#confusion
Vad är verkligt? Varför är något verkligt? Och hur verkligt är det sanna? Som diLeva sa: vem ska jag tro på, tro på när allt är så här?
”What happens to reality? What happens to representation? But when, in a Virtual world, the referent disappears, fades away in the technical programming of the image, when there is no real world facing a sensitive film […], then there can be no real representation possible.”
Baudrillard, i Jeff Wall and the Poetic Picture: With Bergson and Deleuze towards a Photo-theory beyond representation. (DeBolle, L. Rhizomes, Issue 23, 2012)
Jag trillade över detta citat från den franska filosofen och pessimisten Jean Baudrillard när jag letade efter information om svampar (kopplingen är inte lika långsökt som man kanske kan tro). Vad Baudrillard pratar om är vad som utgör Verkligt en digital värld, en värld där objektet – till skillnad från exempelvis vid traditionellt fotografi – exponeras mot en ljuskänslig film. Baudrillard spenderade ganska mycket av sin tid med att fundera på olika Medier, och speciellt hur information verkar skapas inom och mellan olika medier – det är ett ständigt brus av både bilder och ljud som saknar ursprung utanför Systemet, det vill säga medierna själva. För honom (och här måste jag vara tydlig med att säga att det var Väldigt Länge Sedan som jag läste Baudrillard, så rätta mig gärna) var Media den ridå som separerar människan från Verkligheten, och som på så sätt understöder och garanterar det kapitalistiska systemet genom att mata oss med innehåll som håller oss… nöjda. Inom detta system, menar han, är även de personer och grupper som till synes gör uppror mot systemet i själva verket en del av systemet genom att upprätthålla lögnen om den fria Viljan och Valet. Det var inte en slump att Baudrillards kanske mest kända bok Simulacra and Simlation står i Neos bokhylla i filmen the Matrix. eller för den delen att Gillian Anderson i tv-serien baserad på Neil Gaimans American Gods spelar guden Media som har oinskränkt makt över informationen.
I den ovan citerade artikeln skriver DeBolle, att det är viktigt att etablera skillnaden mellan två typer av bilder: deskriptiva bilder – dokumentärt foto, journalistiskt foto eller inspelningar exempelvis, och poetiska bilder som är av en mer artistisk eller kreativ natur och som är tilltalande för föreställningsförmågan (ett jobbigt sätt att skriva ”fantasin”). För den första kategorin, argumenterar hon, är bildens ”verklighetsvärde” baserat på dess representationsstatus än för den andra kategorin bilder – alltså, det är nödvändigt att bildens integritet inte kan ifrågasättas när det kommer till dokumentärt foto – den ska inte var manipulerad, exempelvis – fotografen får inte flytta om objekt i en scen utan det måste vara ”som det var”, efterredigeringen ska också hållas till ett minimum, allt för att upprätthålla Autenticiteten. När det gäller kategorin poetiska bilder så finns inte längre detta krav på autenticitet, eftersom de inte betraktas som avbildande av vad som Är. Jag fann att jag hakade upp mig ganska rejält på detta, i sig en intressant reaktion. Jag inser den samhälleliga normen att nyhetsfoto ska vara så Råa (i betydelsen ohanterade) som möjligt för att förmedla en så Sann bild som möjligt av Något. Jag förstår tanken bakom detta, att leverera en neutral bild av en Något; men hos mig väcks omedelbart frågan: är en bild någonsin neutral? Alla foton är per definition en manipulation av verkligheten. Bara genom att trycka på knappen som aktiverar slutaren så har fotografen beskurit verkligheten i en rektangel av olika proportion baserat på kamerainställningen. Oavsett hur neutral en bild må vara så är det avbildade objektet sällan eller aldrig snyggt förpackat i 2:3 eller 3:4 innan slutaren stängs. Och – utöver detta – så har fotografen positionerat sig för att få Den Rätta Bilden, och bara det att det delas ut priser för bästa nyhetsbild säger att en dokumentär bild aldrig är neutral. Att du väljer att inte beskära eller redigera en bild i efterproduktion betyder inte att varje steg av processen inte varit manipulerad för att sälja en berättelse och skapa en effekt: position, vinkel, ljus, plats, händelse, tidpunkt, tillfälle.
All avbildning, oavsett om den är ”beskrivande” eller ”poetisk” har alltså som syfte att skapa ett känslomässigt svar. Jag känner att det är vad som missas i mycket av den akademiska debatten, som i artikeln ovan, är det grundläggande sentimentet att vad som är viktigt inte är huruvida något är Verkligt (om det inte är så att syftet är att bestämma vad det är som är verkligt), utan att all avbildning oavsett grad av manipulation alltid är en konkretisering av fotografen – bilden blir alltid en dörr in till författaren.
Mitt yttre är en vitmenad grav
Kjell Höglund – Genesarets Sjö (Spotify/Youtube)
I mitt inre är det fullt med de dödas ben
Och då återvänder vi till Baudrillard och frågan om vad som är Verkligt i en värld där allt är manipulerat? Detta är en öppen fråga. Jag har inget svar. Men jag tänker mig att det kan hittas i den känslomässiga respons som bilden skapar. Den egna känslan är alltid verklig; men det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur intensiv denna känsla är så ska man inte begå misstaget att likställa denna personliga Verklighet med vad som är Sanning.