6. Matrjosjka

Den historiska skulden och förlåtelsens praxis

I samband med Rysslands invasion av Ukraina verkar det stigma och den skuld som legat över Tyskland sedan det Andra världskriget slutligen sonats. Finns det någonting vi kan lära oss av av exemplet Tyskland då vi i efterdyningarna av kriget i Ukraina återigen står inför uppgiften att hantera ännu en besegrad totalitär regim.

I de fortfarande rykande ruinerna av ett sönderbombat Tyskland höll under hösten 1945 den av ockupationsmakten nyligen tillsatte rektorn vid universitetet i Heidelberg, filosofiprofessorn Karl Jaspers, en föreläsningsserie på temat: ”är det tyska folket skyldigt?” Med utgångspunkt från sina egna kluvna känslor i frågan – Jaspers talade från positionen av att ha varit en uttalad antinazist, och tillika gift med en judinna, som ändå valt att stanna kvar i Tyskland under hela kriget – försökte han sätta upp ett system för att särskilja mellan olika typer av ansvar för händelserna och var, och hos vem, den motsvarande skuldbördan ska läggas. Grunden för Jaspers argument handlade om att skapa förutsättningar både för det tyska folket och nationen att kunna förlika sig med de sanktioner och straff som kom att åläggas dem efter krigets slut, men även att lägga grunden för ett förlåtande samtal mellan medborgare och individer i relation till de handlingar som begått av nationen i deras namn, samt även av medborgare själva. Förhoppningen var att på så sätt kunna skapa möjligheter till förlåtelse och minskat trauma – och att undgå hotet om en evig skuld över Tyskland och det tyska folket. 

I sina föreläsningar talar Jaspers om fyra olika typer av skuld. Den kriminella skulden tillfaller de som har brutit mot lagen – som hos Jaspers brett kan sägas omfatta både den naturliga lagen och internationell lag, dock inte nödvändigtvis den inhemska lagen vid tiden då brottet begåtts. 

Den politiska skulden, i sin tur, åläggs samtliga medborgare i en modern stat – eftersom ett modernt samhälle inte tillåter att en medborgare betraktas som apolitisk. Även om du inte har röstat i ett val, eller om du inte har röstat på regimen så är du medskyldig till dess handlingar i egenskap av medborgare i nationen. 

Den moraliska skulden, avser individens och hens relation till sitt eget samvete och till sina egna handlingar – även när det kommer till att ”bara ha utfört order”. Det är framför allt här som Jaspers uppmanar till fullkomlig och total ärlighet gentemot sig själv och inför sina handlingar. Ingen annan än du själv kan väga moraliska handlingar, så det är absolut nödvändigt att vara samvetsgrann och noga väga sina handlingar och i samvetet konfrontera dessa. 

Den kanske mest kontroversiella kategorin av skuld kallar Jaspers för den metafysiska skulden, den skuld som den överlevande känner mot de som lidit och dött. Jaspers, som innan han blev filosof var utbildad och framstående inom både psykologi och psykiatri – och även troende kristen – skissar upp en bild av en skuld som uppstår även hos en i övrigt oskyldig människa, eller någon som är medveten om att ett brott har begåtts. Även om personen inte har deltagit i den brottsliga handlingen, menar Jaspers (vilket skulle innebära en moralisk skuld enligt ovan) så innebär blotta grunden i en mellanmänsklig solidaritet att en känslig person känner en form av delaktighet bara genom att inte ha gjort någonting för att förhindra brott – även om ett försök att göra just detta skulle ha inneburit fara för det egna livet. I den bok som är baserad på Jaspers föreläsningar så hänvisar han till grunden för den metafysiska skulden som ”the unconditioned” – alltså något icke-konditionerat, en reaktion som inte är inlärd utan grundläggande i oss. I Jaspers resonemang ligger detta implicit i människans själva livsbetingelse. Vi lever antingen tillsammans eller inte alls. Och om något händer en människa som vi känner eller lever tillsammans med  så kommer det att påverka oss. Detta är en abstrakt känsla, den starka överlevnadsskulden som en känner mot sina närmaste relationerna avtar gradvis med avståndet – vänner, kollegor, bybor, landsmän… och andra. Denna känsla av skuld, menar han, kan bara avgöras i relation till en högre makt, om det så är Gud eller en filosofisk livsåskådning. 

