I upplösningens tid
Vad är tid? Är tiden verklig? Vad är verkligt—är den värld vi lever i verklig? Om tiden, som betraktas som en av de fyra konstanterna som definierar vår bild av verkligheten godtyckligt kan ändras, vad säger det om resten av vår verklighet? Fan vet.
När vi till vardags talar om Tid så syftar vi oftast på en fortlöpande existensen, den tickande klockan – en kedja av händelser alltså som sträcker sig från det förflutna genom nutiden in i framtiden. Vi använder tiden för att utföra olika mätningar; vi jämför olika händelser, och objekt förändras över olika tidsintervaller i den fysiska världen och även hur vi som individer och grupper ändrar synsätt och betraktar händelser över tid. Tiden, som vi känner den i dag är grunden inte bara för hur vi lever våra liv efter strikta tidslagar som kontrollerar i stort varje aspekt av vår existens (gå upp–gå till jobbet–jobba–jobba–äta lunch–samma sak händer imorgon–jobba–åka hem å sätta sig å glo); det är inte för inte som den tid då vi inte är på jobbet eller i skolan kallas för fritid. Fritiden blir – genom när den infaller och de måste som implicit ligger i den och de förutsättningar som reglerar den – än mer reglerad tidsmässigt än arbetstiden. Arbetet styrs av regler och ramar som kan kontrolleras och hanteras, anpassas och effektiviseras av den anställda för att frigöra tid mer upprätthållen effektivitet [den här texten handlar inte om den outtalade striden mellan arbetarens förmåga att effektivisera sitt arbete för att göra arbetsupplevelsen mer behaglig (så kallad ”lathet”) kontra arbetsgivarens ständiga vilja till effektivisering för att minska det tillgängliga utrymmet för negativ produktionskapacitet (så kallad ”rövighet”)], vi kan alltså i arbetet mer effektivt kontrollera vår tid under arbetet än vi kan göra under vår fritid vilken ofta är bunden till på tok för många ”måsten”.
När det kommer till frågan om Tid inom filosofin, och speciellt den logiska filosofin, så handlar det i grunden om frihet kontra determinism – mer specifikt i relation till fatalism. Fatalism är en doktrin som enklast kan förklaras som att vad som kommer att ske i framtiden redan är ett faktum; vad som händer, det händer och det är inget att göra någonting åt. Ett argument för fatalism kan se ut så här:
- Det finns påståenden om allt som kan ske i framtiden
- Varje påstående är antingen sant eller falskt
- Om (1) och (2), så finns det ett antal sanna påståenden om framtiden som, om de ses tillsammans, på ett korrekt sätt kommer att förutsäga allt som kommer att ske i framtiden.
- Om det finns ett antal sanna påståenden om framtiden som tillsammans kan förutsäga allt som kommer att ske så betyder det att allt som kommer att ske i framtiden är oundvikligt.
- Allt som sker i framtiden är redan oundvikligt.
Detta kanske ser lite klurigt ut, men om du någonsin har funderat på om det finns liv i universum och kommit fram till att om universum är oändligt med ett oändligt antal stjärnor och planeter så måste det finnas minst en annan planet därute med liv så har du redan använt dig av samma resonemang. Om vi använder det för att tala om en människas liv och kopplar det direkt till våra handlingar – alltså moralfrågor – så leder det till en logisk kedja där alla beslut du har tagit i ditt liv varit förutbestämda och där du befinner dig idag, och den du är, alltså är resultatet av dina handlingar. Och jag tror att vi kan vara ganska överens om att det argumentet inte riktigt håller. Eller, jo! Det gör det, men bara inom logikens snäva gränser där det enda som spelar någon egentlig roll huruvida någonting är sant eller falskt. Men när det kommer de metafysiska aspekterna så tar Fatalismen sig ganska stora friheter, vilket öppnar upp för vidare diskussioner kring frågor om Logik, Tid och Agens. Det här är inte platsen för dessa diskussioner, men det kan vara intressant att nämna att premiss (1) förutsätter att alla möjliga förutsägningar om framtiden redan är etablerade – och som vi alla vet så finns det någonting sådant som både vetenskap och teknikutveckling som öppnar nya möjligheter i en allt snabbare takt. En annan invändning kan vara att argumentet förutsätter att den enda världen som har relevans för argumentet är den som människan har skapat på jorden. Kan vi verkligen lita på att människan är ett universellt schema för framtiden? Mnja, tvek på den.
