På spaning efter den kris som flytt
Hur mår du, egentligen? Det är inte en retorisk fråga utan jag är genuint intresserad. När du har läst den här texten får du gärna lämna en kommentar, det skulle vara intressant att höra just dina tankar kring alla dessa kriser och hur de påverkar dig.
Efter att nu på morgonen (söndagen 5 februari, 2023) möttes jag av en rubrik i Aftonbladet om (ytterligare) en uppseglande diplomatisk kris mellan USA och Kina. Denna gång i sviterna av att en spionballong skjutits ned – vilket jag tyckte var lite intressant då jag tyckte mig ha noterat en annan ”kris” kopplad till samma ballong bara dagen innan, en kris som då kopplades till det faktum att spionballongen befann sig just där den gjorde.
Detta fick mig att fundera över om kriser är relativa eller statiska, alltså – är det så att en kris bara är i relation till till sig själv, eller kan en kris också vara en liten del av en större kris? Eller är till och med så att en kris är i grunden exponentiell? Sett till hur ordet kris används, och den mening med vilken ordet fylls, så verkar så vara fallet: en liten kris, en kris, en lokal kris, en regional kris, en stor kris, en jättekris, en gigantisk kris, en ”holyfuckweallgonnadie”-kris – skapandes en situation där krisens inneboende krisighet ökar i relation till sig själv.
Så jag blev intresserad rapporteringen av kriser i svenska medier. En snabb, och högst ovetenskaplig, sökning i Kungliga Bibliotekets artikelsök (en databas som indexerar tidningsartiklar så långt bak som till 1600-talet) visar på en intressant samhällstrend: den ständigt eskalerande Krisen. Med utgångspunkt från dagens datum gjorde jag slagningar som med 10-årsintervaller går tillbaka till 1963. Jag använde bara ett sökord: Kris.
1963-01-27 – 1963-02-04: 51 träffar
1973-01-27 – 1973-02-04: 69 träffar
1983-01-27 – 1983-02-04: 122 träffar
1993-01-27 – 1993-02-04: 233 träffar
2003-01-27 – 2003-02-04: 84 träffar
2013-01-27 – 2013-02-04: 314 träffar
(2020-01-27 – 2020-02-04: 952 träffar)
2022-01-27 – 2022-02-04: 463 träffar
(2022-07-27 – 2022-08-04: 874 träffar)
Slagningar inom (parentes) gjordes för att ge perspektiv på användandet av ordet ”kris” under pandemins uppseglande (2020), samt för att visa på hur frekvensen ökat sedan Rysslands invasion av Ukraina vilket skedde efter tidsperioden som omfattades av den ursprungliga sökningen (24 februari 2022). Denna sökning gjordes för att ge en indikation på hur motsvarande period skulle kunna se ut för 2023, en tidsperiod ännu inte är sökbar i KB:s databas.
Om man bortser från 2003 så är det tydligt att förekomsten av kriser i samhället verkar ha ökat kraftigt mellan 1963 och 2022. Även om man tar bort en del träffar, under 1973 var exempelvis en del av träffarna kopplade till den amerikanska artisten Kris Kristofersson, och under 1993 till Stefan och Krister (jag låter läsaren avgöra relevansen av detta) och även astrologin då stjärntecknet Skytten av oklar anledning befann sig i en krissituation.
När vi talar om känslor talar vi ofta om empati, som ordet kommit att användas har det blivit en sorts sammanblandning av nära besläktade ord – empati och sympati. Empati är en förmåga, eller ”känsla” som gör det möjligt att sätta sig in i hur andra tänker och känner medan en samtidigt håller sina egna känslor separata från upplevelsen. Det vill säga ”jag förstår hur du känner”. Sympati, å andra sidan, handlar ett aktivt deltagande i den andras känslor och knyter dessa till sig själv, det vill säga ”jag känner det du känner”.
Personligen har jag märkt att jag till en del har tappat förmågan att bry mig i relation till samtidskriser. Jag tillskriver detta just till det faktum att vi lever i en konstant krissituation, varför ska jag bry mig om någonting som kommer att vara överspelat och ersatt av en ny kris i morgon? Problemet blir att denna avtrubbning även sprider sig till situationer där jag borde vara mer engagerad på ett emotionellt plan – intellektuellt kan jag förstå och sätta mig in i vad som händer i exempelvis Ukraina och Iran, ideologiskt kan jag förhålla mig till vad som är rätt och fel, även moraliskt – men emotionellt och sympatiskt? Nej, jag ”känner” inte deras lidande, vilket inte betyder att jag inte ”förstår” att de lider.
Under 60- och 70-talet så fanns det ett större samhälleligt utrymme för att dela andras lidande, om än i många fall med bakomliggande politiska syften. Fredsrörelsen och miljörörelsen är sprungna ur en tid då kriserna var förhållandevis få och stora nog att engagera och då inlevelseförmågan gällande de ”orättvisor” som upplevdes var stark nog att skapa ett personligt engagemang. I dag, då vi lever i en konstant kris, finns inte längre samma utrymme för detta personliga engagemang. Sympatin har i stora delar ersatts av empati, och det på gott och ont.
Empatiskt kan jag förstå att ilskan och skräcken över en hägrande klimatkatastrof driver människor till att klistra fast sig på vägar eller hälla bönor på konstverk, men jag saknar förmågan att sympatiskt dela deras ilska och skräck. Det krävs dock inte någon större kompetens inom vare sig psykologi eller sociologi att komma fram till slutsatsen att detta ständigt ökade mediala fokus på kriser i vår samtid kan leda fram till en ökad stress och ett sämre mående för många människor.
De flesta människor kan hantera denna stress, betrakta dess orsaker och leva med den, men för en ganska stor del av befolkningen övergår stressen till en oro för framtiden. Denna oro kan i sin tur leda till rädsla, vilket i sin tur kan leda till ilska – något som alla Star Wars fans vet – kan leda till den mörka sidan.
Jag säger inte att nyheterna ensamma bär en skuld i detta. Att jag ”är som jag är” är naturligtvis en anledning; nya och snabbare sätt att rapportera om händelser runt om i världen en annan. Men samtidigt kan jag tycka att det skulle vara intressant att se om att det finns en koppling mellan de konstanta kriserna som mediefenomen och förmågan att verkligen bry sig.
p.s i ett tidigare inlägg på denna blogg skrev jag om Tobias Wahlqvists bok Skippa Nyheterna –Varför jag slutade läsa nyheter, och varför du borde göra det också, som jag hade glädjen att följa under dess tillkomst. Tobias talar i boken om varför vi gör vad vi gör och hur vi påverkas av media i olika former. Jag rekommenderar alla att läsa boken, för även om du inte kommer att hålla med om allt så kommer du att ta med dig något.