En domare kan döma i de fall som avser den kriminella skulden, och segermakterna avgör frågan om den politiska skulden – men den moraliska skulden kan bara i sanning diskuteras mellan människor som känner en solidaritet med varandra. Därför är det otroligt viktigt för det tyska folket att öppet och ärligt diskutera de händelser som skedde under det Andra världskriget. Om folket och nationen inte kan göra detta, inte kan erkänna sin skuld, så kommer historien att upprepa sig, menar Jaspers. När det sedan kommer till den metafysiska skulden kommer denna kanske främst i det allmänna rummet att lysa fram i verk av filosofer och poeter, men knappast i vanliga samtal mellan människor. Att det är just poeter och filosofer som kommer att behandla frågan om den metafysiska skulden i ett bredare samhällsperspektiv är att det är de som sannolikt kommer att vara mest medvetna om den; är de som troligast har upplevt känslan och kontemplerat över den. Och framför allt över misslyckandet att projicera denna skuld till att att omfatta hela mänskligheten och inte bara de som står en närmast. Poeterna och filosoferna antar för Jaspers således rollen av ett kollektivt samvete som kan uttrycka i generella termer det vilket är ständigt närvarande, men aldrig kan uttryckas i konkret.

Genom att dela upp skuldbegreppet enligt ovan ville Jaspers visa på att den individuella skulden står i proportion till graden av deltagande i det Fruktansvärda som var det Andra världskriget. De som är oskyldiga kan på det sättet, tänker han, undvika att täckas med samma skuldbörda som de som varit aktiva i de övergrepp som utförts. Men en grundförutsättning för detta är att varje individ möter sin egen skuld öppet och ärligt oavsett i vilken insans den straffbördan ska vägas: juridiskt, politiskt, moraliskt eller metafysiskt. Det är bara genom denna sanningsenlighet som de verkligt oskyldiga kan rentvås och rättmätiga straff utmätas; och genom det som skulden kan betalas och folket, och på sikt även nationen, kan återupprättas. Men om Tyskland och tyskarna inte är villiga till denna självrannsakan, menade Jaspers, så kommer nationen att reduceras till att vara en pariastat och då återigen driva på den cirkel av våld och hämnd som kommer att återuppstå efter hårda sanktioner och en ny känsla av en orättvis fred.

We must restore the readiness to think, against the tendency to have everything prepared in advance and, as it were, placarded in slogans. One requirement is that we do not intoxicate us with feelings of pride, of despair, of indignation, of defiance, of revenge, of scorn, but that we put these feelings on ice and perceive reality. 

Karl Jaspers – the Question of German Guilt

Av förklarliga skäl så behandlas inte frågan om förlåtelse närmare i föreläsningarna. Det närmaste vi kommer är återupprättelsen av folket och nationen, en process som av lika förklarliga skäl saknar tidsplan. För när det kommer til förlåtelse räcker det inte med att en är villig att förlåta. Tysklands ansvar som nation må ha reglerats i fredsavtalet, och de som begått brott mot mänskligheten och medmänniskor i olika länder må ha åtalats i domstolar och tribunaler – de juridiska kvarnarna malde och avtal och domar presenterades och straff avtjänades; punkter följdes och relationer återupprättades.

Den juridiska och politiska skulden kom att sonas och Tyskland att blomstra som industriland. Men när det kom till den moraliska och metafysiska skulden var det inte lika enkelt. Hur hårt en arbetar med att processa den egna moraliska skulden i relation till sig själv, till sina medmänniskor och mot resten av världen så går det aldrig att försonas med den moraliska skuld som tillskrivs till en av Andra. Utöver den tyska försoningsprocessen och det nationella traumat så fanns det en hel värld av trauma skapad av, och skuldbeläggning riktad mot, Tyskland och tyskarna. Judar, polacker, norrmän, fransmän, jugoslaver, greker och ryssar – bara för att nämna några – riktade med rätta sin ilska mot Tyskland och tyskarna. Och i deras ögon har skulden aldrig sonats; inte minst för att det Andra världskriget fortsatt är både ett enormt nationellt och personligt trauma, men även ett väldigt effektivt politiskt vapen.

Tyskland kom efter kriget att utvecklas och att bli en ekonomisk supermakt. Det arbete som i landet för att säkerställa att det som e hände aldrig skulle kunna komma att ske igen har varit enormt. Men på ett sätt är det först nu – 2022 – sjuttiosju år efter att det Andra världskriget tagit slut som den tyska skulden verkar vara betald. Det som krävdes var att en ny totalitär stat – för det måste man kalla Putins Ryssland – med imperialistiska ambitioner skulle kliva över gränsen till ett annat Europeiskt land och med blod och bly plocka upp Tysklands avlagda mantel.

Genom att invadera Ukraina förde Ryssland kriget tillbaka till Europa för första gången sedan kriget i det forna Jugoslavien. De ohyggliga händelserna som utspelade sig under kriget på balkan skedde dock i en kontext som placerade dem ”utanför” Europa. Den geopolitiska kartan var fortfarande uppdelad i öst- och väst och även om Jugoslavien inte var medlem av Warszawapakten så kom landet att de facto fungera som en buffertzon mellan öst och väst. Inbördeskriget och dess ohyggliga övergrepp kom på så sätt att framstå som en förlängning av det sönderfall, och av den självständighetsvåg som svepte genom Östeuropa efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

Kartor ritades om, länder både slets sönder och förenades – många länder kom att bli medlemmar i EU eller NATO eller bådadera, helt enligt den doktrin av liberalisering och globalisering som genomsyrat den ”fria” världen sedan det Andra världskrigets slut. Europa blev både större och mindre – större till ytan men mindre både intellektuellt och i fysiskt avstånd; med internet, mobiltelefoni och fri rörlighet i Europa.

