Visst är det bätter men int’ är det bra
För första gången sedan jag uppnådde åldern kommer jag inte att rösta i valet till riksdag, landsting och kommun. Jag kommer alltså att vägra den samhällsimplicita skyldigheten gentemot den grundlagsfästa rösträtten – det demokratiska samhällets absoluta stöttesten.
I romanen American Gods beskriver Neil Gaiman övergången från de stora slätternas USA till Chicagos storstadsområde med en av litteraturhistoriens vackraste meningar: ”Chicago happened slowly, like a migraine”. Samma analogi kan användas för att beskriva det gradvisa skifte inom samtidspolitiken som lett fram till mitt beslut. För det är inte ett plötsligt beslut, det är trots allt ganska svårt att ta ett plötsligt beslut gällande någonting som bara inträffar vart fjärde år, utan snarare en smygande, nästan omärklig process av förfrämligande i min egen relation till samtidspolitiken. Ska jag vara ärlig så fanns tankarna redan innan det förra valet, men så känslig var jag inför efterspelet av 2015 års flyktingkatastrof – eller ”migrationskrisen” som det kommit att kallas i debatten då de som flyr kommer från en plats utanför Europa – som fortfarande dominerade samtalet upp till valet 2018. Tonen var hätsk. Jag röstade. Och kände mig omedelbart smutsig.
Orsaken till min metaforiska migrän är inte som man skulle kunna tro den kakafoni av budskap som strömmar över oss från alla håll och kanter via de tidningar, sociala medier, radio, tv… till och med anslagstavlor, som är tillgängliga för de som vill framföra sina budskap. Oavsett hur irriterande det ofiltrerade dravlet än må vara så är det en nödvändig beståndsdel av det politiska samtalet. Utan konversationen är ingen samhällsförändring, på gott eller ont, möjlig. Och att samhällsförändring sker är uppenbart, likaså att den oftare än inte är positiv – oavsett vad förändringens belackare vill låta påskina. Nej, roten till min huvudvärk ligger i stället hos de politiska partiernas oförmåga att förhålla sig till den värld i vilken de verkar.
”Hoppet måste i vår tid produceras. Det finns inte mer att få färdigt.”
Harry Martinson, Utsikt från en grästuva.
Även om respekten inför myndigheter, institutioner och ämbeten fortfarande är relativt stark i Sverige, och speciellt så i kristider – vilket visat sig både under Covid och med det pågående ryska anfallskriget i Ukraina, så är den tid förbi då de politiska partierna och deras representanter kunde undgå att nagelfaras under den allmänna blicken. Där kritiken tidigare kom från tidningarnas ledar,- opinions,- och kultursidor eller av professionella tyckare i radio och tv har vi nu en situation där olika och ofta direkt motsägelsefulla budskap sprids i små och stora ekokammare; budskap som ofta har som största gemensamma nämnare det faktum att det förmedlar en godtycklig grad av visst fan är det förjävligt!?
I svallvågorna efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning kom friheten även till Sverige. Och precis som vid varje nytt tillstånd fylldes medborgarna av både eufori och existentiell ångest. Eufori över att hotet från den ständigt hotande atomvintern plötsligt töat bort, och existentiell ångest över att inte längre veta den egna platsen i den värld i vilken en lever. Det kalla kriget var mycket, men framför allt var det en konstant. Det var. Och var sedan inte.
För de svenska politiska partierna var detta ett slag från vilket de ännu inte har hämtat sig. Partistrukturer, företrädare och myndigheter stod hjälplösa inför de krafter som sköljde över landet. Tecknen för vad som komma skulle hade kunnat skönjas redan tidigare. Samma år som Berlinmuren föll, i april och maj 1989 fick Sveriges Television på nåder – och för att de tog på sig att täckta produktionskostnaderna – sända Ishockey-VM med femton minuters fördröjning av det Stenbäcksägda TV3. Statstelevisionen samarbetade alltså med en tv-kanal som bara några år tidigare fått den Socialdemokratiska riksdagsledamoten Maj Britt Theorin att ställa upp sig i riksdagen och hota med att straffbelägga parabolantenner med både böter och fängelse i straffskalan för de som var villiga att riskera att lagföras för att få se något annat än det av statstelevisionen – efter Sovjetisk förlaga – producerade barnprogrammet Drutten och Jena.
