Kategorier
En tanke

16. Halargian World

It’s a Mad World

Jag redigerade om ett gammalt foto igår. Jag rotade genom hårddisken på jakt efter någonting som skulle kunna ge lite inspiration till, eller i vart fall lite nyans åt, en text om det år som varit. Det första som hoppade in i skallen när jag såg fotot var Tears For Fears låt ”Mad World” från 1982. Och årskrönikan lämnades raskt därhän.

”Mad World” tolkas ofta som att handla om antingen tonårsdepression, eller en generell känsla om att befinna sig i ofas med världen – båda är rimliga tolkningar. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det är en lite för enkel och tillrättalagd tolkning. Jag tillskriver en stor del av känslan till ett Namn, ett med vilket jag har rört mig parallellt under de år då jag rört mig gränslandet mellan samhälle och människa med min kamera.

De motiv jag letar efter, om ”letar” är rätt ord, är spåren av det mänskliga. Sprickorna i den fasad av civilisation som omger oss. Ofta går det att se dessa i stadens ytterkanter, i industriområden där människor arbetar men sällan, eller aldrig, lever. Eller i de anonyma platserna i en stad som får lokalbefolkningen att gå snabbare och i vilken knarkare och alkoholister finner en fristad. De utrymmen som är platser bara för de som står utanför samhället och tittar in. De som vi låtsas om som vi inte ser eller som inte vill bli sedda. Ett av de namn som jag korsat väg med ett antal gånger under år av promenader men vars människa jag aldrig träffat är taggaren och grafittiartisten Psykos – den person som på ett sätt utgör det centrala motivet i fotot.*

En psykos är, säger Wikipedia, en sinnesåkomma som resulterar i svårigheter att bedöma vad som är verkligt och inte verkligt. Symptom kan inkludera vanföreställningar och hallucinationer, osammanhängande tal och uppträdande som inte är passande för en given situation. Subjektet kan även uppvisa andra problem som till exempel sömnproblem, tillbakadragande från sociala aktiviteter, motivationsbrist och svårigheter att utföra vardagliga sysslor – för att nämna några få (den uppmärksamme läsaren noterar naturligtvis att många av dessa symptom är misstänkt lika de för depression). 

Konceptet vanföreställningar (delusions) är speciellt intressant i denna kontext, tycker jag. En vanföreställning är, återigen genom Wikipedias försorg, en fixerad, falsk idiosynkratisk tro eller åsikt som inte ändras även då subjektet presenteras med otvivelaktiga bevis att åsikten är fel (Här åsyftas den talspråkliga användningen av ordet i betydelsen ”egenartad” eller ”exentriskt”, enligt engelsk förlaga, och alltså inte i betydelsen av en motvilja eller överkänslighet som annars är standard på svenska.). Artikeln säger också att vanföreställningar är ”kontextuellt- och kulturellt beroende”, det vill säga att en tro eller en åsikt som i en kultur på ett kritiskt sätt anses hindra en människa från att fungera inom en samhällelig kontext och som betraktas som en vanföreställning i en annan kulturell kontext kan vara vanligt förekommande och accepterad; eller kan komma att bli socialt accepterad i den ursprungliga kulturen vid ett senare tillfälle. Och eftersom normativa åsikter inte nödvändigtvis behöver förhålla sig till etablerade bevis så behöver inte en åsikt eller tro stå i motsats till kulturella standards för att anses utgöra en vanföreställning.  

För att försöka formulera detta på ett lite mer lättfatteligt sätt… vad en vanföreställning alltså är, är att en vägran att acceptera grunderna för den samhälleligt accepterade Verkligheten kan anses utgöra en sjukdom som måste botas eller ett brott som måste straffas – helt enkelt en avvikelse som måste korrigeras för att individen ska kunna ”fungera som folk”. Man behöver inte titta speciellt långt för att se hur detta används runt omkring oss dagarna i ända för att sortera in människor i den samhälleliga ordningen (eller samhällets bild av ordning). 

DSM-5, en av standardverken för klassificeringar av mentala åkommor, tillskriver även vissa vanföreställningar att vara ”bisarra” om de är uppenbart osannolika eller inkompatibla med den rådande kulturella kontexten. Här ska nämnas att användande av termen ”bisarr” har mött en hel del kritik, inte minst kring svårigheten att avgöra vad, eller vem, som är ”bisarr” även för utbildade specialister. I Sverige kan vi titta tillbaka på klassificeringen av homosexualitet som ett exempel på hur ett kulturellt avvikande beteende sågs som en ”sjukdom” – och även i samtiden finns det gott om exempel på uppträdanden som skulle kunna klassificeras som bizarra vanföreställningar. Unga kvinnor i Iran som protesterar mot regimen och som har djärvheten att kräva sin frihet från en förtryckande religiös regim. I regimens ögon lider de som protesterar av vanföreställningar, i protestanternas ögon är det regimen som gör dito. Eller Ukrainska medborgare som kämpar för sitt liv, sin frihet och sitt land mot en rysk regim som vill forma världen efter sin ledares bild av ett Storryssland. I Rysslands ögon är ukrainarna de som lider av en vanföreställning. I Ukrainas, och resten av världens ögon, ligger vanföreställningen hos Ryssland. 

