Skräckfilmsmys och vardagsmoral
Finns det en moralisk skillnad i att åsamka någon skada och att tillåta att någon att skadas? Det är den ursprungliga frågeställningen i ett av internets mest populära bildfrågor: Spårvagnsproblemet.
Det är höst och det är mörker. Gatlampornas njursjuka sken är det enda som motar bort det i det närmaste kompletta mörker som lägger sig över Sverige strax efter klockan tre på eftermiddagen. Från mitten av oktober är Sverige en nation där befolkningen äter, älskar, somnar, vaknar och rör sig i mörker. Naturligtvis finns det bara en lösning på detta antiliv – mer skräck och förtvivlan. Med mörkret kommer suget att kolla på skräckfilm.
En av mina favoriter i genren är The Cabin in the Woods (2012). Filmen följer fem unga vänner som ska spendera en helg i en stuga långt ute i skogen. Om du inte har sett filmen, vilket jag rekommenderar, så kan det här vara en bra plats att nämna att det kommer spoilers till filmens plot nedan. Var varnad.
Vad de unga fem inte vet om är att de blivit utsedda till offer i en ritual för att blidka ”the Ancient Ones”, de äldre gudar som sover djupt under marken i olika delar av världen. Om dessa inte regelbundet får blodsoffer så kommer de att vakna och då förstöra planeten och mänskligheten med den. Hur de olika offerritualerna är utformade är baserade på den kultur i vilken den tar plats och den amerikanska utformningen är baserad på den klassiska hollywoodarketypen för ”slasherfilmer”, det vill säga att just fem vänner med olika karaktärer: ”Skökan”, ”Atleten”, ”Akademikern”, ”Clownen” och ”Oskulden”. Ordningen i vilken arketyperna dör spelar mindre roll bortsett från att ”Skökan” måste vara den första att dö och att ”Oskulden” antingen överlever eller är den sista att dö.
Ansvarig för att se till att ritualerna utförs på ett korrekt och ordnat sätt så finns det en övernationell organisation som ansvarar för att arrangera och övervaka de olika ritualerna runt om i världen. Den amerikanska delen av organisationen hanteras från ”the Lab”, där tekniker ser till att allt flyter på som det ska och ordnar vadslagning om i vilken ordning och med vilka metoder offren kommer att tas av daga. Metoderna är också dessa hämtade från klassiska skräckfilmsteman – det är zombies, seriemördare och andra monster i överflöd.
Samtidigt som The Cabin in the Woods är väldigt underhållande är den också, sannolikt helt av misstag, ett utmärkt exempel för att belysa ett av de mer bekanta, men missförstådda filosofiska tankeexperimenten, nämligen Spårvagnsproblemet.
De flesta som någon gång varit ute på internet har sannolikt sett denna bild, eller en variant av den, med texten ”vad skulle du göra?”. Som det har kommit att användas så ska den som ser bilden försöka avgöra vilket av två val – att låta spårvagnen rulla vidare rakt fram och köra över fem personer, eller att växla in på stickspåret och ”bara” döda en person – som är det moraliskt rätta. Svaret, som de flesta kommer fram till utan att egentligen tänka vidare över det är nästan alltid ”växla in på stickspåret”.
Självklart är det inte fullt så enkelt, då bilden för det första inte visar det ursprungliga Spårvagnsproblemet utan är en senare utveckling, och för det andra så är det bara den ena delen av en tudelad frågeställning.
Spårvagnsproblemet presenterades 1978 i en diskussionsartikel av Philippa Foot. I artikeln är syftet att belysa frågan om de moraliska skillnaderna mellan att åsamka någon skada och att tillåta att någon skadas. Foot gör detta genom att belysa två olika moraliska situationer
I den första situationen står en domare inför valet att döma en oskyldig person till döden för att förhindra att fem oskyldiga personer ska komma att mördas i de upplopp som skulle uppstå om den oskyldige mannen släpptes fri. I den andra situationen måste en spårvagnsförare välja mellan att styra om sin spårvagn in på ett stickspår där han kommer att föra över en oskyldig person som ligger bunden vid rälsen istället för att fortsätta rakt fram och då köra över, och döda, fem oskyldiga personer.
I artikeln argumenterar Foot för att det är moraliskt fel att döda den oskyldiga personen i den första situationen, men moraliskt riktigt att döda den oskyldiga personen i den andra situationen. Skillnaden mellan de båda exemplen, menar hon, ligger i att domaren måste välja mellan att aktivt döda en person genom att döma henne till döden och att tillåta att fem människor dör. I den andra situationen så måste spårvagnsföraren välja mellan att döda en person eller att döda fem personer. Spårvagnsföraren står inför faktum att oavsett vad han gör så kommer någon att dö, vilket för det moraliskt rätt att döda en person istället för fem personer.
Argumentet är således att det är moraliskt fel att döda en person för att låta fem personer leva i exemplet med domaren, men moraliskt fel att rädda en person från att dö på bekostnad av fem personer i exemplet med spårvagnsföraren. Skillnaden här ligger alltså i distinktionen mellan Åsamka [doing] och Tillåta [allowing].
Här är det viktigt att vara medveten om att den här typen av filosofiska resonemang inte hanterar någon moralisk gråskala (där människan definieras av nyanser så blir denna typ av filosofiska resonemang väldigt svartvit). Vad det handlar om är alltså att avgöra vad som är moraliskt rätt i de två givna situationerna. Det är alltså moraliskt ”värre” för domaren att vara aktiv i en persons död än det är att orsaka fem personers död genom konsekvenserna av sin handling. På samma sätt är det moraliskt rätt för spårvagnsföraren att bara ta ett liv när alternativet att inte växla spår blir att fem personer dör. Eventuella psykologiska trauman sopas under den metaforiska mattan.
1986 presenterade Judith Jarvis Thompson en modifierad variant av Spårvagnsproblemet där det istället för spårvagnsföraren är en Åskådare, och inte spårvagnsföraren, som måste ta beslutet om att växla spår (och alltså välja om en person eller fem personer ska dö som resultat).
Genom att placera beslutet hos Åskådaren så sker någonting intressant – trots att [en] befinner sig i samma situation som domaren i Foots ursprungliga exempel; det vill säga att valet återigen står mellan att aktivt döda en person eller att tillåta att fem personer dör genom brist på handling så förefaller det som att det under denna nya premiss är moraliskt acceptabelt för Åskådaren att växla spår. Denna position växer fram till en form av koncensus, vilket är svårt att acceptera i en disciplin som är känd för att bråka om allt. Detta koncensus skulle mer eller mindre hålla sig till år 2008 då Thompson, nu i argument mot sig själv, lade fram en ny variant av Spårvagnsproblemet:
Tjugotvå år efter det att hon lade fram Spårvagnsproblemet med Åskådaren hade Thompson nu ändrat sig. Hon argumenterade för att det koncensus som vuxit fram kring att det är moraliskt riktigt för Åskådaren att byta spår är felaktigt. Hon presenterade istället ett tredje alternativ – att skifta spår med resultatet att det är åskådaren själv som dör istället för den oskyldige. Argumentet blir då, hävdar hon, att om vi inte är villiga att ta det beslutet (att dö för andras väl) så har vi inte rätt att ta det beslutet åt Andra. Denna nya position bemöts av Fitzpatrick (2009) som i ett svar skriver att det visst måste vara moraliskt försvarbart att offra andra även när vi inte skulle offra oss andra eftersom ”moralen inte kan kräva en sådan extrem självuppoffring […]” [min översättning].
I sina olika iterationer verkar Spårvagnsproblemet ömsom bekräfta/ömsom underminera påståendet att relationen mellan åsamka [doing] och tillåta [allowing] är moraliskt relevant. Derek Parfit använder i den senare betydelsen genom att hävda att det blotta faktum att ett hot rör sig mot en viss grupp människor istället för en annan grupp människor inte i sig är anledning nog för att styra om hotet. Medan Kamm hävdar att även om det faktum att hotet rör sig mot en specifik grupp och inte en annan inte i sig är moraliskt relevant så betyder inte det att inte denna rörelse kan ha inverkan på andra moraliskt relevanta aspekter. Kamm presenterar ett spårvagnsproblem där det är fem personer på både huvudspåret och på stickspåret och skapar en situation där Åskådaren måste välja mellan att döda fem personer genom att skifta spår och att tillåta att fem personer dör genom att välja att inte göra något alls. Om inte skada har moralisk prioritet över inte hjälpa så borde det vara så att Åskådaren skulle vara moraliskt likgiltig mellan dessa båda alternativ. Men samtidigt är det, menar Kamm, tydligt att moralen kräver att att åskådaren inte skiftar spårvagnen från den ena gruppen till den andra. Det verkar vara så att om det är tillåtet att styra om spårvagnen i denna situation så beror det inte på att det inte föreligger några skillnader mellan att styra om spårvagnen eller att inte göra det. Istället är det då så att det är tillåtet trots dessa skillnader.
Om det är så att du känner dig förvirrad över avslutningen på stycket ovan så är du inte ensam. Jag är inte säker på att jag förstår vad Kamm menar. Men jag får intrycket av att han öppnar upp för en stor mängd olika moraliska aspekter aspekter. Och nu befinner vi oss ganska långt från Foots ursprungliga Spårvagnsproblem.
Det här är en punkt så god som någon att lämna diskussionen om Spårvagnsproblemet. Men det är fortsatt en i allra högsta grad levande filosofisk diskussion.
Hur intressant det filosofiska resonemanget än må vara så finns det verkligt intressanta enligt mig i det koncensus som verkar råda i luckan mellan 1986 och 2008. Alltså i spannet mellan det att Thomson lade fram sitt första reviderade spårvagnsproblem och tills hon gick i klinch med sig själv med ännu en revidering. Teoretisk-filosofiska diskussioner arbetar som tidigare sagts under strikta ramar för sina resonemang, men här förefaller det som att samhällsetiska normer har kommit att påverka även den teorietiska filosofin på ett sätt som jag känner att jag måste rota vidare i. Jag säger detta med vetskap om att jag knappt har skrapat på ytan och att jag kanske läser in för mycket i detta – men ändå: Intressant! Och samtidigt så finns även den samhällsetiska problematiken närvarande även i Foots ursprungliga artikel där Domaren får representera samhällets etiska regler, alltså det koncensus som reglerar det samhälle vi bebor och är en del av, medan spårvagnsföraren representerar människan och de moraliska beslut vi kämpar med varje dag.
Illusionen om rättsstaten är beroende av att dess representanter följer de regler som är uppsatta för dess bevarande – lagen (domaren) ska rättvist döma den som står åtalad. Om så inte sker riskerar samhällets byggstenar att vittra. När det kommer till Spårvagnsföraren så vägs istället en annan aspekt av samhällskontraktet in i ekvationen, nämligen ”den största möjliga nyttan” – om valet står mellan en död eller fem döda så är det alltså att föredra att en person dör. Spårvagnsförarens eventuella psykiska men är för diskussionen (och samhällsnyttan) irrelevant.
Att sätta detta i relation till Kamms avslutande argument som öppnar upp för en mängd olika moraliska kriterier visar med all största tydlighet att inte ens den teoretiska filosofin är säkra från förändringarna i de samhällen dess filosofer verkar.
Och vad har nu allt detta med The Cabin in the Woods att göra? Det är någonting du kan fundera på efter att du sett filmen – jag vill gärna höra dina kommentarer.
För den som är intresserad av att läsa mer om Spårvagnsproblemet (och annat) kan denna artikel, delar av vilken min text ovan är en bearbetning av, vara en bra plats att börja. Där finns även referenser för den som vill rota vidare.