När även det vardagliga blev kultur
Följande är en [mycket lätt] bearbetad inlämningsuppgift där jag försökt titta närmare på begreppet populärkultur. Undersökningen i sig är ganska torftig, men det går – tycker jag ändå – att göra en del intressanta kopplingar. Men mest var det kul att rota i gamla tidningsartiklar.
En slagning på begreppet populärkultur på svenska.se, en webbsida där det är möjligt att göra en samtidig sökning i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), Svensk Ordbok (SO) och Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), ger följande, något torftiga, resultat: Popul•är|kult•ur substantiv ~en ~er; sammansatt av populär av fr. populair av lat. popularis, till populus, folk och kultur, eng. culture; av fr. culture, av lat. culutura, till cultus, odling. SAOL låter oss vidare bryta ned de ingående orden: popul•är [’ä´r] adjektiv ~t ~a i betydelserna 1) allmänt omtyckt; folkkär, 2) allmänfattlig, lättfattlig, vanlig bland folk i allmänhet: en populär version av avhandlingen; en populär missuppfattning, och kult•ur [-u´r] ~en ~er vilket definieras enligt 1) mänsklig verksamhet inom ett visst område eller en viss tid; vetenskap, litteratur, konst, musik m.m. och 2) systematisk odling t.ex. av växter; med brasklappen att ”nästan alla sammansättn. med kultur tillhör kultur 1”. (Svenska.se, 2023a) Intressant är dock frånvaron av populärkulturen i SAOB där ordet populär i betydelsen av ”folk”, eller ”de breda lagren” kan härledas till 1716 och det inledningsvis används i relation till aktiviteter som tjänar allmännyttan: ”Det [att syssla med litteratur på grekiska och latin] är intet Populairt, säger man, det tjenar intet Allmänheten” (Lanærus,1788). Detta upprepas några år senare i relation till ”framläggandet av kunskapsstoff, forskningsresultat, litterär framställning eller utformning av musik avsedd och lämpad för den stora allmänheten eller en bredare publik (och anpassad efter deras fattningsförmåga)” (Svenska.se, 2023b)
En viss attitydförändring i relation till en populär kunskapsproduktion kan skönjas några år senare då E. G. Geijer skriver:
Flera försök hafva hos oss nyligen blifvit gjorda på åtskilligt sätt till att låta filosofiens resultater vinna inflytande på allmänna tankesättet. Mot de flesta kunna de anmärkningar göras, att författarne dels åter ej gjort sig reda för gränsorna emellan det populära och filosofiska föreställningssättet, eller betänkt hvad skillnad det kunde vara emellan att vilka göra filosofien allmän och att profanera den. Författaren af följande blad har på fullt allvar satt sig ner att skriva populärt, och om han lyckas skulle han anse sig ärad deraf. (Geijer, 1811)
Geijer spenderade året 1809–1810 på rundresa i England där han kom att beundra ”[Engelsmännens] solida verklighetssinne, deras sunda förnuft, som är fiende till allt vad system heter, men som ger dem en sådan enastående förmåga att vid avgörande tillfällen i livet handla klokt och riktigt” (Grimberg, 1923). Denna Geijers beundran för ett friare tänkande kan vara en förklaring till denna hans vurm att skriva genuint populärt.
Om en baserar sin undersökning uteslutande från den information som genereras genom slagningar på svenska.se blir bilden av det populära något deprimerande: det som ska konsumeras av befolkningen måste anpassas utifrån dess befolkning att ta till sig informationen och utöver detta så måste denna populära information vara makten – och det allmänna – till gagn. Bilden som målas upp är märkligt ensidigt, betyder detta att det inte funnits några uttryck som uppstått underifrån – sprunget ur folket själv?
