidsdiskussionen kring Artificiell Intelligens (AI). Ingen kan ha missat hur en diskussion fullkomligt har exploderat efter det att Chat GPT-4 lanserades för en allmänheten. Argumenten som förs upp i debatten mot AI är inte nya – de har förts fram tidigare av samma personer som återigen vädrar morgonluft, men det är så den offentliga debatten fungerar. Men om man tittar bakom de alarmistiska påståendena om AI som roten till mänsklighetens undergång så finner vi intressant nog samma grundläggande premisser som i Konstverket i Representationsåldern, byt ut Konstverket mot Människan och du kan utläsa samma kamp som mellan kultvärde och utställningsvärde – inför hotet om en potentiell intelligens som kan överträffa vår egen men som utgår från oss själva genom att den är skapad av oss så tar människan, liksom kultvärdesaspekten i den tidiga fotografin manifesterade sig i porträttfotot, sin tillflykt till sig själv. Men precis som i relation till porträttfotot så kommer tillflykten på tog för sent, för AI är redan här, förändringen har redan börjat – normaliseringen av maskinintelligens började med alfabetet, när ord först kunde föras ned på papper och bevaras, eller med tryckpressen då handskrift plötsligt kunde spridas fortare än någon kunde föreställa sig, eller med bilen som lade grunden för en modern och individuell frihet – eller den första robotgräsklipparen som snabbt blev en familjemedlem. Men framför allt normaliserades AI den första gången vi laddade vår telefon, satte igång den och sade ”hej Siri”, eller ”hej Alexa”. Vi har talat med telefoner och musikspelare i snart tjugo år. De som tror att mänskligheten kommer att gå under bara för att vi potentiellt kommer att utveckla maskinintelligens har fel. Det enda som riskerar att gå sönder är vårt befintliga samhälle med dess daterade fokus på mänsklig exceptionalism. Och med tanke på hur teknikförändring och samhällsutveckling gått hand i hand och skett allt snabbare under de senaste 200 årens så är det dags för ännu en världsomvälvning.