Kategorier
En tanke

6. Matrjosjka

Den historiska skulden och förlåtelsens praxis

I samband med Rysslands invasion av Ukraina verkar det stigma och den skuld som legat över Tyskland sedan det Andra världskriget slutligen sonats. Finns det någonting vi kan lära oss av av exemplet Tyskland då vi i efterdyningarna av kriget i Ukraina återigen står inför uppgiften att hantera ännu en besegrad totalitär regim.

I de fortfarande rykande ruinerna av ett sönderbombat Tyskland höll under hösten 1945 den av ockupationsmakten nyligen tillsatte rektorn vid universitetet i Heidelberg, filosofiprofessorn Karl Jaspers, en föreläsningsserie på temat: ”är det tyska folket skyldigt?” Med utgångspunkt från sina egna kluvna känslor i frågan – Jaspers talade från positionen av att ha varit en uttalad antinazist, och tillika gift med en judinna, som ändå valt att stanna kvar i Tyskland under hela kriget – försökte han sätta upp ett system för att särskilja mellan olika typer av ansvar för händelserna och var, och hos vem, den motsvarande skuldbördan ska läggas. Grunden för Jaspers argument handlade om att skapa förutsättningar både för det tyska folket och nationen att kunna förlika sig med de sanktioner och straff som kom att åläggas dem efter krigets slut, men även att lägga grunden för ett förlåtande samtal mellan medborgare och individer i relation till de handlingar som begått av nationen i deras namn, samt även av medborgare själva. Förhoppningen var att på så sätt kunna skapa möjligheter till förlåtelse och minskat trauma – och att undgå hotet om en evig skuld över Tyskland och det tyska folket. 

I sina föreläsningar talar Jaspers om fyra olika typer av skuld. Den kriminella skulden tillfaller de som har brutit mot lagen – som hos Jaspers brett kan sägas omfatta både den naturliga lagen och internationell lag, dock inte nödvändigtvis den inhemska lagen vid tiden då brottet begåtts. 

Den politiska skulden, i sin tur, åläggs samtliga medborgare i en modern stat – eftersom ett modernt samhälle inte tillåter att en medborgare betraktas som apolitisk. Även om du inte har röstat i ett val, eller om du inte har röstat på regimen så är du medskyldig till dess handlingar i egenskap av medborgare i nationen. 

Den moraliska skulden, avser individens och hens relation till sitt eget samvete och till sina egna handlingar – även när det kommer till att ”bara ha utfört order”. Det är framför allt här som Jaspers uppmanar till fullkomlig och total ärlighet gentemot sig själv och inför sina handlingar. Ingen annan än du själv kan väga moraliska handlingar, så det är absolut nödvändigt att vara samvetsgrann och noga väga sina handlingar och i samvetet konfrontera dessa. 

Den kanske mest kontroversiella kategorin av skuld kallar Jaspers för den metafysiska skulden, den skuld som den överlevande känner mot de som lidit och dött. Jaspers, som innan han blev filosof var utbildad och framstående inom både psykologi och psykiatri – och även troende kristen – skissar upp en bild av en skuld som uppstår även hos en i övrigt oskyldig människa, eller någon som är medveten om att ett brott har begåtts. Även om personen inte har deltagit i den brottsliga handlingen, menar Jaspers (vilket skulle innebära en moralisk skuld enligt ovan) så innebär blotta grunden i en mellanmänsklig solidaritet att en känslig person känner en form av delaktighet bara genom att inte ha gjort någonting för att förhindra brott – även om ett försök att göra just detta skulle ha inneburit fara för det egna livet. I den bok som är baserad på Jaspers föreläsningar så hänvisar han till grunden för den metafysiska skulden som ”the unconditioned” – alltså något icke-konditionerat, en reaktion som inte är inlärd utan grundläggande i oss. I Jaspers resonemang ligger detta implicit i människans själva livsbetingelse. Vi lever antingen tillsammans eller inte alls. Och om något händer en människa som vi känner eller lever tillsammans med  så kommer det att påverka oss. Detta är en abstrakt känsla, den starka överlevnadsskulden som en känner mot sina närmaste relationerna avtar gradvis med avståndet – vänner, kollegor, bybor, landsmän… och andra. Denna känsla av skuld, menar han, kan bara avgöras i relation till en högre makt, om det så är Gud eller en filosofisk livsåskådning. 