I kapitlet Gatmusik och folknöjen, i Gamla Stockholm: Anteckningar ur tryckta och otryckta källor framletade, samlade och utgivna av Claes Lundin och August Strindberg (Stockholm, 1882) skriver författarna: ”Skogen har sina visor och fjellet sina låtar, men äfven gatan har sina toner; om de också icke äro av samma omedelbara natur som de förra, hafva de dock delvis behofvet såsom kompositör”. De tar sitt avstamp i de pragmatiska ljuden, brandvakts- och väktarropen från kyrktornen vars melodier sträckte sig från de mest basala två-tons kompositionerna (Jakobs Kyrktorn), till den ”fulla folkvisan” i arbetsvisor (Nattvaktsrop i en sjögård på Kungsholmen, och även Ton vid spontpålning med docka). 1850 upptecknas ”en annan art av toner, vilka varit i säck innan de kommit i påse och hvilka troligen äro hämtade från scenen eller ur visboken och sedan tillämpades vid arbetet” (Bergsprängarvisa från Västergötland). Syftet med denna senare kompositionsteknik är: ”helt annan än den att underlätta en bergsprängares arbete och den återfinns i Filikromen enligt uppgift från Västergötland” [min kursivering] (Lundin och Strindberg, 1882). Filikromen vilken avses i Lundins och Strindbergs text är en samling humoristiska texter utgiven av pseudonymen Axel I. Ståhl; men Filikromen var även namnet på en mytisk figur i den stockholmska historien om vilken inte mycket är känt utöver att han tidigare varit gardist och var verksam som gatumusikant i Stockholm under 1810-talet. Filikromen benämns av språkforskaren Johan Erik Rydkvist enligt följande:
Ehuru han blott för den lägsta folkklassen var rolighetsminister, smögo sig dock mången gång vettet och bildningen för att göra några minuters bekantskap med denna parodi på folksångare, hvilken med alla segertecken af en Bacchi hjälte, fastän själf ett krigsbyte för den milde gudens eröfringar, stod där — vild, rödbrusig och försupen — bland en troget lyssnande folkskara och under de sällsammaste åtbörder, det våldsammaste ansiktsspel sjöng till sin skorrande fiol allehanda visor och slagdängor, somliga af egen tillverkning, merendels utmärkta af en förvånande oförskämdhet och inblandning af Filikromens beryktade namn. (Nordisk Familjebok, 1908)
Trots överhöghetens motvilja mot blandandet av högt och lågt förekom det uppenbarligen en överföring av kultur som sträckte sig i båda riktningar. Allmänheten påverkades av ”högre” kultur, och sannolikt inte bara sådan som var ”tvättad” för att utföra en fostrande uppgift och den folkliga, från gatan sprungna, kulturen konsumerades av de bildade.
Några årtionden efter uppmaningen ovan att skicka polisen på gatumusikanterna; kom i början av 1800-talet positivet till Sverige, ett instrument som ”höll allmänheten i kunskap om operans repertoar, och allmänheten visade sin tacksamhet härför genom att uppmuntra det nya företaget till den grad att positivmusiken blev en plåga”. (Lundin och Strindberg, 1882) Och här, med en beskrivning av den mekaniska musiken som är lättigenkännlig, finner vi en naturlig övergång till moderniteten.
Från Populär kultur till Populärkultur
Den första gången ordet Populärkultur dyker upp den svenska dagspressen är i en artikel Kommunisterna förklarar krig mot katolska kyrkan (Arbetaren, 1949), det krig som förklaras av kommunistorganisationen Unita i form av en ”kulturoffensiv” är ett svar på den ”ideologiska terror” som inletts av den katolska kyrkan och ”amerikanska imperialister”. För att bemöta dessa ”styrkor av klerikal obskuriantism” anmodas en ”storrörelse för populärkultur” vilken ska mobilisera kommunismen i den ”ideologiska kampen mot kyrkan”. Nästa nedslag är i kåseriet Musik under arbetet (Dagens Nyheter, 1953), i vilket Red Top (pseudonym för journalisten Lennart Nyblom) skriver den samhällelig kluvenheten till kulturbegreppet: ”varför skulle man inte få ha populärkultur när det finns populärvetenskap?”, i en fiktiv dialog vilken kretsar kring hur Beethoven och schlagermusik presenteras i Sveriges Radio—en organisation som med tvekan närmade sig den nya populärmusiken. Debatten om kultur och popkultur är framträdande i svensk dagspress under 1960-talet och diskuteras även i de övriga nordiska länderna. Under rubriken Klippt (Dagens Nyheter, 1963) citeras Hans Jacob Ustvedt, chef för Norsk Rikskrinkastning, som i ett debattinlägg i den danska tidskriften Perspektiv kommenterar den ”reaktion mot förmyndarskap, moralisering och pedagogiska pekpinnar” som varit utmärkande för den svenska debatten. Ustved säger: ”[J]eg tror, kanske naivt og upraktisk, at radio og fjernsyn burde kunne holde en hardere linje her. [– – –] Underholdningprogrammene må icke undergrave og ödelegge det vi gjennom andre program söker å bygge opp.” Även om anslaget är något mjukare så hörs fortfarande tongångar liknande de i Rydkvists beskrivning av Filikromens vulgära underhållning. Men samtidigt som denna kulturdebatt pågår har en ny kulturell revolution redan inletts i England, närmare bestämt i Liverpool.
