tell me lies

Tell me sweet little lies

Måste vi verkligen slaviskt följa nyheterna för att hålla oss informerade? I boken Skippa Nyheterna – Varför jag slutade läsa nyheter och varför du också borde göra det berättar Tobias Wahlqvist om hur han kom fram till beslutet att sluta läsa nyheterna och hur det har gjort honom till både mer informerad och mindre stressad.

Sommarsemestern är – i sin idealiserade form – en tid för att koppla av och nollställa hjärnan, att lämna vardagens sus, buller och kaos bakom sig och ladda batterierna efter ett hektiskt år. Men på många sätt är sommaren 2022 unik – inte minst för att generationer av svenskar för första gången får möjligheten att uppleva den euforiska känslan av frihet efter att genom tvång varit bundna till fäderneslandets fästingbelamrade mylla. Äntligen kan de åter ta sig till turistorternas gated communities där de dignande all-inclusive bufféerna effektivt frigör dem från det fruktansvärda tvånget att ta beslut. 

Ja, om det nu inte vore för passkaoset, såklart – och den hysteriska stämningen på Arlanda (lustigt nog verkar Landvetter ha klarat sig förvånansvärt bra, i vart fall i rikspressens Stockholmsfokus). Precis när man tror att man ska få slappna av lite, just när solstolen med närhet till varmkorv och pasta till barnen, en privat ölkran till pappa och en balja rosse till mamma verkar vara inom räckhåll så rycks illusionen en ur handen genom nyheternas karga rapportering från verklighetens kaos.

Det ska vara själva fan att en inte får vara riktigt lycklig. 

Jag har precis avslutat Tobias Wahlqvists Skippa Nyheterna – Varför jag slutade läsa nyheter och varför du borde göra det också, en bok som till skillnad från dags- och veckopressens click-baitrubriker klart och tydligt berättar vad som kommer att avhandlas – hur en minskad nyhetskonsumtion faktiskt kan leda till ett bättre mående.

Innan jag går vidare med texten vill jag vara tydlig med att Tobias är en god vän och att jag utöver detta faktum har haft möjligheten och förmånen att följa arbetet med boken från en första svepande tidslinje på en whiteboard nästan färdiga utkast i Google Docs. Jag har alltså, precis som Tobias skriver i sin inledning, ett bias – jag är på förhand positivt inställd till både författaren, boken och ämnet; men det är en stor skillnad mot att läsa ett utkast kontra att uppleva den färdiga boken för första gången. Jag kommer att försöka att hålla mig så neutral jag förmår även om ämnet som sagt ligger mig varmt om hjärtat. Trots denna lilla brasklapp så måste jag säga att jag kommer att avsluta texten med att kalla boken för sommarens enda måsteläsning – och det speciellt för att det är valår.

”Okej, så nyheterna kanske ger oss en förvrängd, beskuren och blodbestänkt bild av världen, hopkokad i redaktionernas knarklabb av genvägsjagande sagoberättarreportrar till ett syntetiskt underhållningscrack för våra stenåldersmässiga pundarhjärnor – men gör det verkligen så mycket, kanske läsaren vill invända?”

– Wahlqvist. T. Skippa Nyheterna – Varför jag slutade läsa nyheter och varför du också borde göra det (Heja Framtiden Förlag, 2022. s. 95)

På detta något provocerande sätt inleder Wahlqvist kapitlet ”Ett litet mediehaveri har väl ingen dött av”. Texten, som naturligtvis är medvetet raljerande, kan ses som en sammanfattning av bokens första hälft dör författaren på ett metodiskt men avslappnat sätt går genom både de fysiologiska och de psykologiska anledningarna till att vi reagerar så som vi gör på nyheter. Boken täcker även upp hur nyhetsrapporteringen har anpassats med utvecklingen av nya medieformer och hur den anpassats för att plugga direkt in i olika ”trigger points” som talar direkt till vår stamsamhälleshjärna [Wahlqvists ord för att beskriva den del av hjärnan som får oss att omedvetet reagera på vissa stimuli] får oss att vilja läsa mer och fler artiklar som antingen bekräftar våra personliga bias, eller som skapar en liten behaglig skräck eller stress. Nyhetsrapporteringen är designad för att ge oss en kick. Och vi som konsumenter lever i ett samhälle där vi ständigt letar efter nästa fix genom att vilja ha mer och fler artiklar – och den puffen lilla dosen av dopamin som frigörs vid varje nytt litet klick på en länk medialt kurerad upprördhet.

För det är vad det handlar om i grund och botten, skriver Wahlqvist, ett beroende. Den snabba kicken av att tvångsmässigt kolla nyheterna ger samma dopaminkick, menar Wahlqvist, som vid exempelvis spelberoende eller sexmissbruk. Även om jag personligen snarare skulle välja jämföra nyhetsknarkande med ett beroende av exempelvis koffein eller socker – då mer ”allvarliga” beroenden som av alkohol, narkotika, spel eller sex, för att nämna några exempel, oftare än inte har en bakomliggande – och mer komplex – problematik som grund än det samhälleliga påbudet att följa nyheterna. Ovidkommande vilket: resultatet blir ändå att vi

”lägger en massa tid på att läsa mängder av nyheter som vi inte riktigt litar på, om en liten delmängd av allt som händer därute, som säger sådant vi redan håller med om, eller något som känns bra att mysförfasas över. Och vi agerar i stort sett på precis samma sätt efteråt som vi gjorde innan.” 