En domare kan döma i de fall som avser den kriminella skulden, och segermakterna avgör frågan om den politiska skulden – men den moraliska skulden kan bara i sanning diskuteras mellan människor som känner en solidaritet med varandra. Därför är det otroligt viktigt för det tyska folket att öppet och ärligt diskutera de händelser som skedde under det Andra världskriget. Om folket och nationen inte kan göra detta, inte kan erkänna sin skuld, så kommer historien att upprepa sig, menar Jaspers. När det sedan kommer till den metafysiska skulden kommer denna kanske främst i det allmänna rummet att lysa fram i verk av filosofer och poeter, men knappast i vanliga samtal mellan människor. Att det är just poeter och filosofer som kommer att behandla frågan om den metafysiska skulden i ett bredare samhällsperspektiv är att det är de som sannolikt kommer att vara mest medvetna om den; är de som troligast har upplevt känslan och kontemplerat över den. Och framför allt över misslyckandet att projicera denna skuld till att att omfatta hela mänskligheten och inte bara de som står en närmast. Poeterna och filosoferna antar för Jaspers således rollen av ett kollektivt samvete som kan uttrycka i generella termer det vilket är ständigt närvarande, men aldrig kan uttryckas i konkret.

Genom att dela upp skuldbegreppet enligt ovan ville Jaspers visa på att den individuella skulden står i proportion till graden av deltagande i det Fruktansvärda som var det Andra världskriget. De som är oskyldiga kan på det sättet, tänker han, undvika att täckas med samma skuldbörda som de som varit aktiva i de övergrepp som utförts. Men en grundförutsättning för detta är att varje individ möter sin egen skuld öppet och ärligt oavsett i vilken insans den straffbördan ska vägas: juridiskt, politiskt, moraliskt eller metafysiskt. Det är bara genom denna sanningsenlighet som de verkligt oskyldiga kan rentvås och rättmätiga straff utmätas; och genom det som skulden kan betalas och folket, och på sikt även nationen, kan återupprättas. Men om Tyskland och tyskarna inte är villiga till denna självrannsakan, menade Jaspers, så kommer nationen att reduceras till att vara en pariastat och då återigen driva på den cirkel av våld och hämnd som kommer att återuppstå efter hårda sanktioner och en ny känsla av en orättvis fred.

We must restore the readiness to think, against the tendency to have everything prepared in advance and, as it were, placarded in slogans. One requirement is that we do not intoxicate us with feelings of pride, of despair, of indignation, of defiance, of revenge, of scorn, but that we put these feelings on ice and perceive reality. 

Karl Jaspers – the Question of German Guilt

Av förklarliga skäl så behandlas inte frågan om förlåtelse närmare i föreläsningarna. Det närmaste vi kommer är återupprättelsen av folket och nationen, en process som av lika förklarliga skäl saknar tidsplan. För när det kommer til förlåtelse räcker det inte med att en är villig att förlåta. Tysklands ansvar som nation må ha reglerats i fredsavtalet, och de som begått brott mot mänskligheten och medmänniskor i olika länder må ha åtalats i domstolar och tribunaler – de juridiska kvarnarna malde och avtal och domar presenterades och straff avtjänades; punkter följdes och relationer återupprättades.

Den juridiska och politiska skulden kom att sonas och Tyskland att blomstra som industriland. Men när det kom till den moraliska och metafysiska skulden var det inte lika enkelt. Hur hårt en arbetar med att processa den egna moraliska skulden i relation till sig själv, till sina medmänniskor och mot resten av världen så går det aldrig att försonas med den moraliska skuld som tillskrivs till en av Andra. Utöver den tyska försoningsprocessen och det nationella traumat så fanns det en hel värld av trauma skapad av, och skuldbeläggning riktad mot, Tyskland och tyskarna. Judar, polacker, norrmän, fransmän, jugoslaver, greker och ryssar – bara för att nämna några – riktade med rätta sin ilska mot Tyskland och tyskarna. Och i deras ögon har skulden aldrig sonats; inte minst för att det Andra världskriget fortsatt är både ett enormt nationellt och personligt trauma, men även ett väldigt effektivt politiskt vapen.

Tyskland kom efter kriget att utvecklas och att bli en ekonomisk supermakt. Det arbete som i landet för att säkerställa att det som e hände aldrig skulle kunna komma att ske igen har varit enormt. Men på ett sätt är det först nu – 2022 – sjuttiosju år efter att det Andra världskriget tagit slut som den tyska skulden verkar vara betald. Det som krävdes var att en ny totalitär stat – för det måste man kalla Putins Ryssland – med imperialistiska ambitioner skulle kliva över gränsen till ett annat Europeiskt land och med blod och bly plocka upp Tysklands avlagda mantel.