Ett sätt att argumentera mot ett fatalistiskt argument är att använda tidsbestämda påståenden, eller ”Open Future” argumentet, där det accepteras att ett påstående har ett sanningsvärde – men att detta sanningsvärde är kopplat till ett specifikt tempus. Detta gör att ett påstående bara är sant under en viss tid och förutsättning. Detta skapar i sin tur andra frågor om hur en bäst radar upp påståenden, tidsgång och sanningsvärden. Se skillnaden mellan: ”Kalle äter falukorv” och ”Kalle äter en falukorv klockan 15:40, 26 mars 2023”. Det första exemplet kan kallas för ett spänt påstående(tensed proposition), och det slutar vara giltigt då kalle slutar äta falukorv. Det andra kan kallas för ett spänningslöst påstående (tenseless proposition) och är alltid Sant.
Vi rör oss här fortfarande inom logiken, och innan vi går vidare så måste vi ta upp en variant till sprunget ur J.M.E McTaggarts argument om att det egentligen inte finns någonting som kan kallas för tid och definitivt inte någon verklig tid och att allt bara är en form av att världen Framträder för oss. McTaggart presenterade en teori som placerade tidsangivelser i olika grupperingar, A-serier och B-serier. A-serier innefattar påståenden som har ”A egenskaper”, det vill säga att de har egenskaper: ”om två dagar,” ”om en dag,” ”nu,” ”för närvarande, ”hände för en dag sedan” och så vidare. Påståenden som i strukturerar tidsserier som står i relation till en händelse, exempelvis: ”Två dagar innan,” ”en dag innan,” ”samtidigt som” och så vidare kallade McTaggart för ”B-serier”. Resonemanget är att A-serier är nödvändigt för Tid, då de sätter tiden i relation till sig själv. B-serier, å sin sida, som agerar fristående från A-serier kan inte uttrycka genuin förändring av tid eftersom positionerna i B-serier är fixerade medan A-serier befinner sig i en ständig förändring.
Men samtidigt menar McTaggart att det finns en inneboende motsättning även i A-serier efter som alla påståenden i en A-serie i grunden inte är förenlig med sig själv. Ingen tid kan till exempelvis vara både förflutet och nu, men samtidigt så måste alla påståenden i en A-serie ha del i A-egenskaper eftersom framtid blir nutid och sedan förflutet. Han kommer fram till att eftersom varken A-serier eller B-serier kan bestämma tid så måste tiden vara overklig.
Den som tittar på båda detta argument ser att det i grunden förutsätter att det finns någonting som har koll på läget, som vet allt och kan se allt. Det är naturligtvis Gud vi talar om här, och den linjära synen på tid som dominerar i våra dagar – där vi talar om förflutet, nutid och framtid – etablerades redan av S:t Augustinus som i sina Bekännelser (skriven runt år 397) utvecklar ett tidsbegrepp som är evigt och tidlöst, det är bara Gud som är evig som alltså kan se all tid. För människorna som lever ett begränsat liv och är dömda att dö så upplever vi att tiden rör sig i en linje – Augustinus knyter denna subjektiva upplevelse av nutid, framtid och förfluten tid tillskriver han människans själsliga funktioner: varseblivning, förväntan och minne. Att Gud redan vet vad som kommer att ske innan vi handlar, menar Augustinus, betyder att hon ve4t vilka som kommer att frälsas, men samtidigt så betyder det inte att det inskränker människans fria vilja. Argumentet går att bara för att Gud vet, så betyder det inte att Gud påverkar. Ett argument som i en religiös kontext faller en gnutta kort då det påstås att vederbörande skapat världen och allt i den… Det går alltså att rättfärdiga det fatalistiska argumentet ovan en placerar in den eviga, allvetande guden som den som sitter på alla möjligheter, och det går att nästla in en osäkerhet om individens moraliska frihet om man jobbar in den fria viljan i argumentet (och förutsätter att Gud alltså inte rör om i grytan). Intressant nog är detta ovan någonting som fortfarande ligger till grund för stora delar av det västerländska tänkandet och även inom vetenskapen med anspråken om sant och falskt.
