Kategorier
En tanke

3. Mea culpa

Mea maxima culpa

Innan vi fick katolicismens sju dödssynder hade den västerländska tanketraditionen grekernas sju dödliga tankar: gastrimagia (frosseri), porneia (horeri), philargyria (girighet), hyperephania (högmod/arrogans), lype (avund), orge (vrede) och akedia (nedstämdhet). Att omvandla dessa dödliga tankar till dödssynder gick ganska smidigt, men någonting hände med akedia. Vad som som ursprungligen åsyftade en form av nedstämdhet som tog både fysisk och psykisk form, kom i Katolicismen att få en förändrad betydelse i den dödssynden lättja. Den andliga lättjan kom att definieras som en likgiltighet inför ens plikter och skyldigheter gentemot Gud; medan den fysiska manifestationen av lättja kom att koppas samman med att allmänt stillasittande och en likgiltighet inför arbete.

I samband med reformationen och skiftet mot predikan på folkspråket så uppkom ytterligare ett skifte i betydelse. När religionen i och med protestantismen försvann förvisso de sju dödssynderna ur kyrkliga liturgin, men just aversionen mot lättjan blev kvar – och manifesteras både i Lutheranismens arbets- och pliktmoral och Kalvinisternas entreprenörsanda. Genom att arbeta hårt både fysiskt och i Anden kom en närmare Gud. Gör ditt jobb och klaga inte. Människan, välsignad med fri vilja, och genom denna utrustad med vad som krävs för att övervinna både fysisk och psykisk lättja. Om det finns vilja finns det en väg.

Denna syn som fortfarande genomsyrar vårt samhälle bidrar även till att förklara samhällets inställning till depression. För det är vad kyrkan kom att betrakta som en dödssynd: depression som själslig svaghet. Som en synd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *