Är jag jag eller är jag något annat?
En plats, säger de, är ett utrymme med mening. I vår moderna värld har det komit att betyda någonting permanent – en stad, en stadsdel, ett kvarter, en gata, en byggnad eller en lägenhet. En plats är lite som en rysk docka där det går att skala av lager efter lager för att finna en allt mer precis definition; en form av fysisk abstraktion – om man så vill. Men till vilken nivå kan man precisera en plats? Är det begränsat till någonting icke-organiskt men världsligt, alltså en geografisk plats, eller kan även en mänsklig kropp vara en plats? Om en plats definieras av den mening som tillskrivs den, blir då inte vår kropp en plats eftersom det är den absoluta fysiska punkten för vår existens – den slutgiltiga barriären, om man så vill, mellan jaget och världen. En plats definieras också av att den har olika betydelser för olika människor. Detsamma gäller även för kroppen. Vi – du och jag – bör inse att den kropp vi identifierar som absolut vår egen i själva verket är allmängods. Vi äger inte oss själva i betydelsen att vi från det ögonblick vi föds är våra föräldrars egendom. När vi börjar skola så blir våra kroppar delad egendom – våra föräldrar har kvar ansvaret för oss, men vi har nu plikter gentemot staten som går in som en form av time share ägare i vår fysiska form. När vi kommer in i tonåren börjar vi även experimentera med andra människors kroppar vilket resulterar i nya band och nya delägare i vad som är vår kropp. Förväntningar, förhoppningar, goda råd, önskan om framgång, ”du kan så mycket” – projiceringar av andras bilder av vad vi borde vara omger oss i varje ögonblick.
Vår fysiska manifestation kommer aldrig att bli autonom. Vi kommer aldrig inte tillhöra någon annan utöver oss själva. Potentialiteten till total egenhet ligger exklusivt i Jaget. Det börjar med att acceptera sig själv. Genom att utveckla förmågan att vara själv utan att vara ensam.
Där finns möjligheten att helt vara egen.