– Wahlqvist. T.  Skippa Nyheterna … (s. 13)

Poängen som Wahlqvist försöker lyfta är att nyheterna har blivit till en form av underhållning. En sorts modern ”freak show” med en ständig hetsjakt efter allt mer och allt grövre innehåll – levererat i en allt snabbare takt i allt mer desperata försök att behålla konsumentens intresse. Den som orkar tänka tillbaka några månader minns säkert den period av stiltje som inträdde då Corona var på väg att fasas ut. När den samlade presskåren inte längre fick sina dagliga presskonferenser serverade var det som att luften gick ur den medierna under ett antal veckor.

Sen började Putin lyckligtvis slamra med de metaforiska svärden mot de lika metaforiska sköldarna – och när sedan Wolfgang Hansson äntligen fick sitt livs krig precis i slutet på karriären så var presslyckan fullständig. Och lagom till att kriget i Ukraina började tappa nyhetens lyser så kom det inseglande en ap-pest från mörkaste Afrika (som olyckligtvis inte visade sig vara lika smittsam som nyhetscheferna kanske önskat, men ändå – det ska sägas – väldigt allvarlig). Turligt nog har det har även funnits en till synes oändlig ström av skjutningar, mord, bilolyckor, arga älgar och Justin Biebers förlamade ansiktshalva att fylla spalterna med i väntan på Nästa Stora Knäck.

Detta fokus på det omedelbara, det nyaste och det mest tragiska betyder dock, menar Wahlqvist, att en stor del av det som faktiskt borde bli nyheter – det som faktiskt kan bidra till det samhällsbyggande samtalet – aldrig någonsin blir en talspunkt. 

”Viktiga händelser berättas inte, antingen för de inte hittar in i nyhetstratten, för att ingen [på redaktionen, min anmärkning] förstår dem, eller för att de helt enkelt inte passar in i narrativet”

– Wahlqvist. T. Skippa Nyheterna… (s.79)

Kontentan blir att den bild av verkligheten som skapas genom att uteslutande ta del av omvärlden genom nyheternas filter är lika skrämmande som tunn. En nyhetssoppa bestående av snabba hemskheter individuellt marknadsförda som Det Ohyggliga. Omskrivna pressreleaser signerade PR-firmor och hafsigt översatta telegram från nyhetsbyråer presenteras helt utan nyansering – Lägg ut! Lägg ut! – speciellt så då det gäller tragiska händelser i andra länder och gärna skolskjutningar i USA [vad skulle svensk nyhetsmedia göra utan USA? Sannolikt gå under, min anmärkning]. Lägg sedan till ett litet sneglande mot konkurrenterna så man inte riskerar att missa någon smarrig liten godbit i den mediala ankdammen. Det sorgliga resultatet, utöver läsarens skeva världsbild, är såklart även att de djuplodande och bra reportage som förekommer även i de mest bespottade av kvällstidningar totalt kvävs under ett enormt lager av massmedialt sockervadd.

Nu är det lätt att läsa de exempel jag lyft fram ur boken, speciellt då de filtrerats genom mina fingrar, som att Skippa Nyheterna... är en raljerande exposé över nyhetsindustrin, men det är inte en korrekt bild. Om man tar sig tiden att själv läsa boken så finner man istället en välskriven och väl underbyggd bok med ett behagligt personligt anslag som skapar en förståelse till varför boken kommit att skrivas. Tobias berättar sin berättelse genom en utflykt in i det mänskliga psyket, hur vi fungerar och hur vi påverkas av detta ständiga stimuli som omger oss dag ut och dag in. Här skulle det vara enkelt att slänga in lite referenser till tänkare och kritiker som exempelvis McLuhan eller Baudrillard som kritiserat den mediala världsbilden, men det vore helt enkelt att göra boken en otjänst. för dess största förtjänst är just att den är personlig. Att den ger oss en inblick i något Verkligt i en allt mer flyktig Verklighet.

Boken har inte ambitionen av att vara vetenskaplig, eller ens populärvetenskaplig och frånvaron av en referenslista är jag personligen väldigt förtjust i, då det ytterligare knyter ann till bokens grundpremiss – vikten av att söka information. För oss medelålders, vilka sannolikt är målgruppen för denna bok då de yngre har haft vett att lämna det linjära för länge sedan, är det särskilt viktigt. Vi som tillhör en generation där alternativet till att oavkortat tro på vad som presenterades oss i papperstidningarna var en resa till biblioteket, eller i bästa fall till den ofullständiga upplagan av NE som stod på finplats i vardagsrummet för att ”kolla upp det”. Inför denna monumentala ansträngning var det mycket lättare att bara forma sin världs- och kunskapsbild utifrån tidningar och andra nyhetskanaler.

Det är också vi som okritiskt delar länkar i sociala medier, vi som upprör oss över en alarmistisk rubrik eller en saftig ingress eller inte läser längre än till MORD!, SKOLSKJUTNING!, någon generisk KRIS! som har störst nytta av (att) Skippa Nyheterna.

Skippa Nyheterna – Varför jag slutade läsa nyheter och varför du borde göra det också varför finns att köpa nu i välsorterade bokhandlare eller online. En enkel Googlesökning gör att du hittar fram till sommarens enda måsteläsning.