När Muren sedan föll så förvandlades de beprövade och väl ventilerade ideologiska talpunkter som under årtionden tjänat som ledord för både befolkning och politiker över en natt till tomma ord. Världen som den var fanns inte längre, och istället för att som brukligt regera enligt gamla mönster i det tillstånd av status quo som varit normen, stod de öga mot öga med en verklighet gentemot vilken de bara kunde reagera. Och det är i denna situation vi fortfarande befinner oss lite drygt trettio år senare. Fångade i ett ständigt nu, I händelsen. Tagna som gisslan av en enad kår av politiker som fastnat i reaktionens dödsspiral. För så internaliserad är nu reaktionen i det samtidspolitiska tänkandet att diskussioner inte längre förs i relation till det ämne på vilken reaktionen äskas, utan istället kring hur reaktionen i sig själv ska kunna undvikas. Beslut har kommit att bli politiska landminor, offentliga ställningstaganden en självmordsväst – orden ”twitterstorm” och ”mediadrev” mumlas från darrande läppar likt ett medelmåttighetens mantra. Bättre då att uteslutande reagera på den breda opinionens tyckande genom att lusläsa undersökningar och rapporter; följa ”taggarna” som för tillfället ”trendar”, och genom att ”lyssna av stämningen”… i en desperat kamp för att hinna vända kappan efter vinden innan vinden återigen vänt. Och allt detta för att försöka fördröja det oundvikliga: medborgarnas besvikelse och gradvisa fjärmande från de etablerade ”ismerna”.
För hundrafemtio år sedan levde vi i de absoluta monarkiernas värld. För sjuttiofem år sedan i det begynnande Kalla krigets diorama, för trettio år sedan klev vi in i globalismens öppna värld. Olika styreskick har kommit och gått under historien, men sällan har de skiftat med sådan hastighet som under de senaste två århundradena. Styrelseskick anpassar sig eller går under. Vi kommer sannolikt att få uppleva det igen. Precis som partier har tillkommit så kommer partier att falla ifrån. Kanske redan i det val som kommer i september. Vilken värld vi kommer att leva i om trettio år är det ingen som vet, men om de senaste årtiondena kan ge en indikation så är den sannolikt radikalt annorlunda. Samhällsförändringen går allt snabbare och inte bara i Sverige. Och reaktionerna mot denna förändring tar sig allt mer desperata uttryck, på vilket Rysslands krig i Ukraina är ett omedelbart och fruktansvärt exempel. Risken är att reaktionerna kan komma att bli ännu värre. Tills dess de inte längre är.
Det går helt enkelt inte att vrida tillbaka klockan. Och det är därför jag inte kommer att rösta. ”Det är genom att rösta som man gör sin röst hörd”, brukar det sägas. Det är inte sant. Det finns en anledning till att det är rösträtten som framhålls som helig i demokratin, inte själva handlingen, alltså att Rösta. I konceptet rösträtten ligger själva grunden till vårt nuvarande samhälle, och politiska system, då de båda är synonyma. Men hur markerar man mot ett system vars representanter – både folkvalda och tillsatta – inte kan utföra den uppgift de tagit på sig?
I en sådan situation så blir det aktiva deltagandet i en process vars syfte är att rättfärdiga och upprätthålla ett dysfunktionellt system inget annat än ett intellektuellt självsvåld.
”You’re both wrong,” I said. ”Freedom won’t come through love, and it won’t come through force. It will come through the Imagination.”
Shea and Wilson, The Illuminatus! Trilogy.
Min förhoppning måste vara att det på sikt kommer att träda fram nya politiska alternativ – tankesätt som inte hämmas av de gamla ”ismernas” bagage och begränsningar. Framvuxna ur det som är, med tydliga visioner och nog med intellektuell flexibilitet att kunna agera i en ständigt föränderlig värld.