Den personliga frihetens soppa
Vad jag finner mest intressant med debatten om drivmedelspriserna är dess fantasilöshet. Från de etablerade spelarna, primärt politiker som söker glesbygdsröster inför valet, och branschorganisationer som söker ekonomiska fördelar för sina medlemmar, primärt transportföretagen och bönderna så är det samma gamma argument som återanvänds. Branschorganisationers och politikens retorik går ofta hand i hand: Sänk skatten, sänk skatten, sänk skatten. Medan de ideologiska gärna inkluderar ett: Allt är stoppa in styrande partis fel. Hur den bransch- och politiskt drivna retoriken skiljer sig från privata intresseorganisationer kan skönjas i debattartikel från M Sverige, tidigare Motormännen, där organisationens VD Caroline Drabe säger att vi ”måste acceptera att sanktioner ger högre bensinpris,” och att det ”finns en övertro på att sänkt skatt kan kompensera för prischocken” (SvD, 09/3-22). Men samtidigt som det finns en vinkel som talar om att det, faktiskt, finns en kostnad även för oss i Sverige i samband med de sanktioner som införts mot Ryssland och att det är någonting som vi i solidaritet måste acceptera så finns det en riktning som vill använda kriget för driva sina argument med skräck och oro som vapen; exempelvis där man försöker ”underlätta” för bönderna genom att hänvisa till den populära trenden med ”självförsörjning av livsmedel”, där Rysslands fruktansvärda krig i Ukraina av oklar anledning ska komma att inverka menligt på Sveriges tillgång på spannmål. Även om man till viss del måste beundra den totala samvetslösheten hos den som för argumentet så är det naturligtvis lika smaklöst som felaktigt. Kommer Rysslands invasion av Ukraina att påverka spannmålspriserna? Absolut. Kommer det att påverka tillgången på Svenskodlat spannmål? Inte det minsta. Men att de organiserade rösterna höjs rörande drivmedelspriserna är alltså vare sig förvånande eller ovanligt, utan är del en debatt som pågått sedan, säger jag utan belägg, 60-talet, medan det ”röda lakanet” mot trippelbeskattningen av drivmedel är ett mer modernt argument.
Det finns dock en intressant ny röst i debatten, en debatt som förs i sociala medier och sociala samtal. ”Vanliga människor” börjar nu uttrycka frustration över drivmedelspriserna. Och denna privatekonomiska aspekt är djupt intressant; inte bara, som man kan tro utifrån kostnadsaspekten, utan den bakomliggande anledningen till reaktionen. För vad är det som står på spel, egentligen? Inflationen ökar, priserna på livsmedel höjs, importerade varor ökar i pris, semestern blir dyrare – varenda aspekt av livet blir dyrare. Och ändå är det drivmedelspriserna som sticker ut som oacceptabla nog för att den ”vanliga människan” ska orka engagera sig. Varför just drivmedelspriset? Detta intresserar mig.
Jag misstänker att en stor del står att finna i att dyrare drivmedel direkt slår mot individens frihet. Sedan bilen blev allmängods i Sverige under 1950-talet har körkortet kommit att representera frihet. Friheten att åka var man vill, bara ta bilen och åka iväg. Se något annat. Att inte vara beroende av antingen den väldigt linjära kommunala trafiken som går från punkt a till punkt b. Med körkortet kom den mållösa promenadens – flanerandets – räckvidd att utökas väsentligt. Och även om vi inte använder möjligheten speciellt ofta så räcker det med att möjligheten finns. Vi kan, om vi vill, bara sätta oss och åka. Genom denna frihet att ”åka var man vill” kom även att definera övergången till det vuxna livet. Tidigare var det konfirmationen som avgjorde när du var vuxen. I en tid då denna vuxenhet kom att flyttas framåt genom att samhället placerade en större vikt på utbildning och på så sätt förlängde ”ungdomstiden” så kom körkortet att ta över konfirmationens roll. När priset på bensin och disel tvingar människan att välja mellan de ”nödvändiga” och ”icke nödvändiga” bilresorna så innebär det alltså inte bara ett direkt angrepp privatekonomin utan även ett direkt angrepp på den personliga friheten.
Tidigare har en stor procentuell andel av drivmedelspriset varit skatter, men den andelen har minskat i takt med att världsmarknadspriset på olja stigit. Sänkta skatter skulle i praktiken ge en sänkning på ungefär tre kronor, säger hon.
Caroline Drabe, M Sverige
Som M Sverige skrev i sin debattartikel så är skatteargumentet under rådande situation ganska banalt. Skattekostnaden för att tanka är när det kommer till priset relativt ovidkommande. Huvuddelen av kostnaden bärs av av de internationella oljepriserna, och om en höjning av dessa är en av konsekvenserna av sanktionerna så är det helt enkelt ett pris vi måste vara villiga att betala för att bemöta den Ryska aggressionen i Ukraina. Man måste skilja på sak och princip när det kommer till skattefrågan, är allt jag vill säga. Sverige har en lång och inte speciellt ärorik tradition av höga skattesatser som ett vapen för att påverka mänskligt beteende bort från något som staten betraktar som menligt. Införandet av miljöskatt och koldioxidskatt på drivmedel är ett av exemplen på detta, alkoholskatterna ett annat.
Att inte de höga alkoholskatterna är någonting som lett till en revolution i Sverige står sannolikt att finna i att det alltid funnits sätt att kringgå monopolet och dess höga priser. Hembränningen var stark under 60,- 70,- och 80-tal, resor med färjor till Finland och Åland stillade den mest dramatiska törsten och med varutransporter från kontinenten kom flakvis med öl och sprit till svenska byggarbetsplatser under sent 80- och tidigt 90-tal. I samband med EU-inträdet så släpptes sedan alkoholen i stort sett fri i allt utom praktiken. Den som vill ha tag på billig alkohol får tag i billig alkohol. För den som gillar att köra bil finns inte denna möjlighet till att stilla frihetens klåda. Visst är det möjligt att skaffa ett företagskort för att spara en krona eller två och inte deklarera på rätt sätt, och visst finns det de som kan tanka med bruksdiesel – men det sistnämnda är inte något som är allmänt tillgängligt och är även belagt med ganska aggressiva böter om farbror polisen skulle upptäcka den fruktansvärda handlingen.
Här tror jag det finns en aspekt med miljöpolitiken och den svenska modellen med höjda skatter för att minska konsumtion att ta i seriöst beaktande: ett slutet restriktivt system som direkt påverkar människans frihet – i det här fallet friheten att röra sig fritt kan komma att leda till en kritisk massa. Och även om skatterna i sig är (tämligen) försumbara, och även om det finns en stor opinion för klimatomställning, så blir drivmedelsskatterna ett lättanvänt slagträ i en debatt eftersom de flyttar frågan från det abstrakta till det konkreta. Vi är villiga att acceptera mycket, men när våra djupaste, mest personliga friheter hotas så leder det uppenbarligen till konsekvenser. Bara för att någon inte rör sig betyder det inte att hen inte håller möjligheten att röra sig för helig.