Genom att invadera Ukraina förde Ryssland kriget tillbaka till Europa för första gången sedan kriget i det forna Jugoslavien. De ohyggliga händelserna som utspelade sig under kriget på balkan skedde dock i en kontext som placerade dem ”utanför” Europa. Den geopolitiska kartan var fortfarande uppdelad i öst- och väst och även om Jugoslavien inte var medlem av Warszawapakten så kom landet att de facto fungera som en buffertzon mellan öst och väst. Inbördeskriget och dess ohyggliga övergrepp kom på så sätt att framstå som en förlängning av det sönderfall, och av den självständighetsvåg som svepte genom Östeuropa efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

Kartor ritades om, länder både slets sönder och förenades – många länder kom att bli medlemmar i EU eller NATO eller bådadera, helt enligt den doktrin av liberalisering och globalisering som genomsyrat den ”fria” världen sedan det Andra världskrigets slut. Europa blev både större och mindre – större till ytan men mindre både intellektuellt och i fysiskt avstånd; med internet, mobiltelefoni och fri rörlighet i Europa.

Med Rysslands invasion av Ukraina slets allt detta sönder.

Detta är det arv som kommer att ligga kvar över Ryssland och ryssarna långt efter det att de döda har sörjts och städer åter byggts byggts upp: den kollektiva skulden och skammen hos befolkningen i ännu en krossad supermakt. Frågan måste således bli: finns det något sätt på vilket vi kan verka för att det inte ska ske igen?

En försiktigt positiv aspekt så här långt är att kriget i västerländsk media framställs som att vara Putins, och inte det ryska folkets, krig. Det är självklart att det är den ryska ledningen som ska hållas ansvariga. Och det är lätt att ta denna position när det inte är några andra länder, officiellt, inblandade än just Ryssland och Ukraina. Det gör det enkelt för oss som står på utsidan att rikta ilska och indignation mot de som är ansvariga för kriget. I Ukraina är saken en helt annan. Där är den ryska befolkningen lika skyldiga till kriget som de ryska ledarna, och ryssarna är den faktiska, fysiska fienden. 

Vi som inte befinner oss i skyttevärn, i källare och utbombade skolor kan kosta på oss att ursäkta den ryska befolkningen, men den lyxen har inte den civilbefolkning som bombas, beskjuts och avrättas. Den folkliga känslan i Ukraina kommer att vara hat under en mycket lång tid framöver.

Och här kommer vi återigen till frågan om förlåtelse. För begreppen skuld och förlåtelse, religiösa som de må vara i sitt ursprung, är intimt sammankopplade. Vad är förlåtelse? Vad betyder det att förlåta? Är det ens möjligt att, i en allt mer sekulariserad värld, att förlåta någon eller något? När vi i dag talar om förlåtelse så menar vi en ursäkt – ett erkännande av att begånget fel eller en händelse och ett löfte – implicit eller uttalat – om att det inte ska hända igen. Men där den kristna förlåtelsen överlämnar domen till en högre makt och individen förutsätts att ”glömma det som varit”, så kan anledningen till en ursäkt endast accepteras såtillvida handlingen är av en nog hanterbar storlek; alltså liten nog att den går astt lägga bakom sig. Men även så, varje incident, även om ursäkten accepteras, kommer ständigt att solkas av givarens och mottagarens fortsatta minne av den handling som föranledde ursäkten. Ständigt närvarande som en irritation.  

Eller är det istället så att vi då vi beslutar om vi ska godta eller avfärda en ursäkt baserat på hur allvarligt menat ursäkten framförs, alltså om det sker med genuin ånger (vad nu det är), eller baserar vi det på vem personen är och vilken betydelse den har för oss? Och om det sistnämnda, betyder inte det i så fall inte att förlåtelsen är en process riktad inåt – in i oss själva – där vi förlikar oss med det som skett för att oss möjligheten att ha kvar en personen i vårt liv? Om vi väljer att se förlåtelsen på detta sätt så handlar förlåtelse, precis som hanterande av den personliga skulden, i grund och botten om att hantera trauma. Vilket, naturligtvis, var Jaspers hela poäng. 

När kriget är över – vilket kan komma att ta väldigt lång tid, och när Ryssland har förlorat – vilket redan har skett, kommer omvärlden att behöva ta ett beslut om Rysslands och det ryska folkets skuld. Vi i det liberala väst begick ett enormt misstag när Sovjetunionen föll. Vi trodde att allt omedelbart skulle bli bra. Att en liberal demokrati och en fungerande marknadskapitalism magiskt skulle resa sig – likt dimman från Moskvafloden – och täcka Ryssland med en framstegstankens fuktiga filt. I retrospekt står det klart att det inte riktigt var så enkelt. 

När kriget är över och det alltså blir dags att ställa Ryssland till svars för sina handlingar så kan jag inte undvika att hoppas att vi kommer ihåg att det inte bara är befolkningen i Ryssland som kommer att behöva göra upp med sin egen själv- och omvärldsbild och hantera den skuld som kommer att uppstå i efterspelet av kriget. Även befolkningen i Ukraina kommer att behöva hjälp för att hantera sina trauman. Hur det ska gå till kan jag inte svara på. Men visst vore det trevligt om det inte skulle krävas ännu ett monstruöst anfallskrig av en totalitär stat för att åter göra även Ryssar till människor.

Kategorier
En tanke

5. Undergången

It’s the end of the world as we know it.

Två texter har de senaste dagarna belyst Rysslands invasion av Ukraina från ett religiöst perspektiv. Den första Russia’s war on Ukraine has some Christians wondering: Is this the end of the word? (Washington Post, 10/3-22) undersöker Sarah Pulliam Bailey de bakomliggande orsakerna till att USA:s konservativa evangelisk-kristna, och framför allt de karismatiskt-kristna* församlingarna där ett apokalyptiskt narrativ är en del av tron. Greg Laurie, en av Donald Trumps andliga rådgivare, skriver Pulliam Bailey talade till sina följare om den ”profetiska betydelsen” Rysslands invasion av Ukraina. Och Pat Robinson, grundaren av Christian Broadcasting Network, sade att Vladimir Putin var ”compelled by God”. 

Stora världshändelser har, för Amerikanska evangeliskt-kristna varit bevis för att uppenbarelsebokens profetia om världens undergång är på antågande. När Sovjetunionen kollapsade 1991 framträdde Gorbatjov tack vare sitt födelsemärke, vilket fick representera ”odjurets märke”, som Antikrist. Men ett intressant skifte har skett under de trettio år som gått sedan Sovietunionens kollaps menar Pulliam Bailey och citerar Michael Brown från det kristna radioprogrammet ”The Line of Fire” vilken efter att en Ukrainsk biskop gått ut och liknat Putin vid Antikrist istället hävdade att Putin inte kan vara Antikrist ”because most of the world appears hostile to Putin while the Antichrist as described in the Bible will bring the whole world under his sway”. Genom de samlade sanktionerna mot Putin och mot Ryssland står alltså Vladimir Putin, för en del av USA:s evangeliskt-kristna, som en utsänd av Gud att kämpa mot ondskans makter. 

I en understreckare, För Putin har kriget bibliska proportioner, (Svd 20/3-22) skriver Maria Engström om den ryska invasionens religiösa kopplingar. ”Vi har inlett en kamp av metafysisk snarare än fysisk betydelse”, säger den rysk-ortodoxe patriarken Kirill om invasionen av Ukraina. Efter Sovjetunionens fall, menar Engström skedde i Ryssland två parallella utvecklingar, en progressiv marknadskapitalistisk utveckling som ledde till ökad levnadsstandard men också en stor koncentration av kapital till en ett antal oligarker med koppling till det nya ledarskapet i landet; men också en kulturell rörelse präglad av drömmar om det förlorade imperiet och driven av en revanschlust med målet att ta tillbaka de delar som ”förlorats”. Genom konservativa tankesmedjor har denna bild spridits i kulturen genom böcker, film, musik och mode, säger Engström. Drömmen om den nya stormakten har en stark koppling till den ortodoxa kyrkan i Ryssland, målet är ett ”ortodoxt imperium”, där Ukraina och Belarus, två traditionellt ortodoxt kristna länder, återigen ska förenas med moder Ryssland. Denna nya ryska imperialism, menar Engström, är att den har starka apokalyptiska drag. Hon använder termen eskatologisk imperialism, alltså en imperialism som är kopplad till tanken om ”tidens slut”, då striden kommer att stå mellan det goda och det onda. Ännu ett särdrag som lyfts fram är dess arkeo-futuristiska drag, alltså att den kombinerar de förmoderna tankarna och mysticismen i den religiösa ortodoxin och kombinerar den med en fascination för högteknologi – speciellt teknologi kopplat till landets försvar. Vi har alla sett bilder på ryska ortodoxa präster som välsignar allt från maskingevär till robotsystem.

Det är dock viktigt, skriver Engström, att framhålla att det inte är den ryska kyrkan som formulerar och sprider doktrinen – även om den efter invasionen av Ukraina kommit att bli en del av propagandaapparaten. Doktrinen har istället arbetats fram i ett antal konservativa tankesmedjor med koppling till Kreml. Grunden, menar Engström, ligger inte i den kyrkliga närvaron i privat-och samhällslivet – även om den är viktig. Istället är det den ortodoxa trosbekännelsens betydelse för att legitimera staten inrikes och utrikespolitik genom att knyta den till den bibliska kampen mot Antikrist. Målet är, säger Engström, att skapa en ortodox elit som kan förstå Rysslands uppdrag att stå som motvikt, eller sköld, mot ondskans krafter i världen.

Både Putin och patriarken Kirill har dragit paralleller, skriver Engström, mellan två sköldar som ska hjälpa Ryssland förbli en stormakt och att stå mot en en en eventuell attack. Det var en Guds försyn att atombomben utvecklades i Sarovklostret – och beskriver kärnvapnen just som både en gudomlig och världslig sköld som ska bevara både Ryssland och mänskligheten.

Eskatologin är inom religionen läran om det yttersta, alltså om individens eller världens upphörande. Inom kristendomen knyts detta den yttersta dagen, då jesus kommer återkommer som domare och striden står mellan det goda och det onda, det tusenåriga riket då Jesus härskar över jorden och satan hålls fången. Inom teologin talar man om tre olika tolkningar om när detta tusenåriga rike ”äger rum”. Premillennialismen säger att det tusenåriga riket är perioden då Kristrus sitter på tronen, alltså mellan Jesu återkomst och den yttersta domen, detta förutsätter att alltså att Jesus kommer tillbaka innan [pre] det tusenåriga riket börjar. Postmillennialismen som säger att kristi återkomst och den yttersta domen är två simultana händelser som föregås av det tusenåriga riket, som utgör en period av fred och upplysning då världen är frälst. Alltså sker Jesu återkomst efter [post] det tusenåriga riket, och hans ankomst utgör slutet. Amillennialism tolkar det tusenåriga riket andligt, att det alltså är kristus andliga fridsrike, eller den kristna eran från Jesus tid fram till hans återkomst och den yttersta domen, alltså den tid vi lever i nu. Den sistnämnda, amillennialismen, är den största ”tolkningen” och omfamnas av de flesta stora denominationer av kristendom, däribland Katolicism, Lutheranism och Östlig kristendom. När de faktiska tusen åren sedan kristi födelse hade gått och inget hände så skiftade man till att betrakta de tusen åren som någonting symboliskt snarare än faktiskt, och tolkar alltså istället riket som den kristna gemenskapen i kyrkan.

Som tidigare sagts så är tanken på Jesus återkomst intimt förknippad med stridigheter, och ofta kopplade till tanken på ett stort imperiums fall. I samband med reformationen väcktes tankar om att katolska kyrkans förfall skulle markera den process som skulle leda fram till återförenandet av Israels, bland annat teologen Jonathan Edwards som kalkylerade att en ”typ av millenium” skulle infinna sig 1260 år efter år 606, det år då Rom erkändes ha universell auktoritet. 1866 kom och gick. Istället utvecklades inom den evangeliska rörelsen en serie principer för det tusenåriga rikets ankomst: 1. De tusen apokalyptiska åren har inte varit utan är i framtiden, 2. Kristus ankomst, vilken kommer att väcka de döda och döma jorden, kommer att komma ”inom mycket kortare tid än tusen år”, 3. Judarna kommer inte att konverteras förrän denna jord är mycket nära sin undergång, 4. Efter att alla judar konverterats till kristendomen så kommer det att vara ”a glorious day for the elect upon earth, and that this day shall be a very long continuance”.  

Tider av oro och krig är tider då stora människor kommer att röra på sig. När Sovjetunionen föll verkade flera evangeliskt-kristna kyrkor och organisationer i Östeuropa och Ryssland med att hjälpa mängder av människor att emigrera till Israel. Bland annat hade Svenska Livets Ord hade en stor organisation som aktivt verkade för att flytta människor från Ryssland till Israel i förhoppningen att det skulle skynda på processen att ena Israel och på så sätt bidra till kristus återkomst. 

Rysslands invasion av Ukraina är alltså intimt förknippad med världens undergång och det tusenåriga riket, men på två helt olika sätt. För Ryssland som ett rättfärdigande av nationens handlande som det rättas sköld i kampen mellan det goda och det onda, och för de evangeliskt-kristna i USA som en förutsättning, genom återförandet av judarna till Israel och således för kristus återkomst och för den rening som kommer att skapa Evighetens rike för de utvalda. 

*Karismatisk kristendom är en avgrening från den amerikanska pingströrelsen som precis som sin föregångarenlyfter den helige andes inflytande över den troende, och tron på vardagsmirakel i den troendes liv. Den skiljer sig från från den klassiska pingströrelsen främst i att tungmålstalande inte är längre är en nödvändig del av att vara döpt in i den Helige anden, samt av ett stort fokus på ”andliga gåvor”. Rörelsen är i USA kopplad till de så kallade ”Mega Churches”.

Kategorier
En tanke

4. Soppa

Den personliga frihetens soppa

Vad jag finner mest intressant med debatten om drivmedelspriserna är dess fantasilöshet. Från de etablerade spelarna, primärt politiker som söker glesbygdsröster inför valet, och branschorganisationer som söker ekonomiska fördelar för sina medlemmar, primärt transportföretagen och bönderna så är det samma gamma argument som återanvänds. Branschorganisationers och politikens retorik går ofta hand i hand: Sänk skatten, sänk skatten, sänk skatten. Medan de ideologiska gärna inkluderar ett: Allt är stoppa in styrande partis fel. Hur den bransch- och politiskt drivna retoriken skiljer sig från privata intresseorganisationer kan skönjas i debattartikel från M Sverige, tidigare Motormännen, där organisationens VD Caroline Drabe säger att vi ”måste acceptera att sanktioner ger högre bensinpris,” och att det ”finns en övertro på att sänkt skatt kan kompensera för prischocken” (SvD, 09/3-22). Men samtidigt som det finns en vinkel som talar om att det, faktiskt, finns en kostnad även för oss i Sverige i samband med de sanktioner som införts mot Ryssland och att det är någonting som vi i solidaritet måste acceptera så finns det en riktning som vill använda kriget för driva sina argument med skräck och oro som vapen; exempelvis där man försöker ”underlätta” för bönderna genom att hänvisa till den populära trenden med ”självförsörjning av livsmedel”, där Rysslands fruktansvärda krig i Ukraina av oklar anledning ska komma att inverka menligt på Sveriges tillgång på spannmål. Även om man till viss del måste beundra den totala samvetslösheten hos den som för argumentet så är det naturligtvis lika smaklöst som felaktigt. Kommer Rysslands invasion av Ukraina att påverka spannmålspriserna? Absolut. Kommer det att påverka tillgången på Svenskodlat spannmål? Inte det minsta. Men att de organiserade rösterna höjs rörande drivmedelspriserna är alltså vare sig förvånande eller ovanligt, utan är del en debatt som pågått sedan, säger jag utan belägg, 60-talet, medan det ”röda lakanet” mot trippelbeskattningen av drivmedel är ett mer modernt argument.

Det finns dock en intressant ny röst i debatten, en debatt som förs i sociala medier och sociala samtal. ”Vanliga människor” börjar nu uttrycka frustration över drivmedelspriserna. Och denna privatekonomiska aspekt är djupt intressant; inte bara, som man kan tro utifrån kostnadsaspekten, utan den bakomliggande anledningen till reaktionen. För vad är det som står på spel, egentligen? Inflationen ökar, priserna på livsmedel höjs, importerade varor ökar i pris, semestern blir dyrare – varenda aspekt av livet blir dyrare. Och ändå är det drivmedelspriserna som sticker ut som oacceptabla nog för att den ”vanliga människan” ska orka engagera sig. Varför just drivmedelspriset? Detta intresserar mig.

Jag misstänker att en stor del står att finna i att dyrare drivmedel direkt slår mot individens frihet. Sedan bilen blev allmängods i Sverige under 1950-talet har körkortet kommit att representera frihet. Friheten att åka var man vill, bara ta bilen och åka iväg. Se något annat. Att inte vara beroende av antingen den väldigt linjära kommunala trafiken som går från punkt a till punkt b. Med körkortet kom den mållösa promenadens – flanerandets – räckvidd att utökas väsentligt. Och även om vi inte använder möjligheten speciellt ofta så räcker det med att möjligheten finns. Vi kan, om vi vill, bara sätta oss och åka. Genom denna frihet att ”åka var man vill” kom även att definera övergången till det vuxna livet. Tidigare var det konfirmationen som avgjorde när du var vuxen. I en tid då denna vuxenhet kom att flyttas framåt genom att samhället placerade en större vikt på utbildning och på så sätt förlängde ”ungdomstiden” så kom körkortet att ta över konfirmationens roll. När priset på bensin och disel tvingar människan att välja mellan de ”nödvändiga” och ”icke nödvändiga” bilresorna så innebär det alltså inte bara ett direkt angrepp privatekonomin utan även ett direkt angrepp på den personliga friheten.

Tidigare har en stor procentuell andel av drivmedelspriset varit skatter, men den andelen har minskat i takt med att världsmarknadspriset på olja stigit. Sänkta skatter skulle i praktiken ge en sänkning på ungefär tre kronor, säger hon.

Caroline Drabe, M Sverige

Som M Sverige skrev i sin debattartikel så är skatteargumentet under rådande situation ganska banalt. Skattekostnaden för att tanka är när det kommer till priset relativt ovidkommande. Huvuddelen av kostnaden bärs av av de internationella oljepriserna, och om en höjning av dessa är en av konsekvenserna av sanktionerna så är det helt enkelt ett pris vi måste vara villiga att betala för att bemöta den Ryska aggressionen i Ukraina. Man måste skilja på sak och princip när det kommer till skattefrågan, är allt jag vill säga. Sverige har en lång och inte speciellt ärorik tradition av höga skattesatser som ett vapen för att påverka mänskligt beteende bort från något som staten betraktar som menligt. Införandet av miljöskatt och koldioxidskatt på drivmedel är ett av exemplen på detta, alkoholskatterna ett annat.

Att inte de höga alkoholskatterna är någonting som lett till en revolution i Sverige står sannolikt att finna i att det alltid funnits sätt att kringgå monopolet och dess höga priser. Hembränningen var stark under 60,- 70,- och 80-tal, resor med färjor till Finland och Åland stillade den mest dramatiska törsten och med varutransporter från kontinenten kom flakvis med öl och sprit till svenska byggarbetsplatser under sent 80- och tidigt 90-tal. I samband med EU-inträdet så släpptes sedan alkoholen i stort sett fri i allt utom praktiken. Den som vill ha tag på billig alkohol får tag i billig alkohol. För den som gillar att köra bil finns inte denna möjlighet till att stilla frihetens klåda. Visst är det möjligt att skaffa ett företagskort för att spara en krona eller två och inte deklarera på rätt sätt, och visst finns det de som kan tanka med bruksdiesel – men det sistnämnda är inte något som är allmänt tillgängligt och är även belagt med ganska aggressiva böter om farbror polisen skulle upptäcka den fruktansvärda handlingen.

Här tror jag det finns en aspekt med miljöpolitiken och den svenska modellen med höjda skatter för att minska konsumtion att ta i seriöst beaktande: ett slutet restriktivt system som direkt påverkar människans frihet – i det här fallet friheten att röra sig fritt kan komma att leda till en kritisk massa. Och även om skatterna i sig är (tämligen) försumbara, och även om det finns en stor opinion för klimatomställning, så blir drivmedelsskatterna ett lättanvänt slagträ i en debatt eftersom de flyttar frågan från det abstrakta till det konkreta. Vi är villiga att acceptera mycket, men när våra djupaste, mest personliga friheter hotas så leder det uppenbarligen till konsekvenser. Bara för att någon inte rör sig betyder det inte att hen inte håller möjligheten att röra sig för helig.

Men vad vet jag. Jag har inte ens körkort.

Kategorier
En tanke

3. Mea culpa

Mea maxima culpa

Innan vi fick katolicismens sju dödssynder hade den västerländska tanketraditionen grekernas sju dödliga tankar: gastrimagia (frosseri), porneia (horeri), philargyria (girighet), hyperephania (högmod/arrogans), lype (avund), orge (vrede) och akedia (nedstämdhet). Att omvandla dessa dödliga tankar till dödssynder gick ganska smidigt, men någonting hände med akedia. Vad som som ursprungligen åsyftade en form av nedstämdhet som tog både fysisk och psykisk form, kom i Katolicismen att få en förändrad betydelse i den dödssynden lättja. Den andliga lättjan kom att definieras som en likgiltighet inför ens plikter och skyldigheter gentemot Gud; medan den fysiska manifestationen av lättja kom att koppas samman med att allmänt stillasittande och en likgiltighet inför arbete.

I samband med reformationen och skiftet mot predikan på folkspråket så uppkom ytterligare ett skifte i betydelse. När religionen i och med protestantismen försvann förvisso de sju dödssynderna ur kyrkliga liturgin, men just aversionen mot lättjan blev kvar – och manifesteras både i Lutheranismens arbets- och pliktmoral och Kalvinisternas entreprenörsanda. Genom att arbeta hårt både fysiskt och i Anden kom en närmare Gud. Gör ditt jobb och klaga inte. Människan, välsignad med fri vilja, och genom denna utrustad med vad som krävs för att övervinna både fysisk och psykisk lättja. Om det finns vilja finns det en väg.

Denna syn som fortfarande genomsyrar vårt samhälle bidrar även till att förklara samhällets inställning till depression. För det är vad kyrkan kom att betrakta som en dödssynd: depression som själslig svaghet. Som en synd.

