Författare: Jimmy

Skräckfilmsmys och vardagsmoral

Finns det en moralisk skillnad i att åsamka någon skada och att tillåta att någon att skadas? Det är den ursprungliga frågeställningen i ett av internets mest populära bildfrågor: Spårvagnsproblemet.

Det är höst och det är mörker. Gatlampornas njursjuka sken är det enda som motar bort det i det närmaste kompletta mörker som lägger sig över Sverige strax efter klockan tre på eftermiddagen. Från mitten av oktober är Sverige en nation där befolkningen äter, älskar, somnar, vaknar och rör sig i mörker. Naturligtvis finns det bara en lösning på detta antiliv – mer skräck och förtvivlan. Med mörkret kommer suget att kolla på skräckfilm.

En av mina favoriter i genren är The Cabin in the Woods (2012). Filmen följer fem unga vänner som ska spendera en helg i en stuga långt ute i skogen. Om du inte har sett filmen, vilket jag rekommenderar, så kan det här vara en bra plats att nämna att det kommer spoilers till filmens plot nedan. Var varnad.

Vad de unga fem inte vet om är att de blivit utsedda till offer i en ritual för att blidka ”the Ancient Ones”, de äldre gudar som sover djupt under marken i olika delar av världen. Om dessa inte regelbundet får blodsoffer så kommer de att vakna och då förstöra planeten och mänskligheten med den. Hur de olika offerritualerna är utformade är baserade på den kultur i vilken den tar plats och den amerikanska utformningen är baserad på den klassiska hollywoodarketypen för ”slasherfilmer”, det vill säga att just fem vänner med olika karaktärer: ”Skökan”, ”Atleten”, ”Akademikern”, ”Clownen” och ”Oskulden”. Ordningen i vilken arketyperna dör spelar mindre roll bortsett från att ”Skökan” måste vara den första att dö och att ”Oskulden” antingen överlever eller är den sista att dö.

Ansvarig för att se till att ritualerna utförs på ett korrekt och ordnat sätt så finns det en övernationell organisation som ansvarar för att arrangera och övervaka de olika ritualerna runt om i världen. Den amerikanska delen av organisationen hanteras från ”the Lab”, där tekniker ser till att allt flyter på som det ska och ordnar vadslagning om i vilken ordning och med vilka metoder offren kommer att tas av daga. Metoderna är också dessa hämtade från klassiska skräckfilmsteman – det är zombies, seriemördare och andra monster i överflöd.

Samtidigt som The Cabin in the Woods är väldigt underhållande är den också, sannolikt helt av misstag, ett utmärkt exempel för att belysa ett av de mer bekanta, men missförstådda filosofiska tankeexperimenten, nämligen Spårvagnsproblemet.

De flesta som någon gång varit ute på internet har sannolikt sett denna bild, eller en variant av den, med texten ”vad skulle du göra?”. Som det har kommit att användas så ska den som ser bilden försöka avgöra vilket av två val – att låta spårvagnen rulla vidare rakt fram och köra över fem personer, eller att växla in på stickspåret och ”bara” döda en person – som är det moraliskt rätta. Svaret, som de flesta kommer fram till utan att egentligen tänka vidare över det är nästan alltid ”växla in på stickspåret”.

Självklart är det inte fullt så enkelt, då bilden för det första inte visar det ursprungliga Spårvagnsproblemet utan är en senare utveckling, och för det andra så är det bara den ena delen av en tudelad frågeställning.

Spårvagnsproblemet presenterades 1978 i en diskussionsartikel av Philippa Foot. I artikeln är syftet att belysa frågan om de moraliska skillnaderna mellan att åsamka någon skada och att tillåta att någon skadas. Foot gör detta genom att belysa två olika moraliska situationer

I den första situationen står en domare inför valet att döma en oskyldig person till döden för att förhindra att fem oskyldiga personer ska komma att mördas i de upplopp som skulle uppstå om den oskyldige mannen släpptes fri. I den andra situationen måste en spårvagnsförare välja mellan att styra om sin spårvagn in på ett stickspår där han kommer att föra över en oskyldig person som ligger bunden vid rälsen istället för att fortsätta rakt fram och då köra över, och döda, fem oskyldiga personer.

I artikeln argumenterar Foot för att det är moraliskt fel att döda den oskyldiga personen i den första situationen, men moraliskt riktigt att döda den oskyldiga personen i den andra situationen. Skillnaden mellan de båda exemplen, menar hon, ligger i att domaren måste välja mellan att aktivt döda en person genom att döma henne till döden och att tillåta att fem människor dör. I den andra situationen så måste spårvagnsföraren välja mellan att döda en person eller att döda fem personer. Spårvagnsföraren står inför faktum att oavsett vad han gör så kommer någon att dö, vilket för det moraliskt rätt att döda en person istället för fem personer.

Argumentet är således att det är moraliskt fel att döda en person för att låta fem personer leva i exemplet med domaren, men moraliskt fel att rädda en person från att dö på bekostnad av fem personer i exemplet med spårvagnsföraren. Skillnaden här ligger alltså i distinktionen mellan Åsamka [doing] och Tillåta [allowing].

Här är det viktigt att vara medveten om att den här typen av filosofiska resonemang inte hanterar någon moralisk gråskala (där människan definieras av nyanser så blir denna typ av filosofiska resonemang väldigt svartvit). Vad det handlar om är alltså att avgöra vad som är moraliskt rätt i de två givna situationerna. Det är alltså moraliskt ”värre” för domaren att vara aktiv i en persons död än det är att orsaka fem personers död genom konsekvenserna av sin handling. På samma sätt är det moraliskt rätt för spårvagnsföraren att bara ta ett liv när alternativet att inte växla spår blir att fem personer dör. Eventuella psykologiska trauman sopas under den metaforiska mattan.

1986 presenterade Judith Jarvis Thompson en modifierad variant av Spårvagnsproblemet där det istället för spårvagnsföraren är en Åskådare, och inte spårvagnsföraren, som måste ta beslutet om att växla spår (och alltså välja om en person eller fem personer ska dö som resultat).

Genom att placera beslutet hos Åskådaren så sker någonting intressant – trots att [en] befinner sig i samma situation som domaren i Foots ursprungliga exempel; det vill säga att valet återigen står mellan att aktivt döda en person eller att tillåta att fem personer dör genom brist på handling så förefaller det som att det under denna nya premiss är moraliskt acceptabelt för Åskådaren att växla spår. Denna position växer fram till en form av koncensus, vilket är svårt att acceptera i en disciplin som är känd för att bråka om allt. Detta koncensus skulle mer eller mindre hålla sig till år 2008 då Thompson, nu i argument mot sig själv, lade fram en ny variant av Spårvagnsproblemet:

Tjugotvå år efter det att hon lade fram Spårvagnsproblemet med Åskådaren hade Thompson nu ändrat sig. Hon argumenterade för att det koncensus som vuxit fram kring att det är moraliskt riktigt för Åskådaren att byta spår är felaktigt. Hon presenterade istället ett tredje alternativ – att skifta spår med resultatet att det är åskådaren själv som dör istället för den oskyldige. Argumentet blir då, hävdar hon, att om vi inte är villiga att ta det beslutet (att dö för andras väl) så har vi inte rätt att ta det beslutet åt Andra. Denna nya position bemöts av Fitzpatrick (2009) som i ett svar skriver att det visst måste vara moraliskt försvarbart att offra andra även när vi inte skulle offra oss andra eftersom ”moralen inte kan kräva en sådan extrem självuppoffring […]” [min översättning].