Även om den logiska (och vetenskapliga) tidsuppfattningen kan härledas tillbaka till Augustinus (och mycket längre tillbaka än så naturligtvis) så finns det även andra former av tidsuppfattning som kan knytas tillbaka till samma källor. Just Augustinus knytande av tiden till den mänskliga varseblivningsförmågan kom att få ett stort inflytande inte minst på Husserl och Heidegger, och även inom psykologin. Hur upplever vi tid? Augustinus svar var, som skrivits ovan, kopplat till relationen mellan minne och förväntning. Livet sker i ett ständigt nu där framtidens förväntningar passerar och blir till minne. Framtiden och det förflutna existerar bara i oss, menade Augustinus. Och att tid upplevs som relativ är tämligen vedertaget – inte bara inom fysiken genom Einstein, utan i hur vi upplever tiden i vår vardag. När en var liten (och tv fortfarande hade testbild) så var de fem minuterna det tog från det att testbilden flimrade i gång till det att barnprogrammen började nästa en evighet. Idag är fem minuter den tid det tar att få på sig skorna. Livet sker alltså i ett ständigt nu – tiden är subjektiv även om den känns – och upplevs – som verklig. Termen specious present används för att beskriva hur vi strukturerar sekvenser av Nu till en sammanhängande händelse som bildar ett minne. Hur vi gör detta är någonting för psykologer att rota i, en definiton av vad ett specious present är, är något som:
- sker i korttidsminnet
- att händelsen inte uppfattas som lång, utan sker omedelbart
- att det upplevs som direktupplevd, inte genom att händelsen skapas genom en mängd separata, omedelbara, händelser
- att upplevelsen uppfattas ta plats både i nuet och över tid.
Genom att kunna mäta tid, exempelvis med hjälp av en klocka, så blir det möjligt att gruppera nuet i hanterbara ”bitar” av nu, vilket gör att vi alltså kan uppleva även någonting som sker under en timme eller två eller tre; en middag, en film på bio et cetera, som skeende i nuet. Samtidigt så kan vi vara medvetna att tiden passerar även under detta förlängda nu och att den gör detta under ett specifikt intervall.