Det första omnämnandet av popmusik i dagspressen är under rubriken Jazz för junior av Boss (Dagens Nyheter, 1958), en kolumn i vilken recenserades skivsläpp. Broadway, av The Norman Luboff Choir, beskrivs av recensenten som ”Hygglig popmusik och godnattmusik av ringa intresse för jazzfans”. Intressant är här att notera hur popmusikensamexisterar med begreppet populärmusik i äldre – folkliga – betydelsen av ordet; i artikeln Lasse L tog avsked av Skansen-publiken (Aftonbladet, 1959) beskrivs Lönndahl att han ”visserligen med välbehag surfar på den svallvåg av italienska slasksånger som drabbat vår världsdel det senaste året,… […] Dock står det utom allt tvivel att Lasse Lönndahl [då han framför operetter] är en av de största vokalartister som någonsin ägnat sig åt populärmusik i vårt land”. Bara några år senare befinner sig jazzmusiken i en djup kris, Jazzriksdagen gav ingen krislösning (Expressen, 1962) ”olika deltagare [vid Jazzriksdagen] klagade över många olika ting inom svenskt musikliv just nu: Att svensk jazz saknar personlighet, att skribenterna förstör dess sociala prestige, att topplistorna förför ungdomen [och] att musikerna tvingas spela popmusik mot sin övertygelse för sitt levebröd […]”. Från att ha levt en blygsam tillvaro sedan 1958 ser vi nu inledningen på en intressant frekvensökning för ordet popmusik: 1962: 55 träffar, 1963: 165 träffar, 1964: 294 träffar och 1965: 534 träffar. Vad var det som skedde här? Svaret är sannolikt the Beatles som släppte sin första singel, Love Me Do i oktober 1962 [i Sverige som B-sida till Please Please Me, 1963]. Albumet Please Please Me släpptes i Storbritannien 11 januari 1963 och skulle komma att vara kvar på topplistorna i över ett år. 1963 är också året då The Beatles dyker upp på tio-i-topplistan i svensk dagspress och the Beatles genererar 279 träffar under 1963. I februari 1964 spelar the Beatles på the Ed Sullivan Show och Beatlemania sprids över världen. En motsvarande sökning på the Beatles genererar 1884 träffar i den svenska dagspressen för 1964.
Den kulturella debatten om ”kultur” och ”populärkultur” är såklart fortfarande levande, men jag tycker mig i denna begränsade underökning kunna skönja en tyngdpunktsförskjutning i kulturbegreppet i relation till begreppet populärfrån att ha varit mer allmänt fostrande till det allmänt omtyckta som tar plats någonstans under 1950– och 60-talen. Denna förskjutning kan knytas till olika tekniska innovationer, inte minst grammofonen och radion, men även till film, tv och kassettband vilka alla hjälpte till att förmedla olika typer av musik. Musiken framstår ha varit en stor motor i denna begreppsförskjutning – vilket inte är konstigt. Musik har alltid varit ett viktigt verktyg för konstruktionen av kollektiva identiteter, från sakral musik och psalmböcker till irländska kampsånger och jazz och bluesen som under 1920-talet användes för att både konstruera en svart identitet efter slaveriet och i ett försök att förändra rasrelationer genom kulturelltutbyte. I samtiden har musiken skapat subkulturer; mods, punkare, hårdrockare, synthare, goths då den fria musiken handlar om glädje och sorg, passion och vrede – och som sådan varit en viktig motor för att skapa både sammanhang och förändring.
Referenslista
Aftonbladet, 1959: https://tidningar.kb.se/4112678/1959-07-25/edition/0/part/1/page/8/?q=popul%C3%A4rmusik&sort=asc&from=1959-01-01&to=1959-12-31&page=1
Arbetaren, 1949, https://tidningar.kb.se/8261293/1949-08-13/edition/169729/part/1/page/4/?q=%20popul%C3%A4rkultur&sort=asc
Dagens Nyheter, 1953 https://tidningar.kb.se/8224221/1953-06-12/edition/11161/part/1/page/8/?q=%20popul%C3%A4rkultur&sort=asc
Dagens Nyheter, 1958 https://tidningar.kb.se/8224221/1958-10-29/edition/11165/part/1/page/38/?q=popmusik&sort=asc
Dagens Nyheter, 1963 [borttappad länk]
Expressen, 1962 https://tidningar.kb.se/4112703/1962-04-30/edition/11225/part/1/page/20/?q=%20jazzriksdagen&sort=asc
Geijer, E. G. Samlade skrifter, band 5, s. 69f. Projekt Runeberg http://runeberg.org/eggeijerss/1-5/0081.html [2023-10-03]
Grimberg, C. Svenska folkets underbara öden, VIII, 1809 års män, Karl Johans och Oscar I:s tid samt vårt näringslif och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809–1859, (Stockholm, 1923), s. 296. Projekt Runeberg http://runeberg.org/sfubon/8/0298.html [2023-10-03]
Lundin, C och Strindberg, A. Gamla Stockholm: Anteckningar ur tryckta och otryckta källor framletade, samlade och utgivna av [författarna] (Stockholm, 1882). s. 123f, s. 129.
Nordisk Familjebok, 2 upplagan. (Stockholm, 1908) s. 129, Projekt Runeberg http://runeberg.org/nf/ [2023-10-03]
Svenska.se (2023a), Populärkultur. https://svenska.se/tre/?sok=populärkultur&pz=1 [2023-10-03]
Svenska.se (2023b), Populär-konsert. https://svenska.se/saob/?sok=populär-konsert&pz=6t [2023-10-03]