I sina olika iterationer verkar Spårvagnsproblemet ömsom bekräfta/ömsom underminera påståendet att relationen mellan åsamka [doing] och tillåta [allowing] är moraliskt relevant. Derek Parfit använder i den senare betydelsen genom att hävda att det blotta faktum att ett hot rör sig mot en viss grupp människor istället för en annan grupp människor inte i sig är anledning nog för att styra om hotet. Medan Kamm hävdar att även om det faktum att hotet rör sig mot en specifik grupp och inte en annan inte i sig är moraliskt relevant så betyder inte det att inte denna rörelse kan ha inverkan på andra moraliskt relevanta aspekter. Kamm presenterar ett spårvagnsproblem där det är fem personer på både huvudspåret och på stickspåret och skapar en situation där Åskådaren måste välja mellan att döda fem personer genom att skifta spår och att tillåta att fem personer dör genom att välja att inte göra något alls. Om inte skada har moralisk prioritet över inte hjälpa så borde det vara så att Åskådaren skulle vara moraliskt likgiltig mellan dessa båda alternativ. Men samtidigt är det, menar Kamm, tydligt att moralen kräver att att åskådaren inte skiftar spårvagnen från den ena gruppen till den andra. Det verkar vara så att om det är tillåtet att styra om spårvagnen i denna situation så beror det inte på att det inte föreligger några skillnader mellan att styra om spårvagnen eller att inte göra det. Istället är det då så att det är tillåtet trots dessa skillnader.

Om det är så att du känner dig förvirrad över avslutningen på stycket ovan så är du inte ensam. Jag är inte säker på att jag förstår vad Kamm menar. Men jag får intrycket av att han öppnar upp för en stor mängd olika moraliska aspekter aspekter. Och nu befinner vi oss ganska långt från Foots ursprungliga Spårvagnsproblem.

Det här är en punkt så god som någon att lämna diskussionen om Spårvagnsproblemet. Men det är fortsatt en i allra högsta grad levande filosofisk diskussion.

Hur intressant det filosofiska resonemanget än må vara så finns det verkligt intressanta enligt mig i det koncensus som verkar råda i luckan mellan 1986 och 2008. Alltså i spannet mellan det att Thomson lade fram sitt första reviderade spårvagnsproblem och tills hon gick i klinch med sig själv med ännu en revidering. Teoretisk-filosofiska diskussioner arbetar som tidigare sagts under strikta ramar för sina resonemang, men här förefaller det som att samhällsetiska normer har kommit att påverka även den teorietiska filosofin på ett sätt som jag känner att jag måste rota vidare i. Jag säger detta med vetskap om att jag knappt har skrapat på ytan och att jag kanske läser in för mycket i detta – men ändå: Intressant! Och samtidigt så finns även den samhällsetiska problematiken närvarande även i Foots ursprungliga artikel där Domaren får representera samhällets etiska regler, alltså det koncensus som reglerar det samhälle vi bebor och är en del av, medan spårvagnsföraren representerar människan och de moraliska beslut vi kämpar med varje dag.

Illusionen om rättsstaten är beroende av att dess representanter följer de regler som är uppsatta för dess bevarande – lagen (domaren) ska rättvist döma den som står åtalad. Om så inte sker riskerar samhällets byggstenar att vittra. När det kommer till Spårvagnsföraren så vägs istället en annan aspekt av samhällskontraktet in i ekvationen, nämligen ”den största möjliga nyttan” – om valet står mellan en död eller fem döda så är det alltså att föredra att en person dör. Spårvagnsförarens eventuella psykiska men är för diskussionen (och samhällsnyttan) irrelevant.

Att sätta detta i relation till Kamms avslutande argument som öppnar upp för en mängd olika moraliska kriterier visar med all största tydlighet att inte ens den teoretiska filosofin är säkra från förändringarna i de samhällen dess filosofer verkar.

Och vad har nu allt detta med The Cabin in the Woods att göra? Det är någonting du kan fundera på efter att du sett filmen – jag vill gärna höra dina kommentarer.

För den som är intresserad av att läsa mer om Spårvagnsproblemet (och annat) kan denna artikel, delar av vilken min text ovan är en bearbetning av, vara en bra plats att börja. Där finns även referenser för den som vill rota vidare.

Nevermore

Fotografi är ett underligt medium. Mer ofta än inte är det mest intressanta inte det som avbildas utan det som är frånvarande från bilden. Det som saknas. Det outtalade och det osedda. Ett fotograf avbildar inte det som är utan hur det uppfattats.

I mörkret bortom ljuskäglan finns oräkneliga världar som aldrig kommer ses, som är lika otillgängliga som innehållet i Poes quaint and curious volumes of forgotten lore. Gömt i mörkret är det fantiserade lika verkligt som det som glömts – båda väntandes på att tillskrivas mening. Vilket i sig öppnar för en intressant tanke: kan någonting vara meningslöst? Något utan mening är inte något – något är något just på grund av att det tillskrivits mening. Meningen är tingets sine qua non – utan vilket det inte kan vara. När vi bestämmer att någonting är meningslöst så ger vi det alltså i samma ögonblick mening – i meningslösheten förvandlas ingenting till någonting.

#confusion

Vad är verkligt? Varför är något verkligt? Och hur verkligt är det sanna? Som diLeva sa: vem ska jag tro på, tro på när allt är så här?

”What happens to reality? What happens to representation? But when, in a Virtual world, the referent disappears, fades away in the technical programming of the image, when there is no real world facing a sensitive film […], then there can be no real representation possible.”

Baudrillard, i Jeff Wall and the Poetic Picture: With Bergson and Deleuze towards a Photo-theory beyond representation. (DeBolle, L. Rhizomes, Issue 23, 2012)

Jag trillade över detta citat från den franska filosofen och pessimisten Jean Baudrillard när jag letade efter information om svampar (kopplingen är inte lika långsökt som man kanske kan tro). Vad Baudrillard pratar om är vad som utgör Verkligt en digital värld, en värld där objektet – till skillnad från exempelvis vid traditionellt fotografi – exponeras mot en ljuskänslig film. Baudrillard spenderade ganska mycket av sin tid med att fundera på olika Medier, och speciellt hur information verkar skapas inom och mellan olika medier – det är ett ständigt brus av både bilder och ljud som saknar ursprung utanför Systemet, det vill säga medierna själva. För honom (och här måste jag vara tydlig med att säga att det var Väldigt Länge Sedan som jag läste Baudrillard, så rätta mig gärna) var Media den ridå som separerar människan från Verkligheten, och som på så sätt understöder och garanterar det kapitalistiska systemet genom att mata oss med innehåll som håller oss… nöjda. Inom detta system, menar han, är även de personer och grupper som till synes gör uppror mot systemet i själva verket en del av systemet genom att upprätthålla lögnen om den fria Viljan och Valet. Det var inte en slump att Baudrillards kanske mest kända bok Simulacra and Simlation står i Neos bokhylla i filmen the Matrix. eller för den delen att Gillian Anderson i tv-serien baserad på Neil Gaimans American Gods spelar guden Media som har oinskränkt makt över informationen.

I den ovan citerade artikeln skriver DeBolle, att det är viktigt att etablera skillnaden mellan två typer av bilder: deskriptiva bilder – dokumentärt foto, journalistiskt foto eller inspelningar exempelvis, och poetiska bilder som är av en mer artistisk eller kreativ natur och som är tilltalande för föreställningsförmågan (ett jobbigt sätt att skriva ”fantasin”). För den första kategorin, argumenterar hon, är bildens ”verklighetsvärde” baserat på dess representationsstatus än för den andra kategorin bilder – alltså, det är nödvändigt att bildens integritet inte kan ifrågasättas när det kommer till dokumentärt foto – den ska inte var manipulerad, exempelvis – fotografen får inte flytta om objekt i en scen utan det måste vara ”som det var”, efterredigeringen ska också hållas till ett minimum, allt för att upprätthålla Autenticiteten. När det gäller kategorin poetiska bilder så finns inte längre detta krav på autenticitet, eftersom de inte betraktas som avbildande av vad som Är. Jag fann att jag hakade upp mig ganska rejält på detta, i sig en intressant reaktion. Jag inser den samhälleliga normen att nyhetsfoto ska vara så Råa (i betydelsen ohanterade) som möjligt för att förmedla en så Sann bild som möjligt av Något. Jag förstår tanken bakom detta, att leverera en neutral bild av en Något; men hos mig väcks omedelbart frågan: är en bild någonsin neutral? Alla foton är per definition en manipulation av verkligheten. Bara genom att trycka på knappen som aktiverar slutaren så har fotografen beskurit verkligheten i en rektangel av olika proportion baserat på kamerainställningen. Oavsett hur neutral en bild må vara så är det avbildade objektet sällan eller aldrig snyggt förpackat i 2:3 eller 3:4 innan slutaren stängs. Och – utöver detta – så har fotografen positionerat sig för att få Den Rätta Bilden, och bara det att det delas ut priser för bästa nyhetsbild säger att en dokumentär bild aldrig är neutral. Att du väljer att inte beskära eller redigera en bild i efterproduktion betyder inte att varje steg av processen inte varit manipulerad för att sälja en berättelse och skapa en effekt: position, vinkel, ljus, plats, händelse, tidpunkt, tillfälle.

All avbildning, oavsett om den är ”beskrivande” eller ”poetisk” har alltså som syfte att skapa ett känslomässigt svar. Jag känner att det är vad som missas i mycket av den akademiska debatten, som i artikeln ovan, är det grundläggande sentimentet att vad som är viktigt inte är huruvida något är Verkligt (om det inte är så att syftet är att bestämma vad det är som är verkligt), utan att all avbildning oavsett grad av manipulation alltid är en konkretisering av fotografen – bilden blir alltid en dörr in till författaren.

Mitt yttre är en vitmenad grav
I mitt inre är det fullt med de dödas ben   

Kjell Höglund – Genesarets Sjö (Spotify/Youtube)

Och då återvänder vi till Baudrillard och frågan om vad som är Verkligt i en värld där allt är manipulerat? Detta är en öppen fråga. Jag har inget svar. Men jag tänker mig att det kan hittas i den känslomässiga respons som bilden skapar. Den egna känslan är alltid verklig; men det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur intensiv denna känsla är så ska man inte begå misstaget att likställa denna personliga Verklighet med vad som är Sanning. 

Lika död som tv:s testbild

Sedan den första gången jag läste Charles Bukowskis dikt ”Dinosaruria, We” har den suttit som etsad i min hjärna. Över 76 verser tecknar poeten en gravskrift över en amerikansk dröm som inte längre finns och målar vidare människans undergång i händerna på ett omänskligt politiskt och ekonomiskt system som lett till allt större sociala klyftor, miljöförstöring och upplösningen av det Mänskliga innan den når fram till sitt klimax i den Vackraste Tystnaden som bara kan uppstå i en värld där ingen längre finns kvar att Höra. 

I dikten, som pulicerades i The Last Night of the Earth Poems (1992) – vad som skulle komma att bli den sista samlingen av Bukowskis poesi att ges ut under hans livstid, beskriver Bukowski en värld fångad i en dödsspiral. Genomgående i dikten kan skönjas poetens blick på den samtid i vilken han verkade; en samtid definierad av en begynnande recession och massarbetslöshet som uppstått i svallvågorna av 1980-talets Reaganomics. Den ekonomiska formel som skulle komma att få både Berlinmuren och Sovjetunionen att falla kom även att splittra det amerikanska samhället med väldiga inkomstklyftor och massarbetslöshet som resultat, och kom även att markera början på slutet för den amerikanska medelklassens guldålder. Bukowski följer i sin dikt denna utveckling till dess yttersta spets – till den punkt där mänskligheten drar sin sista suck i en värld förgiftad av miljökatastrofer och radioaktivt nedfall.

Jag kommer vidare i texten inte närmare gå in på dikten och dess innehåll, med ett litet undantag, men för att vara säker på att du inte låter din helhetsupplevelse av att läsa ”Dinosauria, We” för första gången så rekommenderar jag att du läser den innan du fortsätter med den här texten. Om du tycker poesi är poop så kan du såklart strunta i det, men det finns en länk till en textversion HÄR, eller om du hellre vill höra dikten uppläst av Bukowski själv så finns det en länk HÄR (jag rekommenderar denna, inte minst för att han verkar genuint påverkad av sitt eget geni och sannolikt ganska stora mängder billigt vin: ”Serious shit. Serious fucking shit.”)

Jag kommer inte heller att grotta ned mig i den utveckling som ledde fram till den samtid utifrån vilken Bukowski talar, och inte heller kommer jag att snoka runt i de förvecklingar som ledde från 30-talets the New Deal till 80-talets Reaganomics; jag kommer inte ens att orera om Bukowskis storhet – för både marknadsliberalismens framväxt och Bukowski har tillägnats akademiska hyllmil som finns tillgängliga för de som önskar läsa mer om just detta. Nej, istället kommer jag att använda en av diktens verser för att fundera fritt kring Tystnaden. 

And there will be the most beautiful silence never heard.

Charles Bukowski, Dinosauria, We.

Denna textrad, som kommer i slutet av ”Dinosauria, We”, är den som hemsökt mig sedan den första gången jag läste dikten – den kändes stor då och den känns ännu större i dag. När the Last Night of the Earth Poems publiceras sker det bara månader efter att Sovjetunionen fallit och månaderna innan startskottet ska gå för den första internetboomen i Silicon Valley. Med vetskap om vad som komma skall är det befriande att läsa ”Dinosauria, We” – det radioaktiva nedfall som faller på diktens planet kommer inte från ett förödande kärnvapenkrig utan från mänsklig utveckling och vår egen separation från oss själva. Och det brus och larm vilkets upphörande skapar Bukowskis den Vackraste Tystnaden är i våra moderna öron bara ett sorl i jämförelse med den fullständiga kakafoni av ljud, meddelanden, notiser, tidningar, hemsidor och sociala medier som omger oss i varje vaken sekund. Men i allt detta larm så uppstår den omedelbara frågan: vad är egentligen Tystnad? 

En definition  är ”den relativa eller totala frånvaron av ljud”, en annan kopplas till gränsvärden för den mänskliga hörseln: ”ett område där ljudnivån är lägre än 20–30 decibel betraktas som tyst”. Men tystnad kan även vara en uppmaning: Var tyst! eller en handling: [En] protesterade i tystnad. Använt som ett substantiv kan det vara både abstrakt: tystnad, och konkret: tystnaden låg tung i rummet. Tystnaden kan vara både efemär och meningsbärande, som naturliga pauser i ett samtal. Och den kan vara bestående: det kommer en tid då du talat med någon för den allra sista gången; bara för att nämna några få exempel.

If you stand in it for long enough, you start to hear your heartbeat. A ringing in your ears becomes deafening. When you move, your bones make a grinding noise. Eventually you lose your balance, because the absolute lack of reverberation sabotages your spatial awareness. 

Inside the worlds quietest room, (CNN 29/3-2018)

För att få en känsla för den totala tystnaden kan en söka sig till företaget Microsofts huvudkontor  på den blygsamma adressen One Microsoft Way i staden Redmond, belägen cirka två och en halv mil utanför Seattle i delstaten Washington i det nordvästra USA. Här, i vad som inofficiellt kallas för ”Microsoft Redmont Campus”, hyser företaget mellan 30  000 och 40 000 anställda utspridda över cirka 750 000 kvadratmeter kontorsyta. Här finns också sedan 2015 världens tystaste plats, the Anaechoic Chamber, där det genomsnittliga bakgrundsljudet uppmättes till -23,35 dBA. Rummets namn syftar på att det är byggt enkom för att absorbera så många vibrationer som möjligt. Beläget sex våningar under marken och fristående från resten av byggnaden genom att vara upphängt i stora fjädrar som reducerar alla vibrationer från omgivningen, samt med väggar, tak och golv som är täckta i både material och former specialdesignade att absorbera ljud är dess huvudsakliga användningsområde att testa bland annat mikrofoner och annan känslig utrustning. 

Om du går in i kammaren så kommer du att uppleva att din röst låter platt och endimensionell då du inte hör den reflekterad från omgivningen. Om du är tyst kommer du snart att inse att det som låter mest i rummet är du själv: du kan höra ditt blod susa runt i kroppen, varenda knäppning i en led då du rör dig – och efter en stund kommer du att finna att ditt balanssinne påverkas av bristen på feedback från omgivningen. För att försöka ge en bild av hur tyst -23,35 dBA är så börjar den genomsnittliga människan att uppfatta ljud vid 0 dBA. Lugn och långsam andning ligger på cirka 10 dBA och ett vanligt samtal förs på runt 60 dBA. Om vi istället går åt det andra hållet så når ljudet som uppstår när luftmolekyler kolliderar med varandra ungefär -23 dBA. Microsofts anaechoic chamber är så nära det går att komma en ljudets absoluta nollpunkt utan att skapa ett vacuum.

Men det är inte denna totala frånvaro av ljud vi avser då vi talar om tystnaden i ett vardagligt sammanhang. Istället rör vi oss kring den relativa frånvaron av ljud. För världen är egentligen aldrig riktigt tyst. Det är alltid någonting som låger. Istället kommer ordet Tystnad att bli synonymt med att tysta ned någonting för att lyfta fram något annat – och det är knappast en slump att nivån för vad som definitionsmässigt anses vara tyst, 30 dBA, motsvarar ljudnivån av ett viskat samtal. När det kommer till den relativa tystnaden blir det relevanta istället alltså istället vad som utgör ett ljud: vad är det som ska undertryckas och vad är det som ska lyftas fram? Det enklaste är kanske att dela upp det i ljud och oljud – men gör det egentligen saken enklare? Är det kanske bättre att dela upp det i det naturliga och mänskliga? Under industrialiseringen var ljudet av fabriker, ångvisslor, konstruktion ljudet av framsteg och människans seger över naturen, men i dag då vi överallt är omgivna av framsteg så är det naturen som lockar och de mänskliga framstegen som vi vill tysta. Kanske än mer så efter Covid som såg storstäder som Stockholm ha en negativ befolkningstillväxt för första gången på årtionden. Strikt vetenskapligt så borde dock ljudets – den hörbara vibrationens – motsats vara total stillhet, men eftersom vi nu rör oss i det relativas värld så är det istället den Meningen som åhöraren tillskriver vibrationen som avgör om något är ett ljud eller ett oljud. Detta är i allra högsta grad subjektivt. Jag har under en längre tid försökt få min mor att inse att storheten i renässanspolyfoni, men allt hon hör är ”stäng av det där jävla helvetet”.

Meningen är alltså i högsta grad subjektiv, flyktig och föränderlig: när ungarna leker lite för högljutt då man talar i telefon förändras barns skratt till barnaskri väldigt fort, när låten vi lyssnar på plötsligt blir tråkig och måste bytas omedelbums; för att inte tala om skillnaden mellan det egna gräsklippandet och grannens (som alltid verkar vara inplanerat för att skapa maximal irritation). Och Andra Människors musiksmak är nästan undantagslöst en katastrof. Det är när vi fyller ett oljud med mening som det blir till ett ljud; på samma sätt som att ett utrymme som fylls med ett syfte blir en plats. När vi idag talar om att söka Tystnaden så talar vi allt som oftast att undertrycka och distansera oss från motmänskligheten – ett försök att dämpa det mänskligas larmande ljudbild för att kunna njuta av exempelvis naturens fria sorl. Och det är här vi måste söka Bukowskis ”most beautiful silence”. 

Your salt coast, your foul wind
Your old ghosts, your scrap tin
The browning of your leaves
And the greening of your rain
Salt coast, foul wind
Old ghosts, scrap tin
Leaves, rain

Kae Tempest, Salt Coast (Spotify/Youtube)

I dikten skriver han alltså mänsklighetens undergång men han avslutar på en positiv not. Även om människan är på god väg att utrota sig själv så är det inte nödvändigtvis någonting negativt. Planeten kommer att finnas kvar. Livet kommer att överleva. Bara inte det mänskliga livet. Planeten kommer fortsatt att myllra med levande organismer – nu fria att breda ut sig på sina egna villkor och återta förlorad mark. Nya arter kommer att ta de gamlas plats – så som skett om och om igen under planetens existens. Det som kommer att försvinna in i den vackra tystnaden är människans hybris, människans tro på sin egen unicitet och tanken att vi är utvalda och speciella – en idé som lett fram till att ”planeten” och ”mänskligheten” i vårt samhälle kommit att bli synonymer. Med meningen om den vackraste tystnaden som aldrig hörts talar Bukowski om det totala upphörandet av all mänsklig produktion av både ljud och oljud. Det totala upphörandet av all tillskrivande av mening till någon vibration. En omstart av både planeten och livet med den skadliga programvaran borttagen.

Bara när det inte längre finns någon kvar att tillskriva mening till naturens kakafoni kan den relativa tystnaden vara perfekt – och därmed fullkomligt vacker. 

Ett tankeobjekt skapas i relation till vad det inte är

Den moderna tidens förbannelse, sa Hannah Arendt (dock med ganska många flera ord) är förgrumlingen av orden ”veta” och ”tänka”.

Naturvetenskaperna har nått fantastiska resultat som gjort det möjligt för mänskligheten som ett kollektiv att tillgodose sig en kraftigt ökad kunskap om både vår värld och om det universum i vilket vi lever. Samtidigt har denna ständiga sökan efter allt mer kunskap – begäret att ta reda på vad som Är eller Inte Är flyttat oss allt längre bort från förståelsen vad Vi är. Att veta vad någonting Är, säger Arendt, är bara det första steget mot att förstå de konsekvenser denna kunskap kan komma att få. Denna förståelse kan bara komma genom kontemplationen – det medvetna begrundandet av tingens betydelse.

Det som bekymrade henne mest var hur naturvetenskapernas exakthet migrerade över till andra vetenskapliga discipliner, som human- och socialvetenskaperna. Efter det Andra världskriget kom hon till insikt om att det traditionella sättet att skriva historia – som en händelsekedja av kausala sammanband – måste vara fel. För om denna syn på historieskrivning var rätt, sa Arendt, så måste Förintelsen ha varit förutbestämd och då bara ett steg på vägen mot mänsklighetens totala undergång. Istället för den traditionell, linjär historieskrivning talade hon om en historia som ständigt föränderlig och under oavbruten utveckling; där historiska händelser inte är definitiva vändpunkter för människor och nationer utan istället blir till talpunkter i det mellanmänskliga samtal som formar vår gemensamma värld.

[it’s] midnight in the dark ages just the thickness of a book away, the thickness of a skull away; just the turn of a page away.

Iain Banks – State of the Art.

Detta samtal, menar Arendt, är trans-temporärt; det är ständigt fortgående över tid och talpunkterna ligger och väntar på att lyftas och diskuteras, och stötas och blötas av kommande generationer. generationer. Genom att plocka upp en bok kan vi ta del av idéer och tankar från människor som varit döda i tusentals år och sätta dem i vår egen kontext och använda dem som bas för vårt vidare tänkande som argument för, eller en varning mot – eller bara som ett exempel. Litteratur, musik, konst, poesi – de är alla manifestationer av det mänskliga tänkandet och de har lika stor betydelse för det ständigt pågående mänskliga samtalet som historiska händelser som slagen om Midway eller Trafalgar, Förintelsen eller det som skedde i Washington D.C den 6 januari 2021. Skillnaden mellan de olika kategorierna är att där de senare exemplen kommit att definiera nationers officiella historia så har de förstnämnda en direkt verkan på den individuella människan, om den är villig att se, och genom individen öppnas vägen till resten av det samtida samhället. Arendt talar om en antik staty eller ett klassiskt mästerverks tidlösa skönhet, den inneboende kraften i en väl framförd berättelse i en bok- eller på en teaterscen, eller de direkta, råa känslor som kan väckas av en dikt. Alla dessa är samtidigt objekt i sig själva, men också början på helt nya samtalsämnen i mänsklighetens ständiga samtal.  

Men det är inte ett samtal för alla. Det krävs att en gör ett aktivt val att delta, säger Arendt, för det kan vara en farlig – rent våldsam – aktivitet. Genom att öppna sig själv för nya intryck, åsikter och diskussioner så kommer du ovillkorligen att förgöras. Människans utveckling är en våldsam process. Så fort vi låter oss påverkas av källor utanför oss själva så börjar förstörelsen och vi finner oss inblandad i en strid med oss själva, våra åsikter och våra ståndpunkter. Och det är genom detta förändringen kommer. Upplevelsen kan mycket väl förankra vissa av våra tidigare övertygelser än djupare i oss, men ytterligare andra kommer att stryka på foten då vi skapar nya perspektiv på och till världen. 

There is only darkness, starless and complete. The waves glitter like a million dull knives. 

Iain Banks – The Bridge

I naturvetenskapens värld så kommer undergången med Den Stora Tystnaden då universum är utsträckt nog för att det enda som återstår är ett tomt utrymme med temperaturer en fraktion över den absoluta nollpunkten, där ingen rörelse längre kan ske. Mänsklighetens död, säger Arendt, kommer i den totala konformiteten – en värld där alla tycker, tänker och gör likadant. Det enda sättet att säkerställa att detta inte sker är att fortsätta det mänskliga samtalet. Så: läs en bok, knäpp ett kort, måla en tavla, skriv en text, sjung som om ditt liv hänger på att du kan framföra en berusad version av Culture Beats Mr. Vain!

Det viktiga är att finna sitt eget sätt att mota känslan av meningslöshet i grind och att hitta sin egen plattform för att delta i det mellanmänskliga samtalet – på sina egna villkor.

Sticky sweet idology

En natt i slutet av april år 2000 låg jag, svettig och ensam, i en bungalow på Bali och lyssnade på Sting. Plattan jag lyssnade på var Brand New Day, som släppts året innan. Den kanske mest kända singeln från skivan är ”Desert Rose” som Sting framför i duett med den algerisk-franske Raï-artisten Cheb Mami. ”Desert Rose” är en musikalisk milstolpe i det att den var det ett av de första samarbetena mellan en västerländsk världsartist och en arabisk artist. Sången, som mot en fond av en suggestiv mystisk melodi blandar västerländsk sång med de distinkta tonerna från Raï: smärta, sökande, längtan och saknad, är på sätt och vis både en dityramb och en elegi;  en samtidig lovsång till, och klagan över, både en svunnen tid och förlorad kärlek.

I sviterna efter Sovjetunionens fall var det inte bara politiken som stod inför en tid av stora omvälvningar. Även religionen kom att påverkas av den i grunden förändrade världen. Institutioner som tidigare betraktats som stabila, till exempel den Katolska kyrkan, kom att betraktas inte som en pelare för stabil värld, utan som en konservativ och återhållande kraft i en allt mer föränderlig värld. Sinead O’Connor rev i direktsändning sönder en bild påven Johannes Paulus II då hon framträdde i Saturday Night Live, och Madonna skulle några år senare komma att både kritisera, och ta avstånd från, den Katolska kyrkan. Protesterna mot kyrkan var naturligtvis fler än dessa två exempel, och riktade sig även mot andra institutioner än den Katolska kyrkan. Men just Sinead O’Connor och Madonna får här representera inte bara individens brott med ”sin” religion, de får också i egenskap av musiker stå som exempel på den nyandlighet som rörde sig genom 90-talets populärmusik. En nyandlighet vilken rörde sig österut med en doft av både rökelse och spiskummin. Sinead O’Connor skulle senare komma att konvertera till Islam och Madonna sökte sig till den moderna form av kabbala som svepte genom den amerikanska kändisfloran i mitten på 90-talet. 

I ran from my house that cannot contain me
From the man that I cannot keep
From my mother who haunts me, even though she’s gone
From my daughter that never sleeps
I ran from the noise and the silence
From the traffic on the streets

Madonna, Mer Girl

Om ”Desert Rose” var nyandlighetens höjdpunkt inom populärmusiken så var står dess ursprung att finna ett antal årtionden tidigare. I början av 1970-talet skedde startade en modern folkmusikrörelse med ursprung på Irland och de brittiska öarna. På Irland har folkmusiken länge haft en stark folklig och politisk betydelse – folkmusiken var synonym med motståndet mot engelsmännen och under 70-talet kom vi även att se hur det började blomstra en folkmusiktradition även i Bretagne och i Baskien både som en del av ett motstånd mot ”överheten”, men också som uttryck för både kultur och språklig identitet. Det irländska bandet Clannad kom från sitt bildande 1970 primärt sjöng traditionella irländska sånger utvecklades till att under 1980-talet vara ledande i formandet av vad som skulle komma att bli New Age-musik. Med drömska melodier framförda på Iriska kom de att sätta ljud till flera tv-serier under 1980-talet inte minst Harry’s Game – som utspelade sig i Belfast under the troubles – och Robin of Sherwood, som tog en berättelsen om Robin Hood och förankrade den i både myten om Kung Arthur och keltisk mytologi. Clannad räknade under det tidiga 80-talet som en av sina medlemmar Eithne Ní Bhraonáin, kanske är mer känd under sitt artistnamn: Enya.

Enya etablerade sig definitivt som soloartist med singeln ”Orinoco Flow” från albumet Watermark (1988) och bekräftade med albumet Shepherd Moons (1991) och låtarna ”Caribbean Blue” och ”Book of Days” sin dominans över den allt större New Age-musiken. Enyas populärkulturella genomslag manifesterades som absolut tydligast i musik som Karl Jenkins skrev till en reklamfilm för Delta Airlines 1994. Låten, och sedermera skrivan Adiemus (1995) tog den drömska musiken från Enya och kombinerade det med ett artificiellt språk, skapat med tydliga afrikanska inslag. Resultatet är en lika underlig som underbar mishmash av influenser. 1990 släppte Enigma sitt första album MCMXC a.D. ett album som tog det andliga New Wave-sökandet i en annan riktning. Temat för albumet utforskar den inneboende spänningen mellan sexualitet och religion. I ”Principles of Lust: Sadeness/Find Love/Sadeness” avhandlas mot en bakgrund av sång från gregorianska munkar ämnen som Marquis de Sade, kärlek och dess uttryck. Och i ”Mea Culpa” religionens skuldbeläggandet av fantasin och orena tankar, men också det faktum att trots denna skuldbeläggning är dessa tankar någonting som vi ägnar oss åt i stort sett konstant. Fantasin är en mänsklig konstant, mer kraftfull än någon religion.

Där Enya höll sig tämligen konsekvent i sin musikaliska värld bestående av lika delar keltiska toner, Vangelis och sagor; rörde sig Enigma istället mer fritt mellan olika musikaliska teman och influenser. På bandet andra skiva, The Cross of changes (1993), rör de sig tillbaka mot naturen som en konstant med samplingar från ursprungsbefolkningen i USA i ”Return to Innocence”, och på Le Roi Es Mort, Vive Le Roi! (1996) där vi möts av en ljudbild som kombinerar sång från, återigen, gregorianska munkar med arabiska influenser i ”The Child In Us”. När Madonna släpper Ray of Light (1998) så har det andliga sökandet slutligen letat sig in även in i den breda populärmusiken. ”Shanti/Asthangi” är ett direkt resultat av Madonnas personliga resa i jakten efter ett annat trossystem efter brottet med katolicismen och låtens text är inspirerad av hennes personliga mantra. I skivans två stora hitsinglar ”Ray of Light” och ”Frozen” är de österländska referenserna mer subtila men de ligger inbäddade i både text och produktion. Men det kanske viktigaste låten på Ray of Light ligger bortglömd i slutet av skivan – ”Mer Girl” är djupt personlig där Madonna beskriver en både existentiell och personlig kris till vilken Ray of Light kan anses utgöra en katarsis.

I ran to the treetops, I ran to the sky
Out to the lake, into the rain that matted my hair
And soaked my shoes and skin
Hid my tears, hid my fears

Madonna, Mer Girl

I Sverige de sista åren av 90-talet så ökade debatten kring den svenska statskyrkans ställning, och konstprojekt som Elisabeth Olsson Wallins ”Ecce Homo” kritiserade och provocerade. Och även om det var med en viss fördröjning så kom förändringen även till Sverige då kyrka och stat slutgiltigt separerades år 2000. I den svenska popmusiken maskerades de andligt sökande tonerna med en tillbakagång till saga, folktro och natur. En av de första exemplen på detta var Sofia Källgrens ”Längtans Vind” (1989) [som är en av denna skribents ”gilty pleasures”.] och band som One More Time och Nordman, och artister som Roger Pontare skulle komma att följa. För de med lite mer kulturellt kapital så såg 90-talet även en uppsving för folkmusik i en mer modern tappning med bandet Hedningarna som ett tongivande exempel. I en mer internationell stil musikkollektivet Lucky People Centers spirituella och musikaliska dokumentärfilm Lucky People Center International. Filmen är en resa runt världen och utforskar olika trossystem från Europa till Afrika, till Indien, till Japan, till USA. Genomgående i filmen ligger ett hjärtslag som visar på det gemensamma och grundläggande, både i att vara människa och i sökandet efter någonting Större.

Hand i hand med detta andliga sökande gick även ett sökande efter ett nytt hot. Om vi genom religionen söker trygghet och ett förhållningssätt inför döden, så måste vi även ha någonting yttre mot vilket att projicera ett hot. Atombomben var inte längre den konstant den en gång var.  Den som är gammal nog att minnas upptakten till millennieskiftet minns säkert den oro som fanns inför millenniebuggen. Millenniebuggen – eller the Y2K-problem som det kom att kallas internationellt – var oron att datorer inte skulle kunna hantera omställningen från 1900-tal till 2000-tal och att vitala datasystem och samhällsfunktioner som ett resultat skulle komma att kollapsa runt om i världen vid tolvslaget på Nyårsafton 1999. Problemet fick en enorm uppmärksamhet i media och företag över hela världen spenderade ofantliga summor pengar på att ”millenniesäkra” sina system och produktionslinjer runt om i världen. Naturligtvis kom världen inte att gå under och den globala bakfyllan var den enda systemkollaps som inträffade den 1 januari 2000. 

1990-talet kan definieras som sökandets decennium. Jag har berört det vaccum som uppstod i politiken i samband med Sovjetunionens fall i ett tidigare blogginlägg och det är lätt att se att denna rotlöshet återfinns även i 90-talets populärmusik. Detta är naturligt. Ingenstans är samhället så synligt som i populärkulturella yttringar. Film, musik, tv, datorspel – alla speglar samhälle, kultur och världsordning. I och med internet skulle denna spegling komma att bli än mer omedelbar och än mer formbar. 90-talet kan komma att vara det sista årtiondet då det går att skönja en tydlig, om än fragmenterad, riktning i det kollektiva sökandet. Det fanns en öppenhet, och en oro, som kom att skönjas över hela världen. Samtidigt som alternativet till kontrollerande och konservativ religion kom att sökas i mystisk och hedonistisk new age och naturreligioner så kom alternativ till världens totala undergång genom kärnvapenkriget att sökas i det totala hotet mot samhällets undergång i millenniebuggen.

I ran to the forest, I ran to the trees
I ran and ran, I was looking for me

Madonna, Mer Girl

Som tingen skulle komma att falla så kom Stings ”Desert Rose” att bli både en kulmen för populärmusikens andliga flörtande med mellanösterns mystik och en form av svanesång för det naiva, sökande 1990-talet då de båda skulle få ett abrupt slut den 11 september 2001. Men det är talande för en ny världsordning med allt större fragmentering mellan individer, samhälle och länder att inte ens ett angrepp på USA var nog att ge mänskligheten en ny och enande punkt på vilken att fokusera. Det mänskliga och det ideologiska våldet är helt enkelt inte längre fruktansvärt och skämmande nog att ena folk och nation. En omedelbar samtida referens är Putain och Ryssland som hotar med att använda kärnvapen i konflikten med Ukraina till omvärldens milt sagt ljumna mottagande. Istället söker vi ständigt efter nya potentiella hot mot vår existens. Om det inför år 2000 var millenniebuggen som var hotet så var det 2008 CERN och experimenten vid LHC (Large Hadron Collider) för att bevisa Higgs-bosonen som skulle skapa mikroskopiska svarta hål som hotade att förgöra planeten. Under 2010-talet var det istället A.I. (Artificiell Intelligens). Kärnvapnens destruktiva kraft är ett hot från en svunnen tid. För den sökande människan, ett barn av den nya världen, ligger hotet alltid i den ständigt föränderliga framtiden. Allt blir ett potentiellt hot – inte nödvändigtvis mot mänsklighetens existens utan för individen någonting oändligt mycket värre: vad det innebär att vara människa.

Vad det innebär att vara jag.

Den moderne Prometeus

Vad tänker du när du ser ordet kloning? För många är det ett koncept hämtat från dystopisk science fiction – från en framtid där människor odlas fram i laboratorier istället för att födas, en värld i vilken de naturliga förloppen är satta ur spel. Ofta går tankarna hand i hand med tankar om genetisk modifiering, där replikanterna i filmen Blade Runner, som skapats för att vara genom sitt korta livsspann förslavade supersoldater eller arbetare, eller filmen GATTACA där världen delats upp mellan de genetiskt perfekta och de ”vanliga”. En annan tanke är den om en kroppen som utbytbar; inget annat än ett tomt skal som väntar på att laddas med ett gammalt eller nytt sinne – som när man flyttar innehållet från en gammal telefon till en ny.

Men samtidigt som blotta tanken på kloner skapar en intensiv känsla av olust hos många lever vi i en värld där kloning, och kloner, är en absolut nödvändig del av vår vardag. Den mat vi äter är resultatet av medveten kloning och har så varit sedan urminnes tider. Äpplen, den säd som ger oss mjöl till pasta och bröd, olika potatissorter – alla är de kloner. En oändlig mängd kopior från original som tagits fram genom varsam och medveten genetisk manipulation. Olika individer – till exempel av äpple – korsas för att få fram önskade egenskaper: motståndskraft mot sjukdomar, köldtålighet och hög avkastning exempelvis. När dessa egenskaper sedan bevisats i en individ så låses egenskaperna genom att äppelsorten klonas; ett vanligt sätt när det kommer till träd eller andra växter är att man tar en stickling som sedan planteras. I det moderna jordbruket så är sättpotatis och utsäde registrerade varumärken – det är olagligt för bönder att spara en del av skörden för att plantera nästa år. Inte bara för att det på ett sätt är en form av piratkopiering, utan även för att garantera det unika – mutationer sker ständigt i naturen och om en bonde skulle fortsätta att spara utsäde och plantera år efter år så skulle det snart vara en helt anna sort av vete som odlas på åkern. Det är naturligtvis inte något fel i det, förutom i en standardiserad värld. Men denna typ av kloning är inte någonting som vi ägnar en tanke åt i vår vardag.

När fåret Dolly, det första däggdjuret klonat från en somatisk cell, presenterades för världen den 22 februari 1997 så skapade hon raskt panik och kontroverser. En av de största frågorna kom att bli: om det är möjligt att klona får, kommer vetenskapsmännen nu att börja klona människor och, om så är fallet, är det rätt eller fel eller rent ogenomtänkt? För många framstod Dolly som en ulv i fårakläder. Hon kom att bli en representation för det första ovälkomna och farliga steget mot att använda reproduktiv kloning även på människor, vilket många ansåg vara något som aldrig får ske. I den vetenskapliga världen var det en minoritet som ansåg att mänsklig reproduktiv kloning var inte bara acceptabelt, utan även moraliskt nödvändigt att fortsätta forskningen kring mänsklig reproduktiv kloning. Ytterligare andra hade inte några starkare åsikter i frågan, men såg inte heller någon anledning till att ytterligare uppmuntra till vidare forskning i ämnet. 

Vad är det då som gör tanken på kloning av människor  till något skrämmande och dystopiskt, för är vi inte alla redan produkterna av ett avancerat genetiskt urval? Människan är, precis som allt annat levande på planeten, ett resultat av det naturliga urvalet. Men samtidigt har vi i mångt och mycket tagit ett steg utanför det naturliga, som främst fokuserar på de fysiska aspekterna, och istället skapat ett urval baserat på samhälleliga normer. En hane av arten Homo Sapiens Sapiens som ser ut som än säck halvruttna äpplen* kan överkomma sina fysiska attribut genom att leva upp till samhälleliga normer som tillfredsställer honans kriterier för vad som stipulerar en passande partner. Vi har alltså redan själva börjat att genetiskt modifiera oss själva, och detta är inte en modern företeelse. Även innan nazisternas förädlingsprogram så förekom det inom den Europeiska adeln ett avancerat ingifte både för att säkra blodslinjens renhet, men också för att säkerställa ekonomisk och politisk makt. Den som i dag önskar se bevisen på detta kan googla på de fortfarande nära släktbanden mellan de Europeiska kungahusen och den som önskar se de inneboende riskerna med denna praxis kan med fördel googla på ”Habsburgskäke”. Mänsklighetens manipulation av den egna arvsmassan är således inte det grundläggande problemet. Problemet ligger istället i vetenskapens medvetna manipulation av den mänskliga arvsmassan.

När diskussionen kring kloning tog fart på allvar i Europa under årtiondet efter fåret Dolly så var det främst två saker som drev argumentationen mot de medicinska applikationerna av kloning som, till exempel vid stamcellsforskning, kräver att embryon förstörs. Nejsidans två spår kan sägas representeras av Tyskland – som motsatte sig på principiella skäl baserade i den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda experiment på fångar i koncentrationslägren och de inneboende riskerna med genetisk profilering och registrering, samt Italien som kan sägas representera den Katolska kyrkan och dess dogmatiska inställning att allt liv är okränkbart från befruktningsögonblicket. När det sedan kommer till tanken på en reproduktiv kloning av människor tillkommer ytterligare en aspekt: människan ska inte leka Gud. 

I den västerländska tanketraditionen är människan både av naturen och separerad från den. I den grekiska mytologin delegerar Zeus skapandet av människan och djuren till Prometheus och hans bror Epimetheus, och efter att den impulsive Epimetheus använder allt material som Zeus avsatt till projektet blir Prometheus tvungen att skarva lite när det kommer till människan. För att skydda sin skapelse mot det hårda livet på jorden stjäl han en del av olympens eld och ger till människorna. Zeuss blev naturligtvis vansinnig. I den abrahamitiska skapelseberättelsen skapade Gud Adam och Eva av jord och ingöts dem med liv och satte dem till att råda över allt liv i Eden på villkor att de inte skulle äta av frukten från kunskapens träd. Människan gjorde det ändå. Gud blev naturligtvis vansinnig. I det västerländska tankesystemet är människan alltså unik i det att hon är utvald – skapad – av en högre makt och satt till att kontrollera jorden och allt i den. Men även i att hennes hybris har kontrollerats i relation till den skapande högre makten – den organiserade religionen var det första maktmedlet, vilken gradvis och under lång tid skiftade till det världsliga genom den organiserade politiska teologin vi idag kallar partipolitik. Den västerländska människan har alltid vägt sig själv inte mot naturen per se, utan mot det eviga som skapat oss – det eviga som ensamt haft makten att skapa liv. Genom reproduktiv kloning av människor så tas denna makt från Gud och placeras i handen på människorna. Och detta måste med alla medel bekämpas. För om människan har själv besitter den skapande förmågan, vilket behov har vi då av en kontrollerande Gud? Det är samma bakomliggande drivkrafter i den amerikanska debatten om abortlagstiftning. Varje mänskligt liv är av Gud, och det ska inte människan ta på sig att vare sig förgöra eller skapa. Konsekvenserna vore oöverskådliga. Och många länder och territoriella jurisdiktioner har i lag förbjudit mänsklig kloning, eller är på god väg till att göra det. I vissa länder – till exempel Frankrike och Singapore – är mänsklig reproduktiv kloning ett straffbart brott, och 2005 antog UNESCO ”Declaration on Human Cloning”, som kräver ett universellt förbud mot all mänsklig kloning. 

Där världen verkar förvånansvärt överens om att klonandet av människor är förkastligt så finner vi en intressant skiljelinje när det kommer till kloning av djur. I USA såg man tidigt kloningens inneboende ekonomiska potential, framför allt i relation till jordbruket.

Although the farmer may have this cow’s daughters to carry on the line, he also has another alternative: copying her. Biological copying is referred to as cloning. By cloning his prize cow, breeding the clones, and keeping their offspring, the farmer can introduce the natural positive characteristics into the herd quickly. It would take several more years to achieve these same improvements by conventional breeding.

U.S Food & Drug Administration

Sedan år 2001 är det i USA godkänt att klona kreatur för att bevara och sprida önskvärda egenskaper som till exempel mjölkproduktion, köttkvalitet, motståndskraft mot sjukdomar och fertilitet. I en rapport från 2008 slår FDA fast att det inte föreligger någon fara att konsumera mjölk och kött från klonade djur eller deras avkomma. Även inom idrotten, framför allt hästpolo i Argentina och kamelracing i Dubai, har kloning av speciellt framgångsrika hästar, kameler och dromedarer en liten men växande del av industrin. I EU valde man dock att gå i en annan riktning och förbjöd 2015 inte bara kloning av av kreatur, utan även import och försäljning av både embryon och kött från klonade djur. Men varför, undrar du, har EU och USA kommit att ta så vitt skilda positioner i frågan om kloning inom jordbruket? Ett av svaren på frågan står sannolikt att finna i den intensiva, och stundtals aggressiva, debatten om GMO (Genetically Modified Organisms) som skedde i Europa och Sverige. Ett annat svar på samma fråga står sannolikt att finna i skillnaden i mentalitet mellan USA och Europa i synen på teknologiska framsteg och dess applicering. Det moderna USA är format av en teknologisk framstegsoptimism, en ständig rörelse framåt, medan Europa fortfarande står på en bas av en återhållande historicism – vi vill helst skynda långsamt, och helst inte alls. Även här återfinns skillnader även på ett teologiskt plan med de återhållande aspekterna i Lutheranismen och Katolicismen kontra Kalvinismens ständiga framåtrörelse.

Men om vi lyfter blicken något från de politiska och legislativa aspekterna av kloningsdebatten så har det å det senaste skett en intressant förändring inom kloning – och här är det återigen USA som leder utvecklingen tillsammans med Sydkorea. Lite drygt 25 år efter fåret Dolly finns det nu en liten men växande kommersiell kloning av husdjur, framför allt av hundar och katter.

Företaget ViaGen grundades 2002 i Texas, USA med syfte att klona jordbrukskreatur – nötboskap, grisar och får. Redan samma år började de erbjuda kunder tjänsten att frysa DNA från husdjur med syfte att i framtiden kunna skapa kloner utifrån dessa. Det skulle komma att dröja till 2015 innan ViaGen klonade sitt första husdjur efter det att ett Sydkoreanskt företag börjat erbjuda kommersiell kloning av hundar och katter. I en artikel i Washington Post (11/4-22) säger ViaGen att cirka tio procent av de kunder som som bevarat sitt husdjurs DNA hos företaget tar steget till att även klona djuret; men också att det inte finns någon tidsgräns för hur länge det genetiska materialet kan lagras i väntan på att klonas. Som ett exempel nämns att de har kunder som lagrade DNA hos företaget för 25 år sedan som nu först nu har bestämt sig för att ta fram kloner på sina älskade husdjur.

[So] you’ve got a puppy now that was from a dog that was alive 25 years ago, which is a really incredible thing to think about.

Washington Post, 11/4-22

Företaget nämner inga exakta siffror på hur många djur de klonat men säger att det är ”hundratals” och att det blir fler för varje år. Kostnaden som nämns i artikeln är $50 000 för hundar och $30 000 för katter. Dyrt, men inte oöverstigligt dyrt. Och som marknadsdynamiken fungerar så kommer priserna att sjunka ju mer utbrett det blir och allt efter att efterfrågan ökar. Om inte apple lanserar iClone. Då blir det sannolikt dyrt. 

I dag, 2022, så verkar debatten kring mänsklig reproduktiv kloning helt ha avtagit. Men med tanke på att den reproduktiva kloningen av djur sedan länge är rutin i flera länder så är det rimligt att anta en framtid där även människor kommer att klonas. Och även om det inte kommer att vara aktuellt i den en nära framtid så är det rimligt att anta att inställningen kloning för forsknings- och medicinska syften kommer att ändras i en allt högre grad ju mer accepterat konceptet blir i bredare folklager. För för femton år sedan var en värld utan fossila drivmedel en icke-tanke, i dag har USA lämnat mellanöstern då oljan spelat ut sin strategiska betydelse. För tio år sedan rasade fortfarande kriget mot drogerna, i dag talas det om avkriminalisering av marijuana och forskning sker allt mer på psykedeliska drogers terapeutiska egenskaper. Tanken på att kloning, och även reproduktiv kloning av människor, på sikt kommer att vandra samma väg är alltså inte orimlig.

Musikmusikmusik.

*Denna texts författare identifierar sig som en säck kålrötter. Förhållandevis fast, dock rund och provocerande svår att smälta.

Visst är det bätter men int’ är det bra

För första gången sedan jag uppnådde åldern kommer jag inte att rösta i valet till riksdag, landsting och kommun. Jag kommer alltså att vägra den samhällsimplicita skyldigheten gentemot den grundlagsfästa rösträtten – det demokratiska samhällets absoluta stöttesten.

I romanen American Gods beskriver Neil Gaiman övergången från de stora slätternas USA till Chicagos storstadsområde med en av litteraturhistoriens vackraste meningar: ”Chicago happened slowly, like a migraine”. Samma analogi kan användas för att beskriva det gradvisa skifte inom samtidspolitiken som lett fram till mitt beslut. För det är inte ett plötsligt beslut, det är trots allt ganska svårt att ta ett plötsligt beslut gällande någonting som bara inträffar vart fjärde år, utan snarare en smygande, nästan omärklig process av förfrämligande i min egen relation till samtidspolitiken. Ska jag vara ärlig så fanns tankarna redan innan det förra valet, men så känslig var jag inför efterspelet av 2015 års flyktingkatastrof – eller ”migrationskrisen” som det kommit att kallas i debatten då de som flyr kommer från en plats utanför Europa – som fortfarande dominerade samtalet upp till valet 2018. Tonen var hätsk. Jag röstade. Och kände mig omedelbart smutsig.

Orsaken till min metaforiska migrän är inte som man skulle kunna tro den kakafoni av budskap som strömmar över oss från alla håll och kanter via de tidningar, sociala medier, radio, tv… till och med anslagstavlor, som är tillgängliga för de som vill framföra sina budskap. Oavsett hur irriterande det ofiltrerade dravlet än må vara så är det en nödvändig beståndsdel av det politiska samtalet. Utan konversationen är ingen samhällsförändring, på gott eller ont, möjlig. Och att samhällsförändring sker är uppenbart, likaså att den oftare än inte är positiv – oavsett vad förändringens belackare vill låta påskina. Nej, roten till min huvudvärk ligger i stället hos de politiska partiernas oförmåga att förhålla sig till den värld i vilken de verkar.  

”Hoppet måste i vår tid produceras. Det finns inte mer att få färdigt.”

Harry Martinson, Utsikt från en grästuva.

Även om respekten inför myndigheter, institutioner och ämbeten fortfarande är relativt stark i Sverige, och speciellt så i kristider – vilket visat sig både under Covid och med det pågående ryska anfallskriget i Ukraina, så är den tid förbi då de politiska partierna och deras representanter kunde undgå att nagelfaras under den allmänna blicken. Där kritiken tidigare kom från tidningarnas ledar,- opinions,- och kultursidor eller av professionella tyckare i radio och tv har vi nu en situation där olika och ofta direkt motsägelsefulla budskap sprids i små och stora ekokammare; budskap som ofta har som största gemensamma nämnare det faktum att det förmedlar en godtycklig grad av visst fan är det förjävligt!?  

I svallvågorna efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning kom friheten även till Sverige. Och precis som vid varje nytt tillstånd fylldes medborgarna av både eufori och existentiell ångest. Eufori över att hotet från den ständigt hotande atomvintern plötsligt töat bort, och existentiell ångest över att inte längre veta den egna platsen i den värld i vilken en lever. Det kalla kriget var mycket, men framför allt var det en konstant. Det var. Och var sedan inte.  

För de svenska politiska partierna var detta ett slag från vilket de ännu inte har hämtat sig. Partistrukturer, företrädare och myndigheter stod hjälplösa inför de krafter som sköljde över landet. Tecknen för vad som komma skulle hade kunnat skönjas redan tidigare. Samma år som Berlinmuren föll, i april och maj 1989 fick Sveriges Television på nåder – och för att de tog på sig att täckta produktionskostnaderna – sända Ishockey-VM med femton minuters fördröjning av det Stenbäcksägda TV3. Statstelevisionen samarbetade alltså med en tv-kanal som bara några år tidigare fått den Socialdemokratiska riksdagsledamoten Maj Britt Theorin att ställa upp sig i riksdagen och hota med att straffbelägga parabolantenner med både böter och fängelse i straffskalan för de som var villiga att riskera att lagföras för att få se något annat än det av statstelevisionen – efter Sovjetisk förlaga – producerade barnprogrammet Drutten och Jena.

När Muren sedan föll så förvandlades de beprövade och väl ventilerade ideologiska talpunkter som under årtionden tjänat som ledord för både befolkning och politiker över en natt till tomma ord. Världen som den var fanns inte längre, och istället för att som brukligt regera enligt gamla mönster i det tillstånd av status quo som varit normen, stod de öga mot öga med en verklighet gentemot vilken de bara kunde reagera. Och det är i denna situation vi fortfarande befinner oss lite drygt trettio år senare. Fångade i ett ständigt nu, I händelsen. Tagna som gisslan av en enad kår av politiker som fastnat i reaktionens dödsspiral. För så internaliserad är nu reaktionen i det samtidspolitiska tänkandet att diskussioner inte längre förs i relation till det ämne på vilken reaktionen äskas, utan istället kring hur reaktionen i sig själv ska kunna undvikas. Beslut har kommit att bli politiska landminor, offentliga ställningstaganden en självmordsväst – orden ”twitterstorm” och ”mediadrev” mumlas från darrande läppar likt ett medelmåttighetens mantra. Bättre då att uteslutande reagera på den breda opinionens tyckande genom att lusläsa undersökningar och rapporter; följa ”taggarna” som för tillfället ”trendar”, och genom att ”lyssna av stämningen”… i en desperat kamp för att hinna vända kappan efter vinden innan vinden återigen vänt. Och allt detta för att försöka fördröja det oundvikliga: medborgarnas besvikelse och gradvisa fjärmande från de etablerade ”ismerna”.

För hundrafemtio år sedan levde vi i de absoluta monarkiernas värld. För sjuttiofem år sedan i det begynnande Kalla krigets diorama, för trettio år sedan klev vi in i globalismens öppna värld. Olika styreskick har kommit och gått under historien, men sällan har de skiftat med sådan hastighet som under de senaste två århundradena. Styrelseskick anpassar sig eller går under. Vi kommer sannolikt att få uppleva det igen. Precis som partier har tillkommit så kommer partier att falla ifrån. Kanske redan i det val som kommer i september. Vilken värld vi kommer att leva i om trettio år är det ingen som vet, men om de senaste årtiondena kan ge en indikation så är den sannolikt radikalt annorlunda. Samhällsförändringen går allt snabbare och inte bara i Sverige. Och reaktionerna mot denna förändring tar sig allt mer desperata uttryck, på vilket Rysslands krig i Ukraina är ett omedelbart och fruktansvärt exempel. Risken är att reaktionerna kan komma att bli ännu värre. Tills dess de inte längre är. 

Det går helt enkelt inte att vrida tillbaka klockan. Och det är därför jag inte kommer att rösta. ”Det är genom att rösta som man gör sin röst hörd”, brukar det sägas. Det är inte sant. Det finns en anledning till att det är rösträtten som framhålls som helig i demokratin, inte själva handlingen, alltså att Rösta. I konceptet rösträtten ligger själva grunden till vårt nuvarande samhälle, och politiska system, då de båda är synonyma. Men hur markerar man mot ett system vars representanter – både folkvalda och tillsatta – inte kan utföra den uppgift de tagit på sig?

I en sådan situation så blir det aktiva deltagandet i en process vars syfte är att rättfärdiga och upprätthålla ett dysfunktionellt system inget annat än ett intellektuellt självsvåld.

”You’re both wrong,” I said. ”Freedom won’t come through love, and it won’t come through force. It will come through the Imagination.”

Shea and Wilson, The Illuminatus! Trilogy.

Min förhoppning måste vara att det på sikt kommer att träda fram nya politiska alternativ – tankesätt som inte hämmas av de gamla ”ismernas” bagage och begränsningar. Framvuxna ur det som är, med tydliga visioner och nog med intellektuell flexibilitet att kunna agera i en ständigt föränderlig värld.

Den som väntar får förhoppningsvis se.