Hur vi uppfattar denna subjektiva tid, och om det är möjligt att placera sig själv utanför detta, har kommit att ta upp en ofantlig mängd av mental energi och generationer av filosofer. Edmund Husserl, fenomenologins fader, försökte nå fram till människans innersta essens genom att skala bort verkligheten och placera det mänskliga sinnet på en plats utanför tiden. Syftet var att söka den rena upplevelsen, det rena betraktandet av vad som är från ett förstapersonsperspektiv. En hallucination, menade han, är lika verklig som att betrakta ett verkligt objekt. Det viktiga är inte att det som upplevs är verkligt, utan upplevelsen av det betraktade tinget i sig självt. För Husserl var det just betraktandet av ett objekt, och förmågan att föreställa sig att objektet betraktades av en (eller flera) andra som utgjorde grunden både för människans förmåga att skapa en egen självmedvetenhet och även grunden till intersubjektiviteten – vår förmåga att känna in och leva tillsammans med andra människor. Insikten om att upplevelsen av ett objekt förändras över tid – det kan bero på ljus, skuggor, och vad som helst, skapar en tidsmedvetenhet och en ”tidshorisont” vilken vi använder för att bygga förväntningar och bilder av både framtiden och världen omkring oss. Heidegger, som var en lärjunge till Husserl, placerade tänkandet på en plats utanför tiden – det enda som är evigt är Möjligheten, och i det rena tänkandet kommer vi så nära möjligheten som det är möjligt. Har du någonsin suttit och funderat över något och plötsligt så har det gått tio minuter eller en timme? Tiden blir för Heidegger någonting mot vilket vi kontrasterar vår upplevelse av framtid, nutid och förflutet, de blir markörer på en tidslinje, men det betyder inte att de nödvändigtvis sker i en förutbestämd följd. Vi är fria att återbesöka och återfantisera det förflutna och framtiden när vi vill. Genom att tänka och tänka om så står det oss fritt att i nuet skapa både nya framtider och nytt förflutet. Och med detta, tidens totala upplösande, är jag äntligen framme vid en punkt där jag kan börja tala om Sommartiden.
I vårt moderna samhälle som är format i grunden av det rationella och strukturerade vetenskapliga tänkandet som i sin tur vilar på en bas av rationalitet och logik, och kvantifierbara statistiska data – där tiden, vilket vi sett ovan, är en konstant för att nå en insikt om vad som är eller inte så framstår skiftet till sommartid som ett av de stora samtida mysterierna. Jag höll mig vaken fram till det magiska ögonblick då klockan gick från 01:59:59 till 03:00:00. En hel timme försvann som genom magi. I ett slag upplöses någonting som är i grunden samhällsbärande. Allt vi är, allt vi gör, definieras av tiden. Föreställ dig det kaos det skulle innebära om skiftet skedde mitt på eftermiddagen i stället för under den tidiga morgonen? Eller, vi behöver inte föreställa oss – vi kan titta på Libanon som ett exempel. För att inte störa Ramadan så beslutades hastigt som lustigt att flytta skiftet till sommartid en månad fram i tiden rapporterar ABC News (2023-03-26) vilket ledde till att en del institutioner och organisationer valde att genomföra tidsändringen och andra inte, vilket ledde till att tidsplanering sprack och ett samtal uppstod om en separation av ladet i ”kristen” och ”muslimsk” tid. I sig en intressant utveckling, människan söker gärna anledningar att gruffa. Hur vi definierar, mäter och upplever tid är alltså ganska allvarliga grejer. Och att två gånger om året ändra tiden har djupa implikationer om man ser förbi hela sömngrejen. På ett sätt är det rimligt att säga att sommartiden förändrar hela vår upplevda verklighet; om tiden – denna rumstidsliga konstant – kan förändras genom godtyckligt (nu sker det automatiskt genom telefoner, smarta klockor i bilar, i ugnar och kylskåp) – vilka andra aspekter av det verkliga är öppna för radikal och omedelbar förändring; samhälle, styrelseskick, nationsgränser, politiska partier och ideologier? Rysslands krig i Ukraina har visat att det som är, det är väldigt skört. Verkligheten är inte konstant – inte hugget i sten. Det är precis lika permanent som vår plats i samtiden, det vill säga det enda som är konstant är förändringen. Vi ser förändringen i relation till våra minnen och i relation till våra förväntningar på framtiden. Krig, covid, finanskriser, transportkriser, drivmedelskostnader, räntor, elpriser – allt visar på att det inte finns några konstanter i världen omkring oss. Vi lever i en förväntning och en idé. När det dyker upp någonting som rubbar cirklarna så rasar världen omkring oss väldigt snabbt. Sommartiden är en viktig påminnelse om denna sköra verklighet i vilken vi alla lever.
Om nu tiden är godtycklig, då måste allt annat vara det också.