Kategorier
En tanke

2. Jag

Är jag jag eller är jag något annat?

En plats, säger de, är ett utrymme med mening. I vår moderna värld har det komit att betyda någonting permanent – en stad, en stadsdel, ett kvarter, en gata, en byggnad eller en lägenhet. En plats är lite som en rysk docka där det går att skala av lager efter lager för att finna en allt mer precis definition; en form av fysisk abstraktion – om man så vill. Men till vilken nivå kan man precisera en plats? Är det begränsat till någonting icke-organiskt men världsligt, alltså en geografisk plats, eller kan även en mänsklig kropp vara en plats? Om en plats definieras av den mening som tillskrivs den, blir då inte vår kropp en plats eftersom det är den absoluta fysiska punkten för vår existens – den slutgiltiga barriären, om man så vill, mellan jaget och världen. En plats definieras också av att den har olika betydelser för olika människor. Detsamma gäller även för kroppen. Vi – du och jag – bör inse att den kropp vi identifierar som absolut vår egen i själva verket är allmängods. Vi äger inte oss själva i betydelsen att vi från det ögonblick vi föds är våra föräldrars egendom. När vi börjar skola så blir våra kroppar delad egendom – våra föräldrar har kvar ansvaret för oss, men vi har nu plikter gentemot staten som går in som en form av time share ägare i vår fysiska form. När vi kommer in i tonåren börjar vi även experimentera med andra människors kroppar vilket resulterar i nya band och nya delägare i vad som är vår kropp. Förväntningar, förhoppningar, goda råd, önskan om framgång, ”du kan så mycket” – projiceringar av andras bilder av vad vi borde vara omger oss i varje ögonblick.

Vår fysiska manifestation kommer aldrig att bli autonom. Vi kommer aldrig inte tillhöra någon annan utöver oss själva. Potentialiteten till total egenhet ligger exklusivt i Jaget. Det börjar med att acceptera sig själv. Genom att utveckla förmågan att vara själv utan att vara ensam.

Där finns möjligheten att helt vara egen.

Lättare sagt än gjort.

Kategorier
En tanke

1. l’Autre

l’Autre

1991 släppte Mylène Farmer albumet l’Autre (den Andra), ett album kanske mest känd för sången Désenchantée som kom att bli ett soundtrack för en generation, kanske främst franska, ungdomar som kom att finna sig i en kamp för att finna sin plats och identitet i ett Europa post-berlinmuren. Det inledande utbrottet av eufori som spred sig genom Europa och världen övergick snart i oro när Sovjetunionen föll samman och världen på ett ögonblick fick, i vart fall i teorin, en mängd nya kärnvapennationer. Inte bara möttes vi plötsligt med en oro över vad som skulle hända med alla dessa kärnvapen utspridda över halva världen, utan även av den totala kollapsen av den enda världsbild vi någonsin haft. Människan kan leva under i stort sett vilka omständigheter som helst, så länge omständigheterna är oss bekanta.

Så var inte längre fallet.

Världen som vi kände den var plötsligt inte längre. Och hur skrämmande det Kalla kriget och dess ständiga hot om kärnvapenkrig må ha varit så var det vår värld, vår verklighet, vår trygghet – den konstant mot vilket vi definierade oss och byggde vår värld. Utan Sovietunionen som denna Andra – l’Autre – byttes euforin snart till förtvivlan, för vilken annan känsla kan det finnas i en värld som saknar grund? Det var där Désenchantée fann oss – simmandes i morgondagens oroliga vatten.

Inspirationen till skivan hämtade Mylène Farmer bland annat från den fransk-rumänske tänkaren Emil Ciroran och hans ungdomsverk På Förtvivlans Krön (Pe culmile disperării, 1934) där en tjugotvåårig Cioran kämpande mot sin insomnia och sina demoner, mot andra människor, och mot livets inneboende brist på mening – allt i en desperat kamp som slutligen mynnar ut i en acceptans över att konst bara kan skapas genom det lidande som är livet – det som sker i gråzonen mellan världens oändlighet och människans ändlighet.

The disparity between the world’s infinity and man’s finitude is a serious cause for despair; but when one looks at this disparity in states of melancholy, it ceases to be painful and the world appears endowed with a strange, sickly beauty. Real solitude implies a painful intermission in man’s life, a lonely struggle with the angel of death. To live in solitude means to relinquish all expectations about life. The only surprise in solitude is death. The great solitaries retreated from the world not to prepare themselves for life but, rather, to await with resignation its end.

Cioran, E –On the Hights of Despair