Månad: april 2022

Sticky sweet idology

En natt i slutet av april år 2000 låg jag, svettig och ensam, i en bungalow på Bali och lyssnade på Sting. Plattan jag lyssnade på var Brand New Day, som släppts året innan. Den kanske mest kända singeln från skivan är ”Desert Rose” som Sting framför i duett med den algerisk-franske Raï-artisten Cheb Mami. ”Desert Rose” är en musikalisk milstolpe i det att den var det ett av de första samarbetena mellan en västerländsk världsartist och en arabisk artist. Sången, som mot en fond av en suggestiv mystisk melodi blandar västerländsk sång med de distinkta tonerna från Raï: smärta, sökande, längtan och saknad, är på sätt och vis både en dityramb och en elegi;  en samtidig lovsång till, och klagan över, både en svunnen tid och förlorad kärlek.

I sviterna efter Sovjetunionens fall var det inte bara politiken som stod inför en tid av stora omvälvningar. Även religionen kom att påverkas av den i grunden förändrade världen. Institutioner som tidigare betraktats som stabila, till exempel den Katolska kyrkan, kom att betraktas inte som en pelare för stabil värld, utan som en konservativ och återhållande kraft i en allt mer föränderlig värld. Sinead O’Connor rev i direktsändning sönder en bild påven Johannes Paulus II då hon framträdde i Saturday Night Live, och Madonna skulle några år senare komma att både kritisera, och ta avstånd från, den Katolska kyrkan. Protesterna mot kyrkan var naturligtvis fler än dessa två exempel, och riktade sig även mot andra institutioner än den Katolska kyrkan. Men just Sinead O’Connor och Madonna får här representera inte bara individens brott med ”sin” religion, de får också i egenskap av musiker stå som exempel på den nyandlighet som rörde sig genom 90-talets populärmusik. En nyandlighet vilken rörde sig österut med en doft av både rökelse och spiskummin. Sinead O’Connor skulle senare komma att konvertera till Islam och Madonna sökte sig till den moderna form av kabbala som svepte genom den amerikanska kändisfloran i mitten på 90-talet. 

I ran from my house that cannot contain me
From the man that I cannot keep
From my mother who haunts me, even though she’s gone
From my daughter that never sleeps
I ran from the noise and the silence
From the traffic on the streets

Madonna, Mer Girl

Om ”Desert Rose” var nyandlighetens höjdpunkt inom populärmusiken så var står dess ursprung att finna ett antal årtionden tidigare. I början av 1970-talet skedde startade en modern folkmusikrörelse med ursprung på Irland och de brittiska öarna. På Irland har folkmusiken länge haft en stark folklig och politisk betydelse – folkmusiken var synonym med motståndet mot engelsmännen och under 70-talet kom vi även att se hur det började blomstra en folkmusiktradition även i Bretagne och i Baskien både som en del av ett motstånd mot ”överheten”, men också som uttryck för både kultur och språklig identitet. Det irländska bandet Clannad kom från sitt bildande 1970 primärt sjöng traditionella irländska sånger utvecklades till att under 1980-talet vara ledande i formandet av vad som skulle komma att bli New Age-musik. Med drömska melodier framförda på Iriska kom de att sätta ljud till flera tv-serier under 1980-talet inte minst Harry’s Game – som utspelade sig i Belfast under the troubles – och Robin of Sherwood, som tog en berättelsen om Robin Hood och förankrade den i både myten om Kung Arthur och keltisk mytologi. Clannad räknade under det tidiga 80-talet som en av sina medlemmar Eithne Ní Bhraonáin, kanske är mer känd under sitt artistnamn: Enya.

