Kategorier
En tanke

2. Jag

Är jag jag eller är jag något annat?

En plats, säger de, är ett utrymme med mening. I vår moderna värld har det komit att betyda någonting permanent – en stad, en stadsdel, ett kvarter, en gata, en byggnad eller en lägenhet. En plats är lite som en rysk docka där det går att skala av lager efter lager för att finna en allt mer precis definition; en form av fysisk abstraktion – om man så vill. Men till vilken nivå kan man precisera en plats? Är det begränsat till någonting icke-organiskt men världsligt, alltså en geografisk plats, eller kan även en mänsklig kropp vara en plats? Om en plats definieras av den mening som tillskrivs den, blir då inte vår kropp en plats eftersom det är den absoluta fysiska punkten för vår existens – den slutgiltiga barriären, om man så vill, mellan jaget och världen. En plats definieras också av att den har olika betydelser för olika människor. Detsamma gäller även för kroppen. Vi – du och jag – bör inse att den kropp vi identifierar som absolut vår egen i själva verket är allmängods. Vi äger inte oss själva i betydelsen att vi från det ögonblick vi föds är våra föräldrars egendom. När vi börjar skola så blir våra kroppar delad egendom – våra föräldrar har kvar ansvaret för oss, men vi har nu plikter gentemot staten som går in som en form av time share ägare i vår fysiska form. När vi kommer in i tonåren börjar vi även experimentera med andra människors kroppar vilket resulterar i nya band och nya delägare i vad som är vår kropp. Förväntningar, förhoppningar, goda råd, önskan om framgång, ”du kan så mycket” – projiceringar av andras bilder av vad vi borde vara omger oss i varje ögonblick.

Vår fysiska manifestation kommer aldrig att bli autonom. Vi kommer aldrig inte tillhöra någon annan utöver oss själva. Potentialiteten till total egenhet ligger exklusivt i Jaget. Det börjar med att acceptera sig själv. Genom att utveckla förmågan att vara själv utan att vara ensam.

Där finns möjligheten att helt vara egen.

Lättare sagt än gjort.

Kategorier
En tanke

1. l’Autre

l’Autre

1991 släppte Mylène Farmer albumet l’Autre (den Andra), ett album kanske mest känd för sången Désenchantée som kom att bli ett soundtrack för en generation, kanske främst franska, ungdomar som kom att finna sig i en kamp för att finna sin plats och identitet i ett Europa post-berlinmuren. Det inledande utbrottet av eufori som spred sig genom Europa och världen övergick snart i oro när Sovjetunionen föll samman och världen på ett ögonblick fick, i vart fall i teorin, en mängd nya kärnvapennationer. Inte bara möttes vi plötsligt med en oro över vad som skulle hända med alla dessa kärnvapen utspridda över halva världen, utan även av den totala kollapsen av den enda världsbild vi någonsin haft. Människan kan leva under i stort sett vilka omständigheter som helst, så länge omständigheterna är oss bekanta.

Så var inte längre fallet.

Världen som vi kände den var plötsligt inte längre. Och hur skrämmande det Kalla kriget och dess ständiga hot om kärnvapenkrig må ha varit så var det vår värld, vår verklighet, vår trygghet – den konstant mot vilket vi definierade oss och byggde vår värld. Utan Sovietunionen som denna Andra – l’Autre – byttes euforin snart till förtvivlan, för vilken annan känsla kan det finnas i en värld som saknar grund? Det var där Désenchantée fann oss – simmandes i morgondagens oroliga vatten.

Inspirationen till skivan hämtade Mylène Farmer bland annat från den fransk-rumänske tänkaren Emil Ciroran och hans ungdomsverk På Förtvivlans Krön (Pe culmile disperării, 1934) där en tjugotvåårig Cioran kämpande mot sin insomnia och sina demoner, mot andra människor, och mot livets inneboende brist på mening – allt i en desperat kamp som slutligen mynnar ut i en acceptans över att konst bara kan skapas genom det lidande som är livet – det som sker i gråzonen mellan världens oändlighet och människans ändlighet.

The disparity between the world’s infinity and man’s finitude is a serious cause for despair; but when one looks at this disparity in states of melancholy, it ceases to be painful and the world appears endowed with a strange, sickly beauty. Real solitude implies a painful intermission in man’s life, a lonely struggle with the angel of death. To live in solitude means to relinquish all expectations about life. The only surprise in solitude is death. The great solitaries retreated from the world not to prepare themselves for life but, rather, to await with resignation its end.

Cioran, E –On the Hights of Despair