Med Rysslands invasion av Ukraina slets allt detta sönder.

Detta är det arv som kommer att ligga kvar över Ryssland och ryssarna långt efter det att de döda har sörjts och städer åter byggts byggts upp: den kollektiva skulden och skammen hos befolkningen i ännu en krossad supermakt. Frågan måste således bli: finns det något sätt på vilket vi kan verka för att det inte ska ske igen?

En försiktigt positiv aspekt så här långt är att kriget i västerländsk media framställs som att vara Putins, och inte det ryska folkets, krig. Det är självklart att det är den ryska ledningen som ska hållas ansvariga. Och det är lätt att ta denna position när det inte är några andra länder, officiellt, inblandade än just Ryssland och Ukraina. Det gör det enkelt för oss som står på utsidan att rikta ilska och indignation mot de som är ansvariga för kriget. I Ukraina är saken en helt annan. Där är den ryska befolkningen lika skyldiga till kriget som de ryska ledarna, och ryssarna är den faktiska, fysiska fienden. 

Vi som inte befinner oss i skyttevärn, i källare och utbombade skolor kan kosta på oss att ursäkta den ryska befolkningen, men den lyxen har inte den civilbefolkning som bombas, beskjuts och avrättas. Den folkliga känslan i Ukraina kommer att vara hat under en mycket lång tid framöver.

Och här kommer vi återigen till frågan om förlåtelse. För begreppen skuld och förlåtelse, religiösa som de må vara i sitt ursprung, är intimt sammankopplade. Vad är förlåtelse? Vad betyder det att förlåta? Är det ens möjligt att, i en allt mer sekulariserad värld, att förlåta någon eller något? När vi i dag talar om förlåtelse så menar vi en ursäkt – ett erkännande av att begånget fel eller en händelse och ett löfte – implicit eller uttalat – om att det inte ska hända igen. Men där den kristna förlåtelsen överlämnar domen till en högre makt och individen förutsätts att ”glömma det som varit”, så kan anledningen till en ursäkt endast accepteras såtillvida handlingen är av en nog hanterbar storlek; alltså liten nog att den går astt lägga bakom sig. Men även så, varje incident, även om ursäkten accepteras, kommer ständigt att solkas av givarens och mottagarens fortsatta minne av den handling som föranledde ursäkten. Ständigt närvarande som en irritation.  

Eller är det istället så att vi då vi beslutar om vi ska godta eller avfärda en ursäkt baserat på hur allvarligt menat ursäkten framförs, alltså om det sker med genuin ånger (vad nu det är), eller baserar vi det på vem personen är och vilken betydelse den har för oss? Och om det sistnämnda, betyder inte det i så fall inte att förlåtelsen är en process riktad inåt – in i oss själva – där vi förlikar oss med det som skett för att oss möjligheten att ha kvar en personen i vårt liv? Om vi väljer att se förlåtelsen på detta sätt så handlar förlåtelse, precis som hanterande av den personliga skulden, i grund och botten om att hantera trauma. Vilket, naturligtvis, var Jaspers hela poäng. 

När kriget är över – vilket kan komma att ta väldigt lång tid, och när Ryssland har förlorat – vilket redan har skett, kommer omvärlden att behöva ta ett beslut om Rysslands och det ryska folkets skuld. Vi i det liberala väst begick ett enormt misstag när Sovjetunionen föll. Vi trodde att allt omedelbart skulle bli bra. Att en liberal demokrati och en fungerande marknadskapitalism magiskt skulle resa sig – likt dimman från Moskvafloden – och täcka Ryssland med en framstegstankens fuktiga filt. I retrospekt står det klart att det inte riktigt var så enkelt. 

När kriget är över och det alltså blir dags att ställa Ryssland till svars för sina handlingar så kan jag inte undvika att hoppas att vi kommer ihåg att det inte bara är befolkningen i Ryssland som kommer att behöva göra upp med sin egen själv- och omvärldsbild och hantera den skuld som kommer att uppstå i efterspelet av kriget. Även befolkningen i Ukraina kommer att behöva hjälp för att hantera sina trauman. Hur det ska gå till kan jag inte svara på. Men visst vore det trevligt om det inte skulle krävas ännu ett monstruöst anfallskrig av en totalitär stat för att åter göra även Ryssar till människor.