Den vanföreställning som slutligen vinner kommer att definiera det nya normala: protestanterna eller regimen. Ukraina eller Ryssland. Vinnarna skriver historien och sätter normen för det nya normala. Och kommer så att skriva om definitonen av vad som är nog mycket av ett avvikande beteende för att utgöra en vanföreställning eller ett bisarrt uppträdande. Men i en allt mer uppkopplad värld kommer var som är ”normalt” att anta en allt mer flytande form. Inflytande i form av idéer, trender, åsikter och händelser sprider sig nu över världen på timmar eller minuter där det tidigare tog dagar, veckor månader eller år. Att äga ett globalt narrativ, att forma ”sin” sanning är i det närmaste omöjligt i dagens teknologiska verklighet. Vad som var skrivet i sten är nu en flod – och det är i detta vi måste placera låten ”Mad World”. I musikvideon möter vi en åskådare som står inomhus och betraktar världen ut genom ett fönster – en blick riktad mot ett konformt samhälle. Vad vi upplever är ett groende missnöje. 

All around me are familiar faces, worn out places, worn out faces. Bright and early for their daily races, going nowhere. Their tears are filling up their glasses, no expression. Hide my head i want to drown my sorrow. No tomorrow, no tomorrow.

Självklart måste sången placeras i sin kontext som en kritik av både tid och kultur, men den är också mer än så. Nära slutet av låten återfinns en textrad som har förvirrat generationer av lyssnare. Bassisten Curt Smith sjunger tog, enligt egen utsago, på sig att ändra i texten då de spelade in master-spåret. Istället för att repetera frasen ”mad world” fyra gånger så beslutade han sig för att näst sist i sången sjunga ”Halargian world”. Producenterna och de övriga bandmedlemmarna gillade detta och det behölls i den färdiga versionen av låten. Ordet ”Halargian” kom, enligt bandet själva, från ett tankeexperiment som de sysslade med under skivans tillkomst. Det är namnet på en fiktiv planet som användes som ett kreativt verktyg under skrivprocessen. ”Mad World” kom att få nytt liv genom Gary Jules version av som var en del av soundtracket till filmen Donnie Darko, en film som utspelar sig genom en ung man som leger genom en psykos. I Gary Jules version har ”Halargian world” ändrats till ”Enlarging your world”, antagligen i ett försök att göra texten mer tillgänglig. Men samtidigt så hamnar den textraden lika mycket i konflikt med resten av texten som den rad vilken den ersatt. En annan viktig influens under den kreativa processen för Tears For Fears var den amerikanske psykologen Arthur Janovs terapeutiska koncept Primalterapi (vilken även återkommer i namnet till rockpandet Primal Scream som grundades 1982). Grunden i primalterapin är att vi genom trauman i barndomen inte bara formas som individer utan även in i samhälleliga normer och beteenden.

Children waiting for the day they feel good, happy birthday, happy birthday. Made to feel the way that every child should. Sit and listen, sit and listen. Went to school and I was very nervous. No one knew me. Hello teacher, tell me what’s my lesson? Look right through me, look right through me. And I find it kind of funny, I find it kind of sad. The dreams in which I’m dying are the best I’ve ever had. I find it hard to tell you ’cause I find it hard to take. When people run in circles, it’s a very: mad world. Halargian world.

Istället för att säga att ”Mad World” handlar om en deprimerad ung vuxen eller om en känsla av att vara alienerad från samhället så vill jag påstå att sången handlar om att vi alla lever i en kollektiv psykos. Ett system skapat för att hålla oss på vår plats. Formade av förväntningar och drömmar som delas mellan generationer. Den är lika mycket en kritik som en uppmaning till att vakna och ett rop på och uppmaning till förändring. Det är kanske så att det är först nu i en tid där förändringen har blivit synlig genom en allt snabbare teknologisk utveckling och omedelbar kommunikation som vi börjar se de världar vi lever i för vad de verkligen är. 

Gott nytt år!

* Jag blev lite nyfiken om vem som gömmer sig bakom aliaset Psykos. Jag lyckades finna information om att en film om henne är under produktion, och har varit det i ett par år nu. Tydligen så börjar arbetet närma sig slutet och målet är att släppa filmen under de första månaderna 2023. Jag bifogar en länk till Kickstarter där det finns en video, och en till Youtube där det också finns lite information. Namnet förefaller vara väl valt och jag ser fram mot att se filmen.