Enya etablerade sig definitivt som soloartist med singeln ”Orinoco Flow” från albumet Watermark (1988) och bekräftade med albumet Shepherd Moons (1991) och låtarna ”Caribbean Blue” och ”Book of Days” sin dominans över den allt större New Age-musiken. Enyas populärkulturella genomslag manifesterades som absolut tydligast i musik som Karl Jenkins skrev till en reklamfilm för Delta Airlines 1994. Låten, och sedermera skrivan Adiemus (1995) tog den drömska musiken från Enya och kombinerade det med ett artificiellt språk, skapat med tydliga afrikanska inslag. Resultatet är en lika underlig som underbar mishmash av influenser. 1990 släppte Enigma sitt första album MCMXC a.D. ett album som tog det andliga New Wave-sökandet i en annan riktning. Temat för albumet utforskar den inneboende spänningen mellan sexualitet och religion. I ”Principles of Lust: Sadeness/Find Love/Sadeness” avhandlas mot en bakgrund av sång från gregorianska munkar ämnen som Marquis de Sade, kärlek och dess uttryck. Och i ”Mea Culpa” religionens skuldbeläggandet av fantasin och orena tankar, men också det faktum att trots denna skuldbeläggning är dessa tankar någonting som vi ägnar oss åt i stort sett konstant. Fantasin är en mänsklig konstant, mer kraftfull än någon religion.

Där Enya höll sig tämligen konsekvent i sin musikaliska värld bestående av lika delar keltiska toner, Vangelis och sagor; rörde sig Enigma istället mer fritt mellan olika musikaliska teman och influenser. På bandet andra skiva, The Cross of changes (1993), rör de sig tillbaka mot naturen som en konstant med samplingar från ursprungsbefolkningen i USA i ”Return to Innocence”, och på Le Roi Es Mort, Vive Le Roi! (1996) där vi möts av en ljudbild som kombinerar sång från, återigen, gregorianska munkar med arabiska influenser i ”The Child In Us”. När Madonna släpper Ray of Light (1998) så har det andliga sökandet slutligen letat sig in även in i den breda populärmusiken. ”Shanti/Asthangi” är ett direkt resultat av Madonnas personliga resa i jakten efter ett annat trossystem efter brottet med katolicismen och låtens text är inspirerad av hennes personliga mantra. I skivans två stora hitsinglar ”Ray of Light” och ”Frozen” är de österländska referenserna mer subtila men de ligger inbäddade i både text och produktion. Men det kanske viktigaste låten på Ray of Light ligger bortglömd i slutet av skivan – ”Mer Girl” är djupt personlig där Madonna beskriver en både existentiell och personlig kris till vilken Ray of Light kan anses utgöra en katarsis.

I ran to the treetops, I ran to the sky
Out to the lake, into the rain that matted my hair
And soaked my shoes and skin
Hid my tears, hid my fears

Madonna, Mer Girl

I Sverige de sista åren av 90-talet så ökade debatten kring den svenska statskyrkans ställning, och konstprojekt som Elisabeth Olsson Wallins ”Ecce Homo” kritiserade och provocerade. Och även om det var med en viss fördröjning så kom förändringen även till Sverige då kyrka och stat slutgiltigt separerades år 2000. I den svenska popmusiken maskerades de andligt sökande tonerna med en tillbakagång till saga, folktro och natur. En av de första exemplen på detta var Sofia Källgrens ”Längtans Vind” (1989) [som är en av denna skribents ”gilty pleasures”.] och band som One More Time och Nordman, och artister som Roger Pontare skulle komma att följa. För de med lite mer kulturellt kapital så såg 90-talet även en uppsving för folkmusik i en mer modern tappning med bandet Hedningarna som ett tongivande exempel. I en mer internationell stil musikkollektivet Lucky People Centers spirituella och musikaliska dokumentärfilm Lucky People Center International. Filmen är en resa runt världen och utforskar olika trossystem från Europa till Afrika, till Indien, till Japan, till USA. Genomgående i filmen ligger ett hjärtslag som visar på det gemensamma och grundläggande, både i att vara människa och i sökandet efter någonting Större.

Hand i hand med detta andliga sökande gick även ett sökande efter ett nytt hot. Om vi genom religionen söker trygghet och ett förhållningssätt inför döden, så måste vi även ha någonting yttre mot vilket att projicera ett hot. Atombomben var inte längre den konstant den en gång var.  Den som är gammal nog att minnas upptakten till millennieskiftet minns säkert den oro som fanns inför millenniebuggen. Millenniebuggen – eller the Y2K-problem som det kom att kallas internationellt – var oron att datorer inte skulle kunna hantera omställningen från 1900-tal till 2000-tal och att vitala datasystem och samhällsfunktioner som ett resultat skulle komma att kollapsa runt om i världen vid tolvslaget på Nyårsafton 1999. Problemet fick en enorm uppmärksamhet i media och företag över hela världen spenderade ofantliga summor pengar på att ”millenniesäkra” sina system och produktionslinjer runt om i världen. Naturligtvis kom världen inte att gå under och den globala bakfyllan var den enda systemkollaps som inträffade den 1 januari 2000. 

1990-talet kan definieras som sökandets decennium. Jag har berört det vaccum som uppstod i politiken i samband med Sovjetunionens fall i ett tidigare blogginlägg och det är lätt att se att denna rotlöshet återfinns även i 90-talets populärmusik. Detta är naturligt. Ingenstans är samhället så synligt som i populärkulturella yttringar. Film, musik, tv, datorspel – alla speglar samhälle, kultur och världsordning. I och med internet skulle denna spegling komma att bli än mer omedelbar och än mer formbar. 90-talet kan komma att vara det sista årtiondet då det går att skönja en tydlig, om än fragmenterad, riktning i det kollektiva sökandet. Det fanns en öppenhet, och en oro, som kom att skönjas över hela världen. Samtidigt som alternativet till kontrollerande och konservativ religion kom att sökas i mystisk och hedonistisk new age och naturreligioner så kom alternativ till världens totala undergång genom kärnvapenkriget att sökas i det totala hotet mot samhällets undergång i millenniebuggen.

I ran to the forest, I ran to the trees
I ran and ran, I was looking for me

Madonna, Mer Girl

Som tingen skulle komma att falla så kom Stings ”Desert Rose” att bli både en kulmen för populärmusikens andliga flörtande med mellanösterns mystik och en form av svanesång för det naiva, sökande 1990-talet då de båda skulle få ett abrupt slut den 11 september 2001. Men det är talande för en ny världsordning med allt större fragmentering mellan individer, samhälle och länder att inte ens ett angrepp på USA var nog att ge mänskligheten en ny och enande punkt på vilken att fokusera. Det mänskliga och det ideologiska våldet är helt enkelt inte längre fruktansvärt och skämmande nog att ena folk och nation. En omedelbar samtida referens är Putain och Ryssland som hotar med att använda kärnvapen i konflikten med Ukraina till omvärldens milt sagt ljumna mottagande. Istället söker vi ständigt efter nya potentiella hot mot vår existens. Om det inför år 2000 var millenniebuggen som var hotet så var det 2008 CERN och experimenten vid LHC (Large Hadron Collider) för att bevisa Higgs-bosonen som skulle skapa mikroskopiska svarta hål som hotade att förgöra planeten. Under 2010-talet var det istället A.I. (Artificiell Intelligens). Kärnvapnens destruktiva kraft är ett hot från en svunnen tid. För den sökande människan, ett barn av den nya världen, ligger hotet alltid i den ständigt föränderliga framtiden. Allt blir ett potentiellt hot – inte nödvändigtvis mot mänsklighetens existens utan för individen någonting oändligt mycket värre: vad det innebär att vara människa.

Vad det innebär att vara jag.

Den moderne Prometeus

Vad tänker du när du ser ordet kloning? För många är det ett koncept hämtat från dystopisk science fiction – från en framtid där människor odlas fram i laboratorier istället för att födas, en värld i vilken de naturliga förloppen är satta ur spel. Ofta går tankarna hand i hand med tankar om genetisk modifiering, där replikanterna i filmen Blade Runner, som skapats för att vara genom sitt korta livsspann förslavade supersoldater eller arbetare, eller filmen GATTACA där världen delats upp mellan de genetiskt perfekta och de ”vanliga”. En annan tanke är den om en kroppen som utbytbar; inget annat än ett tomt skal som väntar på att laddas med ett gammalt eller nytt sinne – som när man flyttar innehållet från en gammal telefon till en ny.

Men samtidigt som blotta tanken på kloner skapar en intensiv känsla av olust hos många lever vi i en värld där kloning, och kloner, är en absolut nödvändig del av vår vardag. Den mat vi äter är resultatet av medveten kloning och har så varit sedan urminnes tider. Äpplen, den säd som ger oss mjöl till pasta och bröd, olika potatissorter – alla är de kloner. En oändlig mängd kopior från original som tagits fram genom varsam och medveten genetisk manipulation. Olika individer – till exempel av äpple – korsas för att få fram önskade egenskaper: motståndskraft mot sjukdomar, köldtålighet och hög avkastning exempelvis. När dessa egenskaper sedan bevisats i en individ så låses egenskaperna genom att äppelsorten klonas; ett vanligt sätt när det kommer till träd eller andra växter är att man tar en stickling som sedan planteras. I det moderna jordbruket så är sättpotatis och utsäde registrerade varumärken – det är olagligt för bönder att spara en del av skörden för att plantera nästa år. Inte bara för att det på ett sätt är en form av piratkopiering, utan även för att garantera det unika – mutationer sker ständigt i naturen och om en bonde skulle fortsätta att spara utsäde och plantera år efter år så skulle det snart vara en helt anna sort av vete som odlas på åkern. Det är naturligtvis inte något fel i det, förutom i en standardiserad värld. Men denna typ av kloning är inte någonting som vi ägnar en tanke åt i vår vardag.

När fåret Dolly, det första däggdjuret klonat från en somatisk cell, presenterades för världen den 22 februari 1997 så skapade hon raskt panik och kontroverser. En av de största frågorna kom att bli: om det är möjligt att klona får, kommer vetenskapsmännen nu att börja klona människor och, om så är fallet, är det rätt eller fel eller rent ogenomtänkt? För många framstod Dolly som en ulv i fårakläder. Hon kom att bli en representation för det första ovälkomna och farliga steget mot att använda reproduktiv kloning även på människor, vilket många ansåg vara något som aldrig får ske. I den vetenskapliga världen var det en minoritet som ansåg att mänsklig reproduktiv kloning var inte bara acceptabelt, utan även moraliskt nödvändigt att fortsätta forskningen kring mänsklig reproduktiv kloning. Ytterligare andra hade inte några starkare åsikter i frågan, men såg inte heller någon anledning till att ytterligare uppmuntra till vidare forskning i ämnet. 

Vad är det då som gör tanken på kloning av människor  till något skrämmande och dystopiskt, för är vi inte alla redan produkterna av ett avancerat genetiskt urval? Människan är, precis som allt annat levande på planeten, ett resultat av det naturliga urvalet. Men samtidigt har vi i mångt och mycket tagit ett steg utanför det naturliga, som främst fokuserar på de fysiska aspekterna, och istället skapat ett urval baserat på samhälleliga normer. En hane av arten Homo Sapiens Sapiens som ser ut som än säck halvruttna äpplen* kan överkomma sina fysiska attribut genom att leva upp till samhälleliga normer som tillfredsställer honans kriterier för vad som stipulerar en passande partner. Vi har alltså redan själva börjat att genetiskt modifiera oss själva, och detta är inte en modern företeelse. Även innan nazisternas förädlingsprogram så förekom det inom den Europeiska adeln ett avancerat ingifte både för att säkra blodslinjens renhet, men också för att säkerställa ekonomisk och politisk makt. Den som i dag önskar se bevisen på detta kan googla på de fortfarande nära släktbanden mellan de Europeiska kungahusen och den som önskar se de inneboende riskerna med denna praxis kan med fördel googla på ”Habsburgskäke”. Mänsklighetens manipulation av den egna arvsmassan är således inte det grundläggande problemet. Problemet ligger istället i vetenskapens medvetna manipulation av den mänskliga arvsmassan.

När diskussionen kring kloning tog fart på allvar i Europa under årtiondet efter fåret Dolly så var det främst två saker som drev argumentationen mot de medicinska applikationerna av kloning som, till exempel vid stamcellsforskning, kräver att embryon förstörs. Nejsidans två spår kan sägas representeras av Tyskland – som motsatte sig på principiella skäl baserade i den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda experiment på fångar i koncentrationslägren och de inneboende riskerna med genetisk profilering och registrering, samt Italien som kan sägas representera den Katolska kyrkan och dess dogmatiska inställning att allt liv är okränkbart från befruktningsögonblicket. När det sedan kommer till tanken på en reproduktiv kloning av människor tillkommer ytterligare en aspekt: människan ska inte leka Gud. 

I den västerländska tanketraditionen är människan både av naturen och separerad från den. I den grekiska mytologin delegerar Zeus skapandet av människan och djuren till Prometheus och hans bror Epimetheus, och efter att den impulsive Epimetheus använder allt material som Zeus avsatt till projektet blir Prometheus tvungen att skarva lite när det kommer till människan. För att skydda sin skapelse mot det hårda livet på jorden stjäl han en del av olympens eld och ger till människorna. Zeuss blev naturligtvis vansinnig. I den abrahamitiska skapelseberättelsen skapade Gud Adam och Eva av jord och ingöts dem med liv och satte dem till att råda över allt liv i Eden på villkor att de inte skulle äta av frukten från kunskapens träd. Människan gjorde det ändå. Gud blev naturligtvis vansinnig. I det västerländska tankesystemet är människan alltså unik i det att hon är utvald – skapad – av en högre makt och satt till att kontrollera jorden och allt i den. Men även i att hennes hybris har kontrollerats i relation till den skapande högre makten – den organiserade religionen var det första maktmedlet, vilken gradvis och under lång tid skiftade till det världsliga genom den organiserade politiska teologin vi idag kallar partipolitik. Den västerländska människan har alltid vägt sig själv inte mot naturen per se, utan mot det eviga som skapat oss – det eviga som ensamt haft makten att skapa liv. Genom reproduktiv kloning av människor så tas denna makt från Gud och placeras i handen på människorna. Och detta måste med alla medel bekämpas. För om människan har själv besitter den skapande förmågan, vilket behov har vi då av en kontrollerande Gud? Det är samma bakomliggande drivkrafter i den amerikanska debatten om abortlagstiftning. Varje mänskligt liv är av Gud, och det ska inte människan ta på sig att vare sig förgöra eller skapa. Konsekvenserna vore oöverskådliga. Och många länder och territoriella jurisdiktioner har i lag förbjudit mänsklig kloning, eller är på god väg till att göra det. I vissa länder – till exempel Frankrike och Singapore – är mänsklig reproduktiv kloning ett straffbart brott, och 2005 antog UNESCO ”Declaration on Human Cloning”, som kräver ett universellt förbud mot all mänsklig kloning. 

Där världen verkar förvånansvärt överens om att klonandet av människor är förkastligt så finner vi en intressant skiljelinje när det kommer till kloning av djur. I USA såg man tidigt kloningens inneboende ekonomiska potential, framför allt i relation till jordbruket.

Although the farmer may have this cow’s daughters to carry on the line, he also has another alternative: copying her. Biological copying is referred to as cloning. By cloning his prize cow, breeding the clones, and keeping their offspring, the farmer can introduce the natural positive characteristics into the herd quickly. It would take several more years to achieve these same improvements by conventional breeding.

U.S Food & Drug Administration

Sedan år 2001 är det i USA godkänt att klona kreatur för att bevara och sprida önskvärda egenskaper som till exempel mjölkproduktion, köttkvalitet, motståndskraft mot sjukdomar och fertilitet. I en rapport från 2008 slår FDA fast att det inte föreligger någon fara att konsumera mjölk och kött från klonade djur eller deras avkomma. Även inom idrotten, framför allt hästpolo i Argentina och kamelracing i Dubai, har kloning av speciellt framgångsrika hästar, kameler och dromedarer en liten men växande del av industrin. I EU valde man dock att gå i en annan riktning och förbjöd 2015 inte bara kloning av av kreatur, utan även import och försäljning av både embryon och kött från klonade djur. Men varför, undrar du, har EU och USA kommit att ta så vitt skilda positioner i frågan om kloning inom jordbruket? Ett av svaren på frågan står sannolikt att finna i den intensiva, och stundtals aggressiva, debatten om GMO (Genetically Modified Organisms) som skedde i Europa och Sverige. Ett annat svar på samma fråga står sannolikt att finna i skillnaden i mentalitet mellan USA och Europa i synen på teknologiska framsteg och dess applicering. Det moderna USA är format av en teknologisk framstegsoptimism, en ständig rörelse framåt, medan Europa fortfarande står på en bas av en återhållande historicism – vi vill helst skynda långsamt, och helst inte alls. Även här återfinns skillnader även på ett teologiskt plan med de återhållande aspekterna i Lutheranismen och Katolicismen kontra Kalvinismens ständiga framåtrörelse.

Men om vi lyfter blicken något från de politiska och legislativa aspekterna av kloningsdebatten så har det å det senaste skett en intressant förändring inom kloning – och här är det återigen USA som leder utvecklingen tillsammans med Sydkorea. Lite drygt 25 år efter fåret Dolly finns det nu en liten men växande kommersiell kloning av husdjur, framför allt av hundar och katter.

Företaget ViaGen grundades 2002 i Texas, USA med syfte att klona jordbrukskreatur – nötboskap, grisar och får. Redan samma år började de erbjuda kunder tjänsten att frysa DNA från husdjur med syfte att i framtiden kunna skapa kloner utifrån dessa. Det skulle komma att dröja till 2015 innan ViaGen klonade sitt första husdjur efter det att ett Sydkoreanskt företag börjat erbjuda kommersiell kloning av hundar och katter. I en artikel i Washington Post (11/4-22) säger ViaGen att cirka tio procent av de kunder som som bevarat sitt husdjurs DNA hos företaget tar steget till att även klona djuret; men också att det inte finns någon tidsgräns för hur länge det genetiska materialet kan lagras i väntan på att klonas. Som ett exempel nämns att de har kunder som lagrade DNA hos företaget för 25 år sedan som nu först nu har bestämt sig för att ta fram kloner på sina älskade husdjur.

[So] you’ve got a puppy now that was from a dog that was alive 25 years ago, which is a really incredible thing to think about.

Washington Post, 11/4-22

Företaget nämner inga exakta siffror på hur många djur de klonat men säger att det är ”hundratals” och att det blir fler för varje år. Kostnaden som nämns i artikeln är $50 000 för hundar och $30 000 för katter. Dyrt, men inte oöverstigligt dyrt. Och som marknadsdynamiken fungerar så kommer priserna att sjunka ju mer utbrett det blir och allt efter att efterfrågan ökar. Om inte apple lanserar iClone. Då blir det sannolikt dyrt. 

I dag, 2022, så verkar debatten kring mänsklig reproduktiv kloning helt ha avtagit. Men med tanke på att den reproduktiva kloningen av djur sedan länge är rutin i flera länder så är det rimligt att anta en framtid där även människor kommer att klonas. Och även om det inte kommer att vara aktuellt i den en nära framtid så är det rimligt att anta att inställningen kloning för forsknings- och medicinska syften kommer att ändras i en allt högre grad ju mer accepterat konceptet blir i bredare folklager. För för femton år sedan var en värld utan fossila drivmedel en icke-tanke, i dag har USA lämnat mellanöstern då oljan spelat ut sin strategiska betydelse. För tio år sedan rasade fortfarande kriget mot drogerna, i dag talas det om avkriminalisering av marijuana och forskning sker allt mer på psykedeliska drogers terapeutiska egenskaper. Tanken på att kloning, och även reproduktiv kloning av människor, på sikt kommer att vandra samma väg är alltså inte orimlig.

Musikmusikmusik.

*Denna texts författare identifierar sig som en säck kålrötter. Förhållandevis fast, dock rund och provocerande svår att smälta.

Visst är det bätter men int’ är det bra

För första gången sedan jag uppnådde åldern kommer jag inte att rösta i valet till riksdag, landsting och kommun. Jag kommer alltså att vägra den samhällsimplicita skyldigheten gentemot den grundlagsfästa rösträtten – det demokratiska samhällets absoluta stöttesten.

I romanen American Gods beskriver Neil Gaiman övergången från de stora slätternas USA till Chicagos storstadsområde med en av litteraturhistoriens vackraste meningar: ”Chicago happened slowly, like a migraine”. Samma analogi kan användas för att beskriva det gradvisa skifte inom samtidspolitiken som lett fram till mitt beslut. För det är inte ett plötsligt beslut, det är trots allt ganska svårt att ta ett plötsligt beslut gällande någonting som bara inträffar vart fjärde år, utan snarare en smygande, nästan omärklig process av förfrämligande i min egen relation till samtidspolitiken. Ska jag vara ärlig så fanns tankarna redan innan det förra valet, men så känslig var jag inför efterspelet av 2015 års flyktingkatastrof – eller ”migrationskrisen” som det kommit att kallas i debatten då de som flyr kommer från en plats utanför Europa – som fortfarande dominerade samtalet upp till valet 2018. Tonen var hätsk. Jag röstade. Och kände mig omedelbart smutsig.

Orsaken till min metaforiska migrän är inte som man skulle kunna tro den kakafoni av budskap som strömmar över oss från alla håll och kanter via de tidningar, sociala medier, radio, tv… till och med anslagstavlor, som är tillgängliga för de som vill framföra sina budskap. Oavsett hur irriterande det ofiltrerade dravlet än må vara så är det en nödvändig beståndsdel av det politiska samtalet. Utan konversationen är ingen samhällsförändring, på gott eller ont, möjlig. Och att samhällsförändring sker är uppenbart, likaså att den oftare än inte är positiv – oavsett vad förändringens belackare vill låta påskina. Nej, roten till min huvudvärk ligger i stället hos de politiska partiernas oförmåga att förhålla sig till den värld i vilken de verkar.  

”Hoppet måste i vår tid produceras. Det finns inte mer att få färdigt.”

Harry Martinson, Utsikt från en grästuva.

Även om respekten inför myndigheter, institutioner och ämbeten fortfarande är relativt stark i Sverige, och speciellt så i kristider – vilket visat sig både under Covid och med det pågående ryska anfallskriget i Ukraina, så är den tid förbi då de politiska partierna och deras representanter kunde undgå att nagelfaras under den allmänna blicken. Där kritiken tidigare kom från tidningarnas ledar,- opinions,- och kultursidor eller av professionella tyckare i radio och tv har vi nu en situation där olika och ofta direkt motsägelsefulla budskap sprids i små och stora ekokammare; budskap som ofta har som största gemensamma nämnare det faktum att det förmedlar en godtycklig grad av visst fan är det förjävligt!?  

I svallvågorna efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning kom friheten även till Sverige. Och precis som vid varje nytt tillstånd fylldes medborgarna av både eufori och existentiell ångest. Eufori över att hotet från den ständigt hotande atomvintern plötsligt töat bort, och existentiell ångest över att inte längre veta den egna platsen i den värld i vilken en lever. Det kalla kriget var mycket, men framför allt var det en konstant. Det var. Och var sedan inte.  

För de svenska politiska partierna var detta ett slag från vilket de ännu inte har hämtat sig. Partistrukturer, företrädare och myndigheter stod hjälplösa inför de krafter som sköljde över landet. Tecknen för vad som komma skulle hade kunnat skönjas redan tidigare. Samma år som Berlinmuren föll, i april och maj 1989 fick Sveriges Television på nåder – och för att de tog på sig att täckta produktionskostnaderna – sända Ishockey-VM med femton minuters fördröjning av det Stenbäcksägda TV3. Statstelevisionen samarbetade alltså med en tv-kanal som bara några år tidigare fått den Socialdemokratiska riksdagsledamoten Maj Britt Theorin att ställa upp sig i riksdagen och hota med att straffbelägga parabolantenner med både böter och fängelse i straffskalan för de som var villiga att riskera att lagföras för att få se något annat än det av statstelevisionen – efter Sovjetisk förlaga – producerade barnprogrammet Drutten och Jena.

När Muren sedan föll så förvandlades de beprövade och väl ventilerade ideologiska talpunkter som under årtionden tjänat som ledord för både befolkning och politiker över en natt till tomma ord. Världen som den var fanns inte längre, och istället för att som brukligt regera enligt gamla mönster i det tillstånd av status quo som varit normen, stod de öga mot öga med en verklighet gentemot vilken de bara kunde reagera. Och det är i denna situation vi fortfarande befinner oss lite drygt trettio år senare. Fångade i ett ständigt nu, I händelsen. Tagna som gisslan av en enad kår av politiker som fastnat i reaktionens dödsspiral. För så internaliserad är nu reaktionen i det samtidspolitiska tänkandet att diskussioner inte längre förs i relation till det ämne på vilken reaktionen äskas, utan istället kring hur reaktionen i sig själv ska kunna undvikas. Beslut har kommit att bli politiska landminor, offentliga ställningstaganden en självmordsväst – orden ”twitterstorm” och ”mediadrev” mumlas från darrande läppar likt ett medelmåttighetens mantra. Bättre då att uteslutande reagera på den breda opinionens tyckande genom att lusläsa undersökningar och rapporter; följa ”taggarna” som för tillfället ”trendar”, och genom att ”lyssna av stämningen”… i en desperat kamp för att hinna vända kappan efter vinden innan vinden återigen vänt. Och allt detta för att försöka fördröja det oundvikliga: medborgarnas besvikelse och gradvisa fjärmande från de etablerade ”ismerna”.

För hundrafemtio år sedan levde vi i de absoluta monarkiernas värld. För sjuttiofem år sedan i det begynnande Kalla krigets diorama, för trettio år sedan klev vi in i globalismens öppna värld. Olika styreskick har kommit och gått under historien, men sällan har de skiftat med sådan hastighet som under de senaste två århundradena. Styrelseskick anpassar sig eller går under. Vi kommer sannolikt att få uppleva det igen. Precis som partier har tillkommit så kommer partier att falla ifrån. Kanske redan i det val som kommer i september. Vilken värld vi kommer att leva i om trettio år är det ingen som vet, men om de senaste årtiondena kan ge en indikation så är den sannolikt radikalt annorlunda. Samhällsförändringen går allt snabbare och inte bara i Sverige. Och reaktionerna mot denna förändring tar sig allt mer desperata uttryck, på vilket Rysslands krig i Ukraina är ett omedelbart och fruktansvärt exempel. Risken är att reaktionerna kan komma att bli ännu värre. Tills dess de inte längre är. 

Det går helt enkelt inte att vrida tillbaka klockan. Och det är därför jag inte kommer att rösta. ”Det är genom att rösta som man gör sin röst hörd”, brukar det sägas. Det är inte sant. Det finns en anledning till att det är rösträtten som framhålls som helig i demokratin, inte själva handlingen, alltså att Rösta. I konceptet rösträtten ligger själva grunden till vårt nuvarande samhälle, och politiska system, då de båda är synonyma. Men hur markerar man mot ett system vars representanter – både folkvalda och tillsatta – inte kan utföra den uppgift de tagit på sig?

I en sådan situation så blir det aktiva deltagandet i en process vars syfte är att rättfärdiga och upprätthålla ett dysfunktionellt system inget annat än ett intellektuellt självsvåld.

”You’re both wrong,” I said. ”Freedom won’t come through love, and it won’t come through force. It will come through the Imagination.”

Shea and Wilson, The Illuminatus! Trilogy.

Min förhoppning måste vara att det på sikt kommer att träda fram nya politiska alternativ – tankesätt som inte hämmas av de gamla ”ismernas” bagage och begränsningar. Framvuxna ur det som är, med tydliga visioner och nog med intellektuell flexibilitet att kunna agera i en ständigt föränderlig värld.

Den som väntar får förhoppningsvis se.