Sticky sweet idology
En natt i slutet av april år 2000 låg jag, svettig och ensam, i en bungalow på Bali och lyssnade på Sting. Plattan jag lyssnade på var Brand New Day, som släppts året innan. Den kanske mest kända singeln från skivan är ”Desert Rose” som Sting framför i duett med den algerisk-franske Raï-artisten Cheb Mami. ”Desert Rose” är en musikalisk milstolpe i det att den var det ett av de första samarbetena mellan en västerländsk världsartist och en arabisk artist. Sången, som mot en fond av en suggestiv mystisk melodi blandar västerländsk sång med de distinkta tonerna från Raï: smärta, sökande, längtan och saknad, är på sätt och vis både en dityramb och en elegi; en samtidig lovsång till, och klagan över, både en svunnen tid och förlorad kärlek.
I sviterna efter Sovjetunionens fall var det inte bara politiken som stod inför en tid av stora omvälvningar. Även religionen kom att påverkas av den i grunden förändrade världen. Institutioner som tidigare betraktats som stabila, till exempel den Katolska kyrkan, kom att betraktas inte som en pelare för stabil värld, utan som en konservativ och återhållande kraft i en allt mer föränderlig värld. Sinead O’Connor rev i direktsändning sönder en bild påven Johannes Paulus II då hon framträdde i Saturday Night Live, och Madonna skulle några år senare komma att både kritisera, och ta avstånd från, den Katolska kyrkan. Protesterna mot kyrkan var naturligtvis fler än dessa två exempel, och riktade sig även mot andra institutioner än den Katolska kyrkan. Men just Sinead O’Connor och Madonna får här representera inte bara individens brott med ”sin” religion, de får också i egenskap av musiker stå som exempel på den nyandlighet som rörde sig genom 90-talets populärmusik. En nyandlighet vilken rörde sig österut med en doft av både rökelse och spiskummin. Sinead O’Connor skulle senare komma att konvertera till Islam och Madonna sökte sig till den moderna form av kabbala som svepte genom den amerikanska kändisfloran i mitten på 90-talet.
I ran from my house that cannot contain me
Madonna, Mer Girl
From the man that I cannot keep
From my mother who haunts me, even though she’s gone
From my daughter that never sleeps
I ran from the noise and the silence
From the traffic on the streets
Om ”Desert Rose” var nyandlighetens höjdpunkt inom populärmusiken så var står dess ursprung att finna ett antal årtionden tidigare. I början av 1970-talet skedde startade en modern folkmusikrörelse med ursprung på Irland och de brittiska öarna. På Irland har folkmusiken länge haft en stark folklig och politisk betydelse – folkmusiken var synonym med motståndet mot engelsmännen och under 70-talet kom vi även att se hur det började blomstra en folkmusiktradition även i Bretagne och i Baskien både som en del av ett motstånd mot ”överheten”, men också som uttryck för både kultur och språklig identitet. Det irländska bandet Clannad kom från sitt bildande 1970 primärt sjöng traditionella irländska sånger utvecklades till att under 1980-talet vara ledande i formandet av vad som skulle komma att bli New Age-musik. Med drömska melodier framförda på Iriska kom de att sätta ljud till flera tv-serier under 1980-talet inte minst Harry’s Game – som utspelade sig i Belfast under the troubles – och Robin of Sherwood, som tog en berättelsen om Robin Hood och förankrade den i både myten om Kung Arthur och keltisk mytologi. Clannad räknade under det tidiga 80-talet som en av sina medlemmar Eithne Ní Bhraonáin, kanske är mer känd under sitt artistnamn: Enya.
Enya etablerade sig definitivt som soloartist med singeln ”Orinoco Flow” från albumet Watermark (1988) och bekräftade med albumet Shepherd Moons (1991) och låtarna ”Caribbean Blue” och ”Book of Days” sin dominans över den allt större New Age-musiken. Enyas populärkulturella genomslag manifesterades som absolut tydligast i musik som Karl Jenkins skrev till en reklamfilm för Delta Airlines 1994. Låten, och sedermera skrivan Adiemus (1995) tog den drömska musiken från Enya och kombinerade det med ett artificiellt språk, skapat med tydliga afrikanska inslag. Resultatet är en lika underlig som underbar mishmash av influenser. 1990 släppte Enigma sitt första album MCMXC a.D. ett album som tog det andliga New Wave-sökandet i en annan riktning. Temat för albumet utforskar den inneboende spänningen mellan sexualitet och religion. I ”Principles of Lust: Sadeness/Find Love/Sadeness” avhandlas mot en bakgrund av sång från gregorianska munkar ämnen som Marquis de Sade, kärlek och dess uttryck. Och i ”Mea Culpa” religionens skuldbeläggandet av fantasin och orena tankar, men också det faktum att trots denna skuldbeläggning är dessa tankar någonting som vi ägnar oss åt i stort sett konstant. Fantasin är en mänsklig konstant, mer kraftfull än någon religion.
Där Enya höll sig tämligen konsekvent i sin musikaliska värld bestående av lika delar keltiska toner, Vangelis och sagor; rörde sig Enigma istället mer fritt mellan olika musikaliska teman och influenser. På bandet andra skiva, The Cross of changes (1993), rör de sig tillbaka mot naturen som en konstant med samplingar från ursprungsbefolkningen i USA i ”Return to Innocence”, och på Le Roi Es Mort, Vive Le Roi! (1996) där vi möts av en ljudbild som kombinerar sång från, återigen, gregorianska munkar med arabiska influenser i ”The Child In Us”. När Madonna släpper Ray of Light (1998) så har det andliga sökandet slutligen letat sig in även in i den breda populärmusiken. ”Shanti/Asthangi” är ett direkt resultat av Madonnas personliga resa i jakten efter ett annat trossystem efter brottet med katolicismen och låtens text är inspirerad av hennes personliga mantra. I skivans två stora hitsinglar ”Ray of Light” och ”Frozen” är de österländska referenserna mer subtila men de ligger inbäddade i både text och produktion. Men det kanske viktigaste låten på Ray of Light ligger bortglömd i slutet av skivan – ”Mer Girl” är djupt personlig där Madonna beskriver en både existentiell och personlig kris till vilken Ray of Light kan anses utgöra en katarsis.
I ran to the treetops, I ran to the sky
Madonna, Mer Girl
Out to the lake, into the rain that matted my hair
And soaked my shoes and skin
Hid my tears, hid my fears
I Sverige de sista åren av 90-talet så ökade debatten kring den svenska statskyrkans ställning, och konstprojekt som Elisabeth Olsson Wallins ”Ecce Homo” kritiserade och provocerade. Och även om det var med en viss fördröjning så kom förändringen även till Sverige då kyrka och stat slutgiltigt separerades år 2000. I den svenska popmusiken maskerades de andligt sökande tonerna med en tillbakagång till saga, folktro och natur. En av de första exemplen på detta var Sofia Källgrens ”Längtans Vind” (1989) [som är en av denna skribents ”gilty pleasures”.] och band som One More Time och Nordman, och artister som Roger Pontare skulle komma att följa. För de med lite mer kulturellt kapital så såg 90-talet även en uppsving för folkmusik i en mer modern tappning med bandet Hedningarna som ett tongivande exempel. I en mer internationell stil musikkollektivet Lucky People Centers spirituella och musikaliska dokumentärfilm Lucky People Center International. Filmen är en resa runt världen och utforskar olika trossystem från Europa till Afrika, till Indien, till Japan, till USA. Genomgående i filmen ligger ett hjärtslag som visar på det gemensamma och grundläggande, både i att vara människa och i sökandet efter någonting Större.
Hand i hand med detta andliga sökande gick även ett sökande efter ett nytt hot. Om vi genom religionen söker trygghet och ett förhållningssätt inför döden, så måste vi även ha någonting yttre mot vilket att projicera ett hot. Atombomben var inte längre den konstant den en gång var. Den som är gammal nog att minnas upptakten till millennieskiftet minns säkert den oro som fanns inför millenniebuggen. Millenniebuggen – eller the Y2K-problem som det kom att kallas internationellt – var oron att datorer inte skulle kunna hantera omställningen från 1900-tal till 2000-tal och att vitala datasystem och samhällsfunktioner som ett resultat skulle komma att kollapsa runt om i världen vid tolvslaget på Nyårsafton 1999. Problemet fick en enorm uppmärksamhet i media och företag över hela världen spenderade ofantliga summor pengar på att ”millenniesäkra” sina system och produktionslinjer runt om i världen. Naturligtvis kom världen inte att gå under och den globala bakfyllan var den enda systemkollaps som inträffade den 1 januari 2000.
1990-talet kan definieras som sökandets decennium. Jag har berört det vaccum som uppstod i politiken i samband med Sovjetunionens fall i ett tidigare blogginlägg och det är lätt att se att denna rotlöshet återfinns även i 90-talets populärmusik. Detta är naturligt. Ingenstans är samhället så synligt som i populärkulturella yttringar. Film, musik, tv, datorspel – alla speglar samhälle, kultur och världsordning. I och med internet skulle denna spegling komma att bli än mer omedelbar och än mer formbar. 90-talet kan komma att vara det sista årtiondet då det går att skönja en tydlig, om än fragmenterad, riktning i det kollektiva sökandet. Det fanns en öppenhet, och en oro, som kom att skönjas över hela världen. Samtidigt som alternativet till kontrollerande och konservativ religion kom att sökas i mystisk och hedonistisk new age och naturreligioner så kom alternativ till världens totala undergång genom kärnvapenkriget att sökas i det totala hotet mot samhällets undergång i millenniebuggen.
I ran to the forest, I ran to the trees
Madonna, Mer Girl
I ran and ran, I was looking for me
Som tingen skulle komma att falla så kom Stings ”Desert Rose” att bli både en kulmen för populärmusikens andliga flörtande med mellanösterns mystik och en form av svanesång för det naiva, sökande 1990-talet då de båda skulle få ett abrupt slut den 11 september 2001. Men det är talande för en ny världsordning med allt större fragmentering mellan individer, samhälle och länder att inte ens ett angrepp på USA var nog att ge mänskligheten en ny och enande punkt på vilken att fokusera. Det mänskliga och det ideologiska våldet är helt enkelt inte längre fruktansvärt och skämmande nog att ena folk och nation. En omedelbar samtida referens är Putain och Ryssland som hotar med att använda kärnvapen i konflikten med Ukraina till omvärldens milt sagt ljumna mottagande. Istället söker vi ständigt efter nya potentiella hot mot vår existens. Om det inför år 2000 var millenniebuggen som var hotet så var det 2008 CERN och experimenten vid LHC (Large Hadron Collider) för att bevisa Higgs-bosonen som skulle skapa mikroskopiska svarta hål som hotade att förgöra planeten. Under 2010-talet var det istället A.I. (Artificiell Intelligens). Kärnvapnens destruktiva kraft är ett hot från en svunnen tid. För den sökande människan, ett barn av den nya världen, ligger hotet alltid i den ständigt föränderliga framtiden. Allt blir ett potentiellt hot – inte nödvändigtvis mot mänsklighetens existens utan för individen någonting oändligt mycket värre: vad det innebär att vara människa.
Vad